Den lilla pojken (Del 4)

Innan han hade öppnat hörde han sin lärarinnas röst. Han vet inte varför men han gillade inte läraren. Han var inte säker på att han gillade någon i sin klass. Han var vänner med några. Så länge dom inte var mer en han och någon av kompisarna. Om dom vart fler så sket dom nästan i honom. Den enda ljuspunkten i sitt liv var tjejen med änglahåret. Han tror att han hade varit kär i henne sen första dagen, men som allt annat med pojkens liv så var hans kärlek obesvarad. Tjejen med änglahåret såg knappt på honom. Han stretade emot en impuls att vända och gå därifrån.


Men han stod emot. Drog det djupa andetaget som han alltid har gjort. Öppnade dörren och klev in. Hela klassen tystnade. Alla såg på honom. Men ingen sa något. Men alla såg. Hans ögon var helt röda och söndergråtna. Alla visste. Han visste. Läraren visste. Klassen visste. Dom svarta ansiktena visste. Flickan med änglahåret visste. Men han sa inget. Han skämdes. Han ville bara försvinna, dö, gå upp i rök ja vad som helst. Han sa inget utan gick och satte sig på sin plats.

När han hade satt sig igen kollade han ut genom fönstret. Drömde sig iväg. Bort i fjärran. Förlorad i sina egna drömmar och tankar. Han lutade hakan mot handen och log ett snett leende. Ett äkta leende. Men hans drömmar försvann snabbt. Någon hade ropat hans namn. Det var lärarinnans. Han slet blicken från fönstret.

Men vad är det som har hänt? Undrade läraren. Vrf va du sen?

Jag hörde inte klockan. mumlade han. Förlåt.

Sen fortsatte hon undervisa. Han såg hur ansiktena hånlog mot honom och viskade. Fy fan ja han ville bara därifrån....

Fortsättning följer... Kanske