Depression, olycklig kärlek, inget självförtroende, saknar menin

Jag har inte skadat mig idag, inte på nåt sätt, men jag mår fan inte bra! Jag BORDE sova nu, men ångesten håller mig vaken. Vart jag än tittar & finns den där, troget vid min sida. Jag har starka tankar på Theralén, men den sitter ju i så djävulskt länge! :( Jag vill inte vara drogad imorrn, dels för att jag behöver orka med en promenad, men oxå för att jag har DBT. Men nej, jag klarar mig inte utan, fast jag tänker inte ta så mycket, håller mig till halva maxdosen & hoppas att det räcker.

Sådär, nu är medicinen svald & ni anar inte hur mycket jag hoppas på att den dosen ska räcka, utan att göra mig helt drogad imorrn.

Det känns för jävligt att min ångest har blivit så stark igen, jag har ju haft en bättre period, visst, alla dagar har inte varit underbara, men de har inte heller vart för jävliga! Nu känns det som om jag håller på att tappa kontrollen helt & hållet, & jag vet inte varför. :( Inte kan det väl bero på DBT:n? Vi har ju liksom inte gått in på så mycket jobbiga saker, så det BORDE inte bero på det. Men jag vet inte säkert.

Ska man se nånting bra med den här dagen så är det att jag har tränat flera korta fjärr-pass med Java, så hon är nöjd. Hennes kropp fick en vilodag, men imorrn tänkte jag köra full rulle igen. En annan positiv sak med dagen är att jag klarade av att hålla ångesten i schack under hela hockeyn!! Ett tag höll det på att dra iväg, men på nåt jävla sätt lyckades jag återfå kontrollen. Tack & lov.

Jag kan inte sluta att tänka på vad jag gjorde härom dagen. Jag fattar inte hur jag kunde göra så! VARFÖR?! Vad fan skulle det vara bra för?! Jag bara förstör allting. Jämt. Ingenting jag gör blir nånsin helt bra. :'(

Jag sitter här i soffan med hög musik i hörlurarna & bredvid mig ligger ett rakblad & blänker. Det är ett sånt där superduperrakblad, såna som man inte behöver ta i med, såna som skapar STORA sår. Jag vill så gärna skära mig, men jag vågar inte. :S Jag behöver skada mig, men inte på det sättet. Eller? Jag vet inte vad jag ska ta mig till, & jag vet inte om det finns nån som kan/vill hjälpa mig. Jag skulle behöva någon just NU, nån som visar att den bryr sig, nån som kan ge mig lite nya krafter. Men vart finns denna någon?

Veckokortet talar sitt tydliga språk, blått på vitt står det att jag har skadat mig på nåt sätt i 3 dagar. Igår klarade jag mig utan, men hur ska det gå idag? En del av mig vill inte ens försöka stå emot, den delen vill bara skära sönder mig & sen lägga mig ner & njuta av den underbara känslan man får, lugnet som sprider sig i hela kroppen. Underbart.

Det här blev visst ett ganska triggande inlägg, sorry för det, men det är såhär mina tankar går just nu. Förlåt.