Begravningen...

Jag står här brevid dig,
medans du gråter.

Du kan ej se mig längre,
du vet ej att jag fortfarande finns.

Jag ser resten av min familj,
och mina vänner.

De står vid en grop och gråter,
en svart håla i marken.

Markerad med en bit granit,
men jag kan ej läsa vad som står på den.

Förstår inte varför dom gråter,
varför dom ej kan le,
inte ens en liten gnutta.

Jag går fram till gropen och ser en låda,
en låda långt ner i mörkret,
en låda som skrämde mig.

Sen förstår jag,
jag förstår varför ingen pratar med mig,
varför alla tittar men inte på mig,
även om jag ställer mig framför dem.

De ser rakt igenom mig,
som om jag vore gjord av glas.

De lägger ner lila rosor på kistan,
allihopa en och en.

Jag vet att detta,
som jag tittar på,
är min egna begravning...