Pummel_Chans blogg

Musik spelas: Hammerfall - Heeding the Call (1998)

1991 föddes en naiv liten pojke i Skåne. Jag var nog som vilken liten pojke som helst. Jag bråkade gärna med storasyster, byggde med lego, kunde leka utomhus timmar i sträck, hittade magiska platser som för mig än idag är väldigt mystiska i mitt minne. Fantasin var min flykt från alla vuxna röster och måsten. Sju år gammal satt jag i den stora fåtöljen och såg musikvideon. Hammerfall hette dom. Jag minns häftiga skelett och musik som jag aldrig upplevt förut. Fräsigt tänkte jag där jag guppade i min pyjamas. Nio år gammal fick jag ett Super Nintendo, kanske för att mamma och pappa ville att jag skulle vara hemma ibland mellan mina långa äventyr utomhus. Det var så jag mindes det, och det funkade. Kanske lite väl bra. Spelvärlden gav mer upplopp för mina fantasier och drömmar än den riktiga världen någonsin kunde. Jag var hooked. Innan jag var tio år slogs jag redan mot dom taskiga pojkarna på skolgården, de som jagade oss nördar från skolan till matsalen. Jag tvärnitade och hukade mig, värstingen flög över mig och skrapade upp hela kroppen på den hårda asfalten. Minns inte varför han aldrig bråkade med mig igen. Skolan blev relativt normal, jag fick vara ett barn ett tag till. Tid är en diffus och irrationell entitet som går snabbt när vi har det bra men trögflytande när vi vill att den ska gå fortare. Helt plötsligt ligger jag i den stora sängen. Pappa och mosters man sitter vid sängkanten. Mamma och moster är i Köpenhamn. Åskan utanför dundrar när pappa tittar in i min själ och säger att allting kommer bli bra när han försvinner ut i mörkret. Jag förstår ingenting men jag gråter. De kommande dagarna är som en diffus dimma där jag bara faller utan något att hålla tag i. Mamma är ledsen, vi flyttar till moster och familjen på Gotland. Det visar sig att det var dit pappa hade åkt då han träffat en ny tjej. Hon var en elak hagga.

Musik spelas: Rollergirl - Dear Jessie (1999)

Vi var alltid här på sommaren. Men nu är jag här. För evigt. Fast på en ö. Ute på landet på ön Gotland fick jag reda på hur svårt skånskan skulle ha det att överleva bland gotländska skolungdomar. Jag formades av mobbning och slets mellan viljan och lusten att lära sig och det hårt dunkande hjärtat av att ständigt behöva vara på sin vakt, behöva slåss och försvara sig från glåpord och knytnävsslag. Jag läste min första Harry Potter bok, blev medlem på hogwarts.nu med användarnamnet sjhdhfhjd. Rasten var slut så fick ju improvisera. Där var hon, den första flickan jag någonsin tyckte om. "Dra henne i håret" sa den elaka pojken som alltid slog mig. Varför gjorde jag det ens? Så jävla äckligt. En stunds vila fick jag eftersom dom valde att fortsätta vara elaka mot henne istället. Jag kunde såklart inte titta på länge. Jag formades till en sköld på den där jävla skolgården i Eskelhem. Flickan slutade på vår skola och jag bet ihop och fortsatte ta den stryk som de elaka pojkarna så gärna hade delat ut till mina vänner också. "Varför bråkar du jämt, du borde bli bättre i skolan. Du kastade en isboll i Adrians ansikte. Nu får du skärpa dig!". De vuxna såg bara det de ville se. Men jag hade lovat att dom aldrig skulle få vinna, oavsett vilket pris jag fick betala. Förresten, jag träffade flickan cirka 8 år senare. Jag bad dig om ursäkt och du godtog min ursäkt. Emilie du är så fin och du visade mig medkänsla. Du hade varit där jag var.
Vi flyttade in till stora lilla stan, en bit utanför Visby lagom till femte klass. Stadsungar är nog inte lika elaka...

Musik spelas: Savage Garden - Fly Me To The Moon & Back (1996)

Det var dom. På ett helt annat sätt. De hade till och med en ruta för "slagga" som jag bekantades med första veckan i skolan. Den stora populära killen tyckte inte om att jag blev så bra vän med dom nördiga kidsen som han umgåtts med sen han var liten men nu var för bra för. 'Slagga slagga' skrek dom. Jag höll ut mot den stora killen och vann på något vidrigt sätt hans respekt, som att det var något värdefullt jag ville ha. Den lilla killen med "för mycket" bukfett som höll på att formas av ungdomens vackra dagar höll sin gard mot den stora killen. Han bråkade inte mer med mig och jag fick fokusera på studier och att lista ut vem jag var. Ensam på skolgården. Ingen ville närma sig den nya ungen. Äcklade blickar, det var bäst att inte närma sig med för mycket vänlighet. Många timmar gick jag på skolgården med min musiken från min MP3 spelare i öronen, tittade på himlen och önskade att jag kunde flyga iväg som fåglarna. 'Hej, Isaac heter jag. Vad heter du?" "...." "Du behöver inte prata med mig. Jag är också mobbad, dom säger att jag är bög. Det är jag kanske? Men vem bryr sig". Isaac. Din historia är fantastisk och sorglig.. Jag fick inte vara med hela vägen på den, för livet var aldrig lätt för mig. Vi var oskiljbara ett tag. Du gav mitt liv ett värde. Högstadiet kom med klampande steg och du skulle till en annan skola.. Jag vet att du var väldigt "bögig", alltså.. tjejig och fnittrig och du sken av regnbågens alla färger på ett sånt sätt som ingen annan kunde. Jag älskade dig, men jag visste det inte då. Jag fick aldrig vara med i din resa, när du blev Isa. Om jag bara förstod.. om jag bara fått chansen att visa dig vem jag är idag, den jag alltid var men inte förstod.. men du är inte längre med oss. Isa, du är min ängel i himmelen.

Musik spelas: Nirvana - Rape Me (1993)

Högstadiet. Fy fan vilket jävla helvete. Här mötte jag alla dom som troligtvis lever idag utan minsta känsla av ångest och medlidande, dom människorna jag avskydde och önskat jag aldrig mött. Han tryckte upp mig mot ett skåp. PANG. Skåpet blev inbucklat av min rygg. Hans andedräkt var så äcklig. "VARFÖR ÄR DU SÅ JÄVLA FUL OCH KAN INTE PRATA KLOKT". Jag spottar dig i ansiktet, knuffar dig till marken och trycker in mina pluggar i öronen. Kurt Cobain vrålar hest sin själ i mina trumhinnor. Sjuan och åttan var en tid där jag hatade allt. Studierna jag aldrig fick lägga energi på, killarna som såg en bög, en nörd, en ful värdelös lort. Tjejerna som hånade med glåpande blickar och tänkte att man nog inte klarade sig så långt i livet om man såg ut som honom. Mitt hem var i World of Warcraft. Där hittade jag min första kärlek jag kunde hantera, vi pratade på MSN varje dag. Jag var antingen online eller i skolan när det behövdes. Ibland sov jag. Plötsligt nionde klass, störst på skolgården. Jag var en van nattvandrare. Visbys gator var mycket bekanta för mig och jag hade fotograferat varenda gatuhörn som såg mystiskt och intressant ut. Rock och metal började eka i mina hörlurar. Jag var inte längre rädd för något, även om du och dina små vänner följde efter mig en natt och försökte spöa skiten ur mig. Ni upptäckte min ohälsosamma relation till gymmet. Jag var där sju dagar i veckan. Jag simmade. Jag sprang. Allt för att hantera smärtan jag kände inombords. Jag var odödlig och ni bet inte längre på mig. Men jag slog inte tillbaka. Jag tittade tillbaka med blod i mungipan och skrattade psykopatiskt åt dom patetiska krypen framför mig. Ni sprang därifrån.
Christofer, du började i vår skola. Den första killen jag någonsin känt något romantiskt för. Du var vacker. Du hade gråsvart hår. Du luktade lite äckligt av cigaretter, men du tyckte om mig. Det blev aldrig vi men vi vet att det var vi. Ett tag iallafall. Vi träffade tjejer istället. Det var bäst så. Skolan var hård som den var. Jag var lycklig med henne, mitt hjärta ville ge henne allt. Jag var naiv. Hon tog mig med våld en natt när jag sov. Att lita på någon kan vara svårt.

Musik spelas: Paramore - Ignorance (2009)

Gymnasiet. Skolan blev så annorlunda. Jag fick göra det jag brann för. Jag satt kvar i skolan över nätterna ibland för att skapa. Jag älskade det. Örjan, du återupplivade min kreativitet och visade mig att livet är så mycket mer än akademiska riktlinjer. Vi tjänade mest av alla Ung Företagande i hela Sverige sista året. Vår lilla klass åkte till Paris på klassresa. Klassen låg bakis och däckade på hotellet, men vi två åkte till Disneyland och testade att alla karuseller och upplevelser var så fantastiska som de såg ut. Minst två gånger var. Du lät mig ha systemkameran som kostade 40.000kr och jag tog fantastiska bilder. Relationen med pappa blev bra till slut. Eller ja, okej. "Kolla han ser ut som en bög". Javisst pappa men så säger man inte och det ska du skita i. Mamma kämpade på. Hon älskade och tog hand om mig ovillkorligt. Hennes kärlek var den typ där man höll saker hemliga, för att "skydda". Det gjorde så himla ont, för mig var den nakna sanningen det viktiga. Jag klarar inte av hemlighetsmakeri. Jag älskar er båda mina kära föräldrar, jag vet att ni alltid menat mig så väl. Livet är en resa och även ni lär er på vägen. Ni har fostrat en skaplig unge, för aldrig ville jag blint titta på när någon annan sårades. Den där sena natten när jag vandrade hem från ungdomslokalen jag alltid hängde på tittade jag upp på den stjärnprydda himlen. En magisk himlatavla jag älskade. Livet är ganska bra ändå tänkte jag. Men det där skriket passar inte in efter midnattsslaget. Jag skyndar mig och ser hur han försöker ta dig med våld. Jag får min första blackout någonsin och med förblindat hat har jag nästan slagit ihjäl dig för att rädda en människa från ditt våld. Du lyckas ta dig ifrån brottsplatsen och hon ger mig ett skrajset tack och flyr. Jag står kvar och skakar och förstår inte vad som hänt förrän flera år senare. Livet var rätt bra ändå. Ett tag

Musik spelas: Bloc Party - Banquet (2004)

Gymnasiet tog slut och arbetslivet väntade. Ytterligare studier kändes meningslöst. Gymmet vågade jag inte gå på längre pga det traumatiska eventet där någon nästan blev ihjälslagen för att vara våldtäktsman. Det värde du hade gett mig Isa, jag visste inte vad jag skulle göra med det.. när det alltid fanns individer som ständigt försökte ta det ifrån mig och andra människor. Arbetslivet började så kort efter jag gömt mig klart i World of Warcraft. Det gjorde jag flertalet gånger. Att gömma sig var enkelt. Jag kommer aldrig glömma dig Anton. Vi träffades på mitt första konvent jag någonsin gick på. Du hade en sådan magisk energi. En glädjespridare. Du såg något i mig. Ingen hade någonsin tyckt jag var så intressant som du gjorde. Du och ditt kärleksintresse blev snabbt vänner med mig och min dåvarande, ni kom ju och hälsade på oss den sommaren. Vi provade energidryck som du beställt från någon utländsk sida som värsta sommeliererna, utforskade ön tillsammans, skrattade och lagade mat ihop. Jag hade ännu inte funnit mig själv, inte så som jag har idag. Fick aldrig chansen att säga hur mycket jag älskade dig, hur fin människa du var och hur älskvärd din energi var. Jag hade anordnat ett nyårsevenemang som du inte hade möjlighet att komma till, du ringde mig vid tolvslaget och jag hörde knappt din röst mellan fyrverkerierna och dåliga signaler. Jag berättade hur jag önskade att du var här och önskade att du hade den finaste kvällen i universum. Dina sista ord är fortfarande försvunna i olyckligt tid och rum. Dagen efter får jag ett samtal från din dåvarande.. "Anton har tagit sitt liv. Han finns inte längre.." Mitt blod fryser till is. Allt bara brister.

Musik spelas: ZHU, Karnaval Blues, Indiana - Love That Hurts

En blombukett simmar längst vågarna för dig. Jag står på piren och gråter. Du tittar på mig som den starkaste stjärnan i himlen. Jag vill följa dig men jag är inte redo. Förlåt mig min vän men jag måste stanna kvar för oss båda. Du vet att jag älskar dig. Jag är snart redo att fly från isolationens ö till fastlandet. Jag har börjat en utredning. "Är du bög?" Nej pappa. Jag är trans. Det var bara det jag ville berätta. Jag vet inte om jag är bög men spelar det någon roll? Jag gillar dom som är värda min kärlek. Visst tog det 3 års utredning innan jag skulle våga prata med dig om detta.. Jag hade ju bytt namn till Liz utan att du visste. Fan vad lycklig jag var. Men jag vet ju att lycka är något som tas ifrån oss av mindre lyckliga människor. Tack pappa, tack mamma, tack min syster och dina barn och alla fina vänner som fattar vem jag är. Tack till alla er som förstod innan jag skulle förstå. Jag är en kvinna och är äntligen på rätt väg. Sedan träffade jag.. Dig. Du guidade mig genom en stor del av min transition. Men det kom ju till ett pris. Du gav mig blåmärken och både fysiska och psykiska ärr som aldrig kommer läka. Jag trodde inte jag kunde vara mer trasig än mitt hjärta redan var men jag hade så fel. Dom åren som kom var lycka utspädd med rent flytande hat och förakt. Jag kände mig aldrig så ensam som när jag var med dig. Vi såg fina ut ihop men inte all smink och sprit i världen kan få något så trasigt att se vackert ut. Jag hade alltid hatat alkohol men jag fick lära mig den hårda vägen att sprit inte är något farligt. Inte egentligen, för brukaren är den som skapar alla problem.

Musik spelas: Daughter - No Care

Jag har flytt från det helvete som inte gick att fly ifrån och vägrar dras tillbaka till helvetet igen. Jag är inte längre en stege som andra får klättra på och sparka bakom sig när de nått sitt mål. Jag har funnit kärlek i alla dess former, regnbågens människor i världens alla hörn. Jag har gråtit. Skrikit. Älskat. Saknat. Jag bär på stjärnstoft från oavslutade sagor och stoftet från min egen saga. Idag heter jag Noelle och mitt mellannamn är Saga. Håll min hand och hitta slutet av regnbågen tillsammans med mig, en plats där oändlig kärlek, värdighet och respekt väntar. Isa, du var månen som visade mig vägen i livet. Anton du var solen som värmde mitt ansikte och gav mig hopp i själen. Familjen, ni var och är stjärnorna som alltid lyst så klart och stark med välvilja och kärlek. Vänner och älskade, ni som betyder mest, ni är den rena luften jag andas i en värld som alltid verkat så smutsig. Ni har funkat som ett bullshit filter. Gett mig livslusten att kämpa på. Jag har så mycket kärlek och styrka tack vare er och jag vill sprida glöden vidare. Allt det där dåliga skulle aldrig få vinna över oss

Musik spelas: Laleh - Det Kommer Bli Bra

Den växande känslan inombords går inte att förneka. Jag är trasig. Jag går inte att laga.
En händelse för lite mer än ett år sedan tog verkligen kål på någonting inom mig. Det finns inte längre kvar.

Det är sjukt hur man kan känna sig så gott som reparerad och fungerande igen, men hur snabbt man inser att man bara sitter ihop med lite uselt superlim som inte är så super.

Jag har drömmar. Jag har passion. Jag har mål. Jag har kärleksintresse. Jag har långt borta nära och kära. Melankolin tränger på. Har jag verkligen allt det där? Jo det har jag, men bara för att jag vet att man måste ha sådant. Jag leker med melankolin. Den stirrar på mig, vet att jag ser den, skrattar för att den vet att jag inte kan bli av med den. Ge upp och bli en del av den.

Du må vara ett regnbågsbarn men bara för att du vet att du är färgblind så betyder det inte att du kan se färgerna

Jag är trasig. Jag går inte att laga. Hur mår du? Toppen nickar jag med ett leende och klämmer åt limtuben hårt i min hand på botten. Jag vill bara se regnbågens färger igen, men allt jag kan se är en oändlig gråskala.

Jag har nog alltid varit en väldigt lycklig människa, en sådan som kan lägga undan bekymmer och sorg eller konvertera det till en styrka. Enda gången jag egentligen varit nere och mått dåligt har varit på grund av att nära och kära varit nere för diverse anledningar. Men på senaste vet jag inte längre. Jag ser ingen mening med någonting längre. Tankar och känslor har bytts ut mot en slags känsla av meningslöshet och apati. Misstolka mig rätt, jag älskar och uppskattar alla i mitt liv, men jag bryr mig inte om att få något tillbaka. Min existens handlar mest om att försöka vara en bra människa och inte lämna allt för många dåliga avtryck. Jag har fortfarande mål och en vilja att ta mig framåt, saker jag vill göra och drömmer om. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag många gånger tänkt att jag inte vill stanna kvar här, och att mitt alltigenom optimistiska mindset numera är utspädd med en tung pessimism. Jag går ständigt runt med gråten i halsen, en tung kropp och en känsla av att jag inte riktigt behövs. Jag är omtyckt och får mycket kärlek, men sådant har mycket mindre betydelse när man känner sig förkrossande ensam, men samtidigt trivs i sin ensamhet. Jag vet inte riktigt vad som har format mig till den sorgliga varelse jag är idag, men makter som politik, normer, förkrossande giftig maskulinitet, det faktum att det finns länder jag inte kan besöka då min existens är olaglig och jag skulle straffats med döden har definitivt påverkat mig.

Jag har tappat min känsla av meningsfullhet. Jag är ensam men aldrig så ensam som när jag är i sällskap med någon. Jag ler när jag gråter. Jag har tappat något och vet inte hur jag ska hitta det igen, tiden läker alla sår men jag orkar inte vänta ens en sekund.

Jag vill ha barn.

När Jimmie Åkesson frågas ut i Aftonbladets tält i Almedalen nu 2018 så dyker frågan upp hur hans parti ställer sig till HBTQ+ rörelsen. Han stammar och fumlar och har inget vettigt att säga, som en typisk politiker. Han nämner något om hur SD alltid haft en väldigt "traditionell" syn på familjebildning, dvs. Är du något annat än "traditionell" man och kvinna så är det fel.. Sedan nämner Jimmie att han Upplever att detta är något som håller på att förändras. Han påstår att majoriteten i partiet vill att de ska droppa frågan om samkönade ska få hjälp med adoption (och förhoppningsvis insemineringshjälp?). En fråga som de varit (är) stark opposition till.

Jag har så jävla svårt att tro på det människan, varje gång jag ser honom får jag ett svart hål i min mage. Han, som skulle förstöra min framtid. Säg nu att Sverige går åt helvete och SD skulle vinna på något magiskt sätt så hoppas jag att han för en gångs skull Inte sitter och ljuger. Hoppas. Jag vet inte hur mycket hopp som finns egentligen. Vi har ju sett hur han ställer sig till Sådana som Oss.

Jag har svårt att hata, men jag hatar Dig Jimmie Åkesson, med passion, och jag uppmanar dig till att inte sabba min och så otroligt många andra HBTQ+ människors framtid. Vi har kämpat så jävla hårt för allt vi har, för lika mycket som alla andra har. Men sådant förstår väl du inte dig på, för du har ju din egen hatagenda. Du är den riktiga anledningen till varför Sverige är ett mörkt och otäckt land för Mig idag.

Alltså har nu äntligen fått se Amaranthe live. Dom var HELT FUCKING FANTASTISKA. Lyckan var total, jag rös i hela kroppen när de kom ut och började spela. What more... Weeell, fistbumpade Henrik Englund (growlsinger) och Elize (main singer) höll min hand i 7 sekunder (!!!) medans hon sjöng, jag kan officiellt dö nu utan att ha några regrets :')

Har nog aldrig sett ett band som levererar så mycket för fansen, de hade sån enorm närvaro på scenen, 200% energi och blev uppkallade på scenen 3 gånger av publiken. Så magiskt, jag är totalt starstruck.

Much love, Liz~

https://www.instagram.com/p/BfIbAaZAqFD/
Behöver ni tips för att göra en egen så pokea mig ^^

Utmanar alla att göra en egen och ladda upp på era favorit sociala medier. Tagga mig cuz I wanna see it!

Ibland måste man skriva av sig, för att minnena trycker på i huvudet..

Anton jag saknar dig så att mitt hjärta håller på att explodera ibland. Du ringde mig på Nyårsafton och jag var fylld med lycka och glädje, med min familj.. Jag förstod snabbt på din röst att allting inte var okej. Samtalet bröts och jag försökte ringa upp dig. Jag minns att du lät väldigt deprimerad. Du hade antagligen låst in dig i lägenheten utan någon att luta dig mot, och jag fanns inte ens där på telefonen. Jag försökte ringa dig i över en timme och fick lämna min oroa för att sova.. Tänkte att jag ringer dig på morgonen. Men det hände ju aldrig, för din bästa vän ringde mig och berättade att du inte fanns längre. Hon tänkte att jag borde få veta, för du tyckte ju om mig så mycket trots att vi inte fått chansen att ses särskilt ofta. Detta var för 5 år sedan. Du ska veta att än idag känner jag skuldkänslor, och att jag inte ens kunde komma på din begravning trots att din familj frågade mig. Vi hade inte alls känt varandra länge men jag älskade dig som människa och vän. Du bara kom in i mitt liv som ett skott. Det var inte därför, för att vi inte känt varandra länge. Det var för att jag inte tordes se dig. Jag vågade inte, för jag var för ledsen och rädd och arg och allt man kunde känna. Jag har gått till hamnen varje Nyårsafton och lämnat rosor till havs, och kommer för alltid minnas dig.

Vila i fred och vänta på mig.

Jag är definitivt ett energiknippe. En människa full av gläjde och må bra, och jag brukar kunna sprida den till människor runt om mig. Men på senaste tid har så många starka karaktärer runt om mig börjat må så dåligt, en del säger att de "gått in i en depression" precis som att det är en fas alla går igenom. Jag har klarat mig rätt bra, men nu har även min partner gått in i en såkallad depression. Och när jag har det så himla nära inpå mig och känt under en längre tid att vad jag än gör så hjälper jag inte till.. I gotta tell you, det smittar. Jag känner mig så otroligt svag och kass just nu. Jag kan Ingenting göra, trots att jag gör mitt bästa. Och just nu kan jag inte tänka på något annat än själviska handlingar.. Jag är besviken på mig själv, men i mitt huvud ekar ett gammalt måtto.. "Jag är som bäst när jag är ensam".

Jag har Ingenting bra att erbjuda just nu. Ifall du undrar varför jag stänger dig ute min vän som läser detta.

På senaste har jag kämpat med många nya tankar på senaste. My mind is expanding! För mig har monogami alltid varit en självklarhet. Men idag vet jag inte ens varför. Jag har alltid fått lära och leva efter det antar jag.

Idag har jag en flickvän som jag pratat med om polygami och hon har lite samma tankar. Däremot får jag hela tiden slåss mot mina "inbyggda" tankar om att monogami is the shit, känslan av otrogenhet för att jag tycker om andra människor. Men sanningen är att jag är otroligt kär i min tjej, jag har aldrig trivts bättre med någon annan förut. Och så vill jag fortsätta ha det, ändå attraheras jag väldigt lätt till andra personer. Men jag tror att det jag upplever är en slags "vänattraktion". Känslan av att jag gillar min vän så mycket att det lika gärna skulle kunna vara ett förhållande.

Min sambo är alltså väldigt accepterande iallafall och tycker att man ska prata om saker så att det är på bådas villkor. Awesome! Men varför känner jag mig ändå så här förtvivlad? Jag tror det är känslan av att hon också vill prova på polygami, och rädslan av att hennes kärlek till mig kommer försvinna för någon annan. Jag har förlorat så många jag bryr mig om förut.

Jag kämpar vidare i kampen om att lära känna mig själv.
Kom ihåg att jag älskar och värdesätter er alla lika mycket mina fina vänner out there^^<3

Well okay, I do not believe in either. But I do believe Earth is like the depict heaven and hell at the same time.

Jag har så sjukt mycket att tänka på just nu. Och det faktum att jag är på jobbet 8 timmar om dagen och gör klart allt som finns att göras de första 2 timmarna (för dagen och resten av veckan...) gör det inte så jävla enklare. Jag känner att jag slösar ENORMT mycket tid på det just nu. Slösad tid som jag får pengar för visserligen, men jag dör smått inombords.
Jag kan stå ut, no problemo!

Det känns dock som att dagarna inte är som förut. Man kom hem efter sina obligationer, hann t.o.m. sova någon timme och klockan var fortfarande ung. Man hann spela 10 olika spel, ut och träna, diska, leka med katterna, joddla. And guess what, klockan var ÄNNU ung! Men nu hinner jag inte med någonting och har dessutom en ordföranderoll som jag måste fylla då ingen annan kan/vill/orkar för tredje året i rad.. Det är så himla lätt att ändra på rutiner och saker i livet, men för någon anledning tror man att det är bäst att bara bita ihop och köra på. Andra blir ju glada för det man gör, eller...?

Why do I do the stuff that I do? To make others happy? Is it worth it if they do not see it? If they never praise it or give some of it back? I feel like I'm happily depressed, that I have the world in my hands but let it slip through, I am at command but I do not steer My way.

I am a captain but my only crew.

I swim the the ocean without no shore.