EnSvartSvarStens blogg

Jag kom i "kontakt" med suicid för första gången för 10 år sedan. Så fruktansvärt. Det enda jag kunde göra då var att kramas. Hade inga ord men vek ej heller undan utan fanns där med min famn. Nu har det drabbat mig i familjen och det är en katastrof, en stor jävla katastrof. Sorgen och framförallt smärtan verkar inte ha något slut. En fruktansvärd bomb slog ner och lämnade en stor blödande krater efter sig, så vill jag beskriva det.

Fortfarande efter ett halvår sitter jag stundom och vaggar fram å tillbaka med tårarna strömmande och frågar mig varför hon gjorde detta?. Det är så svårt och obegrpligt. Visst anstränger man sig och gör "roliga" saker men såret som skaver och blöder finns där och man faller när man minst anar. Hoppas kanske en dag få styrkan att hjälpa andra i samma situation. Finnas som en famn och ett stöd för en sådan här död, ja, då ska man ha stöd. Mycke stöd. Man ska inte ha vänner som flyr (tvyärr har så många lyst med sin frånvaro) Jag hoppas det ska finnas ett nätverk för alla som drabbas för hur det än är så händer det...om och om igen

Depression är inte ett tecken på svaghet,
utan ett följd av att den drabbade tvingats vara stark för länge.

Sanna ord. När det känns som svårast, när det känns som det inte längre går, så har man alltid lite kvar att ge. Det är det där sista, som man inte tror man har inom sig, som gör skillnad. Att ta en minut i sänder när en timme känns övermäktig. Jag är övertygad om att vi undervärderar vår egen styrka.

***
Dagen då jag fick reda på att min Pappa var självmordsbenägen var dagen då han delade ut pengar till mig och mina syskon. Jag förstod att något inte stod rätt till. Jag frågade min mamma och hon förklarade för mig att Pappa var självmordsbenägen. "Självmordsbenägen" jag smakade på ordet. Min far? Framgångsrik, villaägare, familjefar, social, sportig, omtyckt, hjälpsam, enveten, målmedveten, skämtsam, viljestark, obotlig optimist OCH självmordsbenägen?! Jag fick inte ihop det. Av alla tänkbara människor så var han den sista. Mannen som alltid sa att det inte finns problem utan bara lösningar. Mannen som alltid såg möjligheter och inte hinder. Mannen som alltid fick alla att skratta ville ta sitt liv. Men om jag idag tänker på hans beteende den sista tiden så var det så uppenbart att det inte stod rätt till.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag föstått hur långt han kommit i sin process när han stoppade tusenlapparna i min hand. Detta var ett tydligt tecken på att han inte hade planer på att vara kvar på denna jord särskilt länge till. Men jag förstod ingenting.

Var uppmärksam på förändringar i beteendet hos den du misstänker vara suicidnära. Fråga! Fråga rakt ut. Det är svårt och obekvämt men LIVSNÖDVÄNDIGT! Detta är det enda sättet att få den suicidnära att sätta ord på vad han/hon känner och söka den hjälp som han/hon faktiskt behöver.

Detta gjorde jag. Jag frågade. Inte där och då. Men en solig dag när vi satt i trädgården och drack kaffe. Han sa då att han velat ta sitt liv den där dagen. Att han varit nere vid rälsen, väntat på X2000, tittat på tidtabellen, suttit med pengarna på fickan, skrivit ett brev att de var till tågföraren....men åkt därifrån. Dessa pengar gav han till sina barn istället, samma kväll, och jag förstod inte hur allvarligt det var.

Där och då, i trädgården 2 månader efter pengakvällen, gjorde jag mitt andra oventande misstag. När jag satt där med min far och han berättade för mig att hans avsikt varit att möta tåget med sin kropp, stående på rälsen, den där kvällen i februari, fick han mig att lova att jag inte skulle berätta det han sagt för någon. Jag skull bära denna hemlighet. Han fick mig att lova honom detta. Jag trodde det var viktigt att jag var lojal. Jag visste inte hur fel jag hade....

Gör inte en överenskommelse med den självmordsbenägne om att dennes självmordstankar skall vara hemliga. Du kommer att behöva hjälp av andra för att uppmuntra och hjälpa personen och inte minst behöver personen få profissionell hjälp. Be personen berätta. Lyssna, utan att vara dömande. Problem känns mer hanterbara när man satt ord på dem.

Hade jag kunnat göra om det idag hade jag sagt allt, precis som det var, den där kvällen jag ringde till hans syster. Jag ringde henne för att jag förstod att Pappa behövde hjälp men att min hjälp inte skulle vara tillräcklig. Jag sa inte vad han sagt till mig, att han velat ta sitt liv. Pappa fick mig att lova att jag inte skulle säga något till någon. Jag fick inte. Jag lovade. Så till hans syster sa jag att jag trodde Pappa hade det tufft och att han behövde hennes stöd. Hade jag fått göra om det idag hade jag aldrig lovat Pappa att hålla det hemligt. Jag hade sagt att det han upplever inte var något att skämmas för, att vi behöver prata om det med dem som älskar honom så att vi skall kunna hjälpa honom ur det. Till hans syster hade jag istället sagt: "Jag tror att pappa funderar på att ta sitt liv. Alla vi som älskar honom måste samordna oss för att hjälpa honom. Vi måste finnas för honom, stötta, hjälpa och få honom att söka profissionell hjälp".

Så här i efterhand förstår jag att jag gjorde det mesta fel. Idag, med den kunskap jag har, hade jag gjort helt annorlunda. Kanske hade det räddat hans liv om jag läst en blogg som denna. Om jag hade vetat något om suicid, hade haft en aning om vart jag skull ha vänt mig eller vad jag borde ha gjort så hade Pappa kanske levt idag. Kanske, kanske inte. Jag kan aldrig göra något annorlunda men jag hoppas att någon av alla de som hittar hit varje dag kan hitta just den informationen jag saknade.

När ni läst detta kanske ni tror att jag känner skuld. Det gör jag inte. Jag engagerade var enda fiber i min kropp för att rädda min far. Allt jag gjorde gjorde jag av kärlek, med förhoppningen om att jag skulle få honom att vilja leva. Varje telefonsamtal, varje spontanbesök, varje lösningsförslag, varje kram, varje tår jag torkade....allt gjorde jag av kärlek, utifrån den kunskap jag hade då...och viktigast av allt...jag gjorde det för att jag ville att han skulle LEVA. Så nej jag känner ingen skuld. Men jag vill dela med mig av min historia med förhoppningen om att någon som befinner sig i samma situation just nu, agerar annorlunda och kanske kan få behålla sin älskade.

Kärlek till er!

Har en i min närhet som är djupt deprimerad. Hen sökte akut hjälp i december och förklarade att hen hade svåra självmordstankar och planerat att ta sitt liv företalet gånger. Nu är det mars och personen har fortfarande inte fått någon hjälp utan blev ordinerad promenader - PROMENADER?! Det finns inte en läkare i detta landet som skulle ordinera en cancersjuk som riskerar att gå bort att promenera. Nej! Hade det varit cancer hade de satt igång en omedelbar utredning och flertalet behandlingsformer, gjort efterkontroller och säkerställt att cancern besegrades. När skall sucidnära personer få samma bemötande och vård?

Jag är sällan upprörd, det krävs mycket för att komma under skinnet på mig - men detta gör mig riktigt förbannad! Det krävs att man är frisk för att man ska orka strida för att få den behandling man behöver - Orimligt och oacceptabelt!

Det är just därför anhöriga till sucidnära personer måste finnas, stötta och strida för att sin älskade skall få rätt och omedelbar vård.

Den omnämnda personens läkare har fått ett samtal och fått förklarat för sig att detta är under all kritik.

Vaknade i morse av att jag andades häftigt, nästan skakade. Jag hade en dröm, jag drömde om pappa. Vi hade ett långt samtal. Vi talade om att han skulle sälja huset, mitt barndomshem. Under vårt samtal kastade jag mig i hans famn. Jag kramade honom, länge och hårt, tittade på honom och sa " Jag är så glad att jag fick behålla dig". I samma stund vaknade jag. I drömmen hade han överlevt. Jag hade kvar min far. I några millisekunder trodde jag att det var sant, att min pappa levde. Tänk på det, du som funderar på att ta ditt liv. 7 år senare finns det fortfarande en liten pojke inom mig som gråter efter sin pappa. Jag lever med en ständig saknad, även om jag tagit mig igenom sorgen. Jag vet han hade kunnat ha ett lyckligt liv, på andra sidan om depressionen. På samma sätt kommer du att få det - så lämna inte någon du älskar... Du flyttar bara smärtan vidare på någon annan.

För några veckor sedan var jag på ett återbesök hos psykologen för en uppföljning av hur det börjat
gå för mig. Jag berättade glatt om hur bra allt känns just nu, hur lätt mitt liv blivit, hur jag känner mig
stark och duktig. Att jag klarar av precis vad som helst och numera gör allt som jag vill. Psykologen
blev glad och var uppriktigt sagt stolt över mig och de framsteg jag gjort under det senaste året.

Vi kom tillsammans överrens om att det nu är dags att avsluta min medicinering mot depression
och panikångest med panikattacker. Hon ansåg att jag nu mår så bra och är såpass stabil att jag
klarar mig utan antidepressiva läkemedel. Jag blev till en början jätteglad över beslutet att få sluta
med medicinen som jag nu dagligen tagit i ca. 1 års tid men jag blev förstås också orolig. Frågorna
svepte runt i huvudet: Vad händer om jag inte klarar mig utan medicinen? Är jag svag då? Är jag
förlorad i panikångestens hårda grepp än en gång? Kommer alla symtom tillbaka? Kommer jag att
få panikattacker igen? Är jag tillbaka på ruta ett sådär bara, efter allt det hårda jobb jag gjort?!

Psykologen lugnade ner mig och sa att jag inte ska tänka på det viset. Att jag ska ta det lugnt, inte
känna efter så mycket. Bara vara. Och OM nu något skulle hända, OM jag börjar känna mig ned-
stämd och deprimerad igen så vet jag att medicinen finns där. Jag har kvar tabletter i skåpet och
jag vet av erfarenhet att just den medicinen funkar för mig, att den hjälper. Då är det bara att börja
ta den igen. Inget värre med det. Att tänka på det viset funkar bra för mig. Jag är trygg med det.

Dock är det inte så bara att sluta med ett läkemedel kroppen vant sig vid att få. Jag har rätt så
obehagliga abstinensbesvär i form av yrsel, domningar och stickningar i armar, ben, fingrar, huvud
och runt munnen. När jag stiger upp eller gör plötsliga, snabba rörelser vinglar hela jag till och blicken
är svår att fokucera. Jag tar medicinen varannan dag och ska nu (faktiskt idag) sluta med den helt.
De dagar då det gått som längst tid utan medicinen vinglar det till i huvudet och hela kroppen domnar.
Men jag hoppas på att dessa abstinensbesvär kommer avta nu då jag slutar ta medicinen.

Jag har inte skadat mig idag, inte på nåt sätt, men jag mår fan inte bra! Jag BORDE sova nu, men ångesten håller mig vaken. Vart jag än tittar & finns den där, troget vid min sida. Jag har starka tankar på Theralén, men den sitter ju i så djävulskt länge! :( Jag vill inte vara drogad imorrn, dels för att jag behöver orka med en promenad, men oxå för att jag har DBT. Men nej, jag klarar mig inte utan, fast jag tänker inte ta så mycket, håller mig till halva maxdosen & hoppas att det räcker.

Sådär, nu är medicinen svald & ni anar inte hur mycket jag hoppas på att den dosen ska räcka, utan att göra mig helt drogad imorrn.

Det känns för jävligt att min ångest har blivit så stark igen, jag har ju haft en bättre period, visst, alla dagar har inte varit underbara, men de har inte heller vart för jävliga! Nu känns det som om jag håller på att tappa kontrollen helt & hållet, & jag vet inte varför. :( Inte kan det väl bero på DBT:n? Vi har ju liksom inte gått in på så mycket jobbiga saker, så det BORDE inte bero på det. Men jag vet inte säkert.

Ska man se nånting bra med den här dagen så är det att jag har tränat flera korta fjärr-pass med Java, så hon är nöjd. Hennes kropp fick en vilodag, men imorrn tänkte jag köra full rulle igen. En annan positiv sak med dagen är att jag klarade av att hålla ångesten i schack under hela hockeyn!! Ett tag höll det på att dra iväg, men på nåt jävla sätt lyckades jag återfå kontrollen. Tack & lov.

Jag kan inte sluta att tänka på vad jag gjorde härom dagen. Jag fattar inte hur jag kunde göra så! VARFÖR?! Vad fan skulle det vara bra för?! Jag bara förstör allting. Jämt. Ingenting jag gör blir nånsin helt bra. :'(

Jag sitter här i soffan med hög musik i hörlurarna & bredvid mig ligger ett rakblad & blänker. Det är ett sånt där superduperrakblad, såna som man inte behöver ta i med, såna som skapar STORA sår. Jag vill så gärna skära mig, men jag vågar inte. :S Jag behöver skada mig, men inte på det sättet. Eller? Jag vet inte vad jag ska ta mig till, & jag vet inte om det finns nån som kan/vill hjälpa mig. Jag skulle behöva någon just NU, nån som visar att den bryr sig, nån som kan ge mig lite nya krafter. Men vart finns denna någon?

Veckokortet talar sitt tydliga språk, blått på vitt står det att jag har skadat mig på nåt sätt i 3 dagar. Igår klarade jag mig utan, men hur ska det gå idag? En del av mig vill inte ens försöka stå emot, den delen vill bara skära sönder mig & sen lägga mig ner & njuta av den underbara känslan man får, lugnet som sprider sig i hela kroppen. Underbart.

Det här blev visst ett ganska triggande inlägg, sorry för det, men det är såhär mina tankar går just nu. Förlåt.

Jag har nog alltid haft ångest eller rättare sagt så långt tillbaka jag kan komma ihåg i alla fall. När jag var yngre förstog jag inte var det var riktigt. Jag avskydde att känna den där klumpen i halsen varje gång jag skulle sova. Jag var alltid rädd för att jag trodde att något hemskt skulle ske. Kände mig alltid orolig.

ofta låg jag vaken och tittade på klockan och stressade upp mig för att den var på tok för mkt och att jag skulle vara trött dagen efter. Resultatet av det blev ju givetvis att jag vart så fruktansvärt rädd för att vara trött dagen efter så jag aldrig somnade istället. En period var jag vaken i fyra dygn, då var jag 14 år gammal. Det var då när jag kolappsade av trötthet som jag första gången hörde ångest och panikångest.

När jag kom i 16års åldern hände något men jag vet inte riktigt vad. Jag slutade helt enkelt bry mig. Jag kände mig alltid upptagen fats jag gjorde egentligen inget alls. Jag var jämt trött, aldrig hungrig. Kände mig ej heller glad eller ledsen. Var bara som en skugga. Jag orkade helt enkelt inte bry mig.

När de som fanns runtomkring mig reagerade och sa att något var fel svarade jag bara att allt är bra orkar inte prata om det. En dag tvingade mamma mig att söka vård och där började allt. Får inte glömma nämna också att det förekom någon typ av destruktiva handlingar också såsom handla frenetiskt, supa eller ja till och med missbruka droger mitt emellan allt. Det var den enda gången jag kände något i alla fall.

När jag hamnade i vårdkarusellen bedömde de att jag var alldeles för trött för att påbörja något direkt så jag skickades hem med piller och råd att vila. hur bra är det egentligen jag var ju så ung och ensam. De gav mig också ett utlåtande om vad som var fel på mig. Panikångest, ångest,social fobi, missbruk,depression med suicidiala inslag. När jag såg det på pappret kändes det bara som om det måste vara någon annan de pratar om

De närmsta veckorna efter uttlåtandet ågnade jag mig åt att äta in mig på medicinen och vila som de sagt...eller ja försökte efter bästa förmåga i alla fall. När vilan var över var det dags att börja ta tag i allt och det var här den riktiga kampen började. Jag trodde redan att jag kämpade för mitt liv men förstog snabbt att jag valt den enkla vägen för att slippa allt det onda.

Mera om vad som hände sen kommer snart..........................ps tveka inte att fråga om det är något någon undrar jag skämms inte över den jag är och har kämpat mig hit där jag är idag. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att det fanns något liv för mig överhuvudtaget.Jag kämpar fortfarande med min ångest men har ett bra liv ändå