Inga lyckliga människor bor här

Jag har nog alltid varit en väldigt lycklig människa, en sådan som kan lägga undan bekymmer och sorg eller konvertera det till en styrka. Enda gången jag egentligen varit nere och mått dåligt har varit på grund av att nära och kära varit nere för diverse anledningar. Men på senaste vet jag inte längre. Jag ser ingen mening med någonting längre. Tankar och känslor har bytts ut mot en slags känsla av meningslöshet och apati. Misstolka mig rätt, jag älskar och uppskattar alla i mitt liv, men jag bryr mig inte om att få något tillbaka. Min existens handlar mest om att försöka vara en bra människa och inte lämna allt för många dåliga avtryck. Jag har fortfarande mål och en vilja att ta mig framåt, saker jag vill göra och drömmer om. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag många gånger tänkt att jag inte vill stanna kvar här, och att mitt alltigenom optimistiska mindset numera är utspädd med en tung pessimism. Jag går ständigt runt med gråten i halsen, en tung kropp och en känsla av att jag inte riktigt behövs. Jag är omtyckt och får mycket kärlek, men sådant har mycket mindre betydelse när man känner sig förkrossande ensam, men samtidigt trivs i sin ensamhet. Jag vet inte riktigt vad som har format mig till den sorgliga varelse jag är idag, men makter som politik, normer, förkrossande giftig maskulinitet, det faktum att det finns länder jag inte kan besöka då min existens är olaglig och jag skulle straffats med döden har definitivt påverkat mig.

Jag har tappat min känsla av meningsfullhet. Jag är ensam men aldrig så ensam som när jag är i sällskap med någon. Jag ler när jag gråter. Jag har tappat något och vet inte hur jag ska hitta det igen, tiden läker alla sår men jag orkar inte vänta ens en sekund.