Den lilla Poken

Orden haglade Han förstod inte varför dom var på honom nästan varje dag. Han såg deras ansikten men ändå inte. Det var bara svarta skuggor. Men deras leenden kunde han se. Dessa förbannade leenden. Han hatade dom, om han kunnat så ville han slå till dom leende idioterna så hårt han kunde.

Men dom visste att han inte vågade lika mycket som han visste att det inte skulle sluta. Han kände hur tårarna brände i ögonen. Han ville kämpa. Hålla emot dom. Vissa att han var stark. Men tårarna vann. Alla vann mot den lilla pojken. Gråten kom utan att han kunde göra något åt den. Leendena vart större nu. Dom hade fått som dom ville. Men idag gav dom sig inte. Dom började skratta. Håna honom.

Hur jävla mesig är han inte? Frågade dom sig.

Fan han är ju en fet äcklig jävla tönt! Skrattade en annan.

Det ringde i klockan. Räddad i sista sekunden. Tänkte pojken. Han sprang därifrån, så fort han kunde. Men så fort var det ju inte. Han va ju en fet,äcklig jävla idiot. Men var han fet? Han såg sig inte som fet. Han var på gränsen mellan mullig och fet. Och någon idiot var han inte. Det visste han. Men deras ord är svåra att glömma när man flyr med deras skratt i öronen. Han satte sig på sin vanliga plats. Det var hans utsikts plats. Han såg hela hans skola o stora delar av byn han bodde i. Här var han kung...

Fortsättning följer... Kanske.