Den lilla Pojken (Del 2)

Han grät. Han förstod inte varför. Det var ju inte första gången han grät. Det var ju inte första gången de var på honom. Han tog up en stor näve med grus. Och slängde den så hårt han kunde i marken. Han såg hur de små gruskornen sakta rullade nerför backen där han satt. Men när de hade slutat rulla tröttnade han.

Hade han förlorat hoppet? Precis som gruskorna som slutat rulla efter ett litet tag så stod han också still. Han hade slutat kämpa. Han stod helt still och trampade på samma plats som han gjort i snart ett år nu. Han ville bara därifrån. Men ingen brydde sig om honom. Han hade slutat kämpa, men han hade inte gett up hoppet. Det är vad han tror iallafall.

Det var slut på gråt nu. Gråten hade helt enkelt tagit slut. Han tänkte på de svarta ansiktena. Hur han ville slå dem. Skada dem. Han fantisera hur ett stort elakt monster slet dem i stycken. Det kändes bra. Han skrattade till. Det var ett tomt torrt skratt. Men det kändes bra.

Han beslutade för att sluta bete sig som en fjant och gå ner till lektionen...

Fortsättning följer... kanske...