Ångest livet och depressionen

Jag har nog alltid haft ångest eller rättare sagt så långt tillbaka jag kan komma ihåg i alla fall. När jag var yngre förstog jag inte var det var riktigt. Jag avskydde att känna den där klumpen i halsen varje gång jag skulle sova. Jag var alltid rädd för att jag trodde att något hemskt skulle ske. Kände mig alltid orolig.

ofta låg jag vaken och tittade på klockan och stressade upp mig för att den var på tok för mkt och att jag skulle vara trött dagen efter. Resultatet av det blev ju givetvis att jag vart så fruktansvärt rädd för att vara trött dagen efter så jag aldrig somnade istället. En period var jag vaken i fyra dygn, då var jag 14 år gammal. Det var då när jag kolappsade av trötthet som jag första gången hörde ångest och panikångest.

När jag kom i 16års åldern hände något men jag vet inte riktigt vad. Jag slutade helt enkelt bry mig. Jag kände mig alltid upptagen fats jag gjorde egentligen inget alls. Jag var jämt trött, aldrig hungrig. Kände mig ej heller glad eller ledsen. Var bara som en skugga. Jag orkade helt enkelt inte bry mig.

När de som fanns runtomkring mig reagerade och sa att något var fel svarade jag bara att allt är bra orkar inte prata om det. En dag tvingade mamma mig att söka vård och där började allt. Får inte glömma nämna också att det förekom någon typ av destruktiva handlingar också såsom handla frenetiskt, supa eller ja till och med missbruka droger mitt emellan allt. Det var den enda gången jag kände något i alla fall.

När jag hamnade i vårdkarusellen bedömde de att jag var alldeles för trött för att påbörja något direkt så jag skickades hem med piller och råd att vila. hur bra är det egentligen jag var ju så ung och ensam. De gav mig också ett utlåtande om vad som var fel på mig. Panikångest, ångest,social fobi, missbruk,depression med suicidiala inslag. När jag såg det på pappret kändes det bara som om det måste vara någon annan de pratar om

De närmsta veckorna efter uttlåtandet ågnade jag mig åt att äta in mig på medicinen och vila som de sagt...eller ja försökte efter bästa förmåga i alla fall. När vilan var över var det dags att börja ta tag i allt och det var här den riktiga kampen började. Jag trodde redan att jag kämpade för mitt liv men förstog snabbt att jag valt den enkla vägen för att slippa allt det onda.

Mera om vad som hände sen kommer snart..........................ps tveka inte att fråga om det är något någon undrar jag skämms inte över den jag är och har kämpat mig hit där jag är idag. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att det fanns något liv för mig överhuvudtaget.Jag kämpar fortfarande med min ångest men har ett bra liv ändå