Suicid

Jag kom i "kontakt" med suicid för första gången för 10 år sedan. Så fruktansvärt. Det enda jag kunde göra då var att kramas. Hade inga ord men vek ej heller undan utan fanns där med min famn. Nu har det drabbat mig i familjen och det är en katastrof, en stor jävla katastrof. Sorgen och framförallt smärtan verkar inte ha något slut. En fruktansvärd bomb slog ner och lämnade en stor blödande krater efter sig, så vill jag beskriva det.

Fortfarande efter ett halvår sitter jag stundom och vaggar fram å tillbaka med tårarna strömmande och frågar mig varför hon gjorde detta?. Det är så svårt och obegrpligt. Visst anstränger man sig och gör "roliga" saker men såret som skaver och blöder finns där och man faller när man minst anar. Hoppas kanske en dag få styrkan att hjälpa andra i samma situation. Finnas som en famn och ett stöd för en sådan här död, ja, då ska man ha stöd. Mycke stöd. Man ska inte ha vänner som flyr (tvyärr har så många lyst med sin frånvaro) Jag hoppas det ska finnas ett nätverk för alla som drabbas för hur det än är så händer det...om och om igen