Colorblind rainbowchild

Den växande känslan inombords går inte att förneka. Jag är trasig. Jag går inte att laga.
En händelse för lite mer än ett år sedan tog verkligen kål på någonting inom mig. Det finns inte längre kvar.

Det är sjukt hur man kan känna sig så gott som reparerad och fungerande igen, men hur snabbt man inser att man bara sitter ihop med lite uselt superlim som inte är så super.

Jag har drömmar. Jag har passion. Jag har mål. Jag har kärleksintresse. Jag har långt borta nära och kära. Melankolin tränger på. Har jag verkligen allt det där? Jo det har jag, men bara för att jag vet att man måste ha sådant. Jag leker med melankolin. Den stirrar på mig, vet att jag ser den, skrattar för att den vet att jag inte kan bli av med den. Ge upp och bli en del av den.

Du må vara ett regnbågsbarn men bara för att du vet att du är färgblind så betyder det inte att du kan se färgerna

Jag är trasig. Jag går inte att laga. Hur mår du? Toppen nickar jag med ett leende och klämmer åt limtuben hårt i min hand på botten. Jag vill bara se regnbågens färger igen, men allt jag kan se är en oändlig gråskala.