Jag var den sista du pratade med

Ibland måste man skriva av sig, för att minnena trycker på i huvudet..

Anton jag saknar dig så att mitt hjärta håller på att explodera ibland. Du ringde mig på Nyårsafton och jag var fylld med lycka och glädje, med min familj.. Jag förstod snabbt på din röst att allting inte var okej. Samtalet bröts och jag försökte ringa upp dig. Jag minns att du lät väldigt deprimerad. Du hade antagligen låst in dig i lägenheten utan någon att luta dig mot, och jag fanns inte ens där på telefonen. Jag försökte ringa dig i över en timme och fick lämna min oroa för att sova.. Tänkte att jag ringer dig på morgonen. Men det hände ju aldrig, för din bästa vän ringde mig och berättade att du inte fanns längre. Hon tänkte att jag borde få veta, för du tyckte ju om mig så mycket trots att vi inte fått chansen att ses särskilt ofta. Detta var för 5 år sedan. Du ska veta att än idag känner jag skuldkänslor, och att jag inte ens kunde komma på din begravning trots att din familj frågade mig. Vi hade inte alls känt varandra länge men jag älskade dig som människa och vän. Du bara kom in i mitt liv som ett skott. Det var inte därför, för att vi inte känt varandra länge. Det var för att jag inte tordes se dig. Jag vågade inte, för jag var för ledsen och rädd och arg och allt man kunde känna. Jag har gått till hamnen varje Nyårsafton och lämnat rosor till havs, och kommer för alltid minnas dig.

Vila i fred och vänta på mig.