2 minuter, 120 sekunder.

Mitt hjärta blöder.
Jag har fortfarande lika jävla ont som jag hade första dagen. Jag vet ingenting alls just nu. Det känns inte ens som att mina ben bär mig. Jag vandrar helt själv, var fan är du nu när jag behöver dig?
Jag brukar alltid se två par fotspår bredvid mig. Nu ser jag bara mina. Var fan är du, du sa att du aldrig skulle vända mig ryggen till och finnas där, men var fan är du nu? Nej, förlåt. Var fan är ni som säger att ni alltid finns där nu?
Nu sitter jag ensam på sommar nätterna och bara tittar ut över sommaren. En sval sommar bris drar då och då förbi. På dagarna sitter jag i den stekande solen.. Men jag känner ingen värme i mitt hjärta. Det är en kall isklump av ångest som sytt in sig på mitt hjärta. Jag kan bara inte njuta av detta längre.. Jag är lika tom nu som då. Jag fortsätter fråga mig själv ''varför, varför egentligen? vad i helvette gick så satans fel?''
Min svagaste punkt i hela mitt liv är träffad, ner skjuten. Det gick inte snabbt när jag bröts ner, stampades på, spottades på, sveks. Det kändes som att någon hade en slö köttkniv och skar genom mig, genom mitt hjärta, kände du det? Såg du det? Nej för mina jävla tårar är osynliga för dig. Min ångest är inte något som spelar dig någon roll.
Den lilla tron och det lilla hoppet jag byggt upp, de dugligt starka broarna jag också byggt upp och pusslet jag äntligen lyckats lägga färdigt gick sönder igen, på 2 minuter. 120 sekunder. Allting jag hade byggt upp brann ner igen. Det krossades och nu finns ingenting kvar. Inte ens jag. På 2 minuter, 120 sekunder förstördes mitt liv, mitt hopp, mitt jag. På 2 korta minuter av mitt liv krachade allt.
Jag mådde bra fram tills den här punkten. Men nu har jag börjat tvivla på allting igen. Vad är sant, vad är äkta? Ännu en bris drar förbi och får mitt hår att fladdra bakåt, solen skiner på mig och jag sätter händerna bakom mig och tittar upp mot himlen.
Finns det någon jävla gud så var i helvette är han nu?
Samtidigt som jag sitter i mina tankar blåser det kraftigt mot mig. Medans jag sitter och funderar om allt jag gått igenom är det någon som tar sitt sista andetag. Jag är så jävla tacksam för varenda sekund av mitt liv, även fast jag har svackor som denna. Även fast bara är pest och pina.
Jag vänder mig ut och in för att få detta ur mitt huvud. Jag går med mitt hjärta på utsidan. Jag har vänt mig själv ut och in, för det här. Bara för jag vill få mig själv att fungera normalt igen.
Men mitt sår läker inte, det fortsätter bara gå upp igen. Och varje gång jag påminns blir der bara djupare, och sätter sig hårdare on hjärtat. Jag får ingen luft, jag kan inte andas ut. Snart kvävs jag.
Just nu behöver jag någon som bär mig, för jag klarar inte av det själv just nu.
Plötsligt rycker jag till och öppnar ögonen, det jag ser framför mig är då är det mörka rummet, och mobilskärmen.
2 minuter, 120 sekunder, det var då allting krachade.
Jag kommer aldrig glömma det.