DancingDevils blogg

Jag står här brevid dig,
medans du gråter.

Du kan ej se mig längre,
du vet ej att jag fortfarande finns.

Jag ser resten av min familj,
och mina vänner.

De står vid en grop och gråter,
en svart håla i marken.

Markerad med en bit granit,
men jag kan ej läsa vad som står på den.

Förstår inte varför dom gråter,
varför dom ej kan le,
inte ens en liten gnutta.

Jag går fram till gropen och ser en låda,
en låda långt ner i mörkret,
en låda som skrämde mig.

Sen förstår jag,
jag förstår varför ingen pratar med mig,
varför alla tittar men inte på mig,
även om jag ställer mig framför dem.

De ser rakt igenom mig,
som om jag vore gjord av glas.

De lägger ner lila rosor på kistan,
allihopa en och en.

Jag vet att detta,
som jag tittar på,
är min egna begravning...

Vet ej vad som är rätt och fel,
har tappat sikten över mitt liv i denna kaotiska värld.

Ingen vägleder mig,
ingen hjälper mig,
jag är ensam på denna förödelsens stig.

Vet ej om jag orkar längre,
tar ej ett steg till innan jag vet.

Funderar dag in och dag ut,
men kommer aldrig på ett svar.

Jag är fångad i detta fängelse,
detta fängelse skapat av mig själv.

Ser folk gå förbi,
folk som har roligt,
och skrattar med varandra.

Varför gör dom det?

Kan det vara vänskap?

Kan det vara något så flyktigt?
Allt är flyktigt och slutet kan man ej lita på något.

Det enda man kan lita på är sitt egen förmåga att välja
umgänge och vänner som varar.

Hur kan jag ens välja något sånt?

Hur skulle jag ens kunna bestämma mig vilka som är bra,
eller dåliga vänner...

Därför står jag nu på denna stig av min egen förtvivlan,
denna stig av min egna förstörelse.

Har ingenstans att gå,
har ingenstans jag vill vara,
finns ingenstans någon vill ha mig.

Även om jag letar,
även om jag söker,
på de högsta bergen,
i de djupaste haven,
så kan jag aldrig hitta det.

Det som alla har,
eller vill ha.

Bortglömd,
förtappad,
obetydligt är mitt liv.

Finns inga bevis på att jag lever,
utom att mitt hjärta slår,
att jag har ett eget sinne.

Om jag skulle dö,
så skulle ingen bry sig,
för mig har ingen känt,
mig har ingen älskat.

Jag ses bara som en plåga,
som alla klarar sig utan.

Men ändå vill jag hitta en plats,
i någons hjärta,
för att bli något,
för att bli betydelsefull...

Det ända jag önskar mig,
är det ni kallar,
ett hem...

Ödet är den väg jag går på,
en vit väg mitt ute i tomma intet.

Rädd för den mörka tomheten som sluter sig om mig,
samtidigt som mitt liv går vidare så kan jag inte glömma.

Vad som hände den där ödestiga dagen,
dagen då jag blev helt ensam i mitt liv,
utan möjligheten att ha någon nära.

Min framtid är det som omsluter mig,
och hur mycket jag ändrar på mig ändras inte min framtid,
min omgivning blir bara sämre,
allt mörkare och mörkare.

Aldrig mer har jag kunnat titta tillbaka på mitt liv,
för att smärtan kommer bli för stor.

Ditt blod rann,
och inget kunde jag göra.

Ditt hjärta stannade,
vad skulle jag göra?

Chockad,
lamslagen,
och krossad stod jag brevid din,
nyligen mördade kropp,
utan att röra ett finger,
utan att göra en min.

Finns inte en dag då jag ångrar vad jag gjort,
finns inte en dag då jag inte vill få det ogjort.

Förlåt mig ej jag förtjänar det inte,
för att jag kramade om avtryckaren,
bara för att själv få leva,
hoppas du har det bra,
bra i din vila,
bra i himmelen.

Förlåt mamma RIP...

Jag svävar allt längre ned i vattnet,
och solen går ner allt eftersom mitt liv rinner iväg.

I solens strålar ser jag en fågel sväva förbi i himmelen,
himmelen som verkar vara så långt bort,
den himlen jag aldrig kommer nå...

Plötsligt blir allt svart,
och allt jag ser är små kristaller blinka i skyn,
som om jag såg taket av underjorden,
det ställe jag är menad att komma till i slutet...

Jag föll ifrån det som kallades himmelriket,
ty jag har sett allt livet har att ge.

En kedja kommer ut ur min bröstkorg,
och binder mig fast på denna jord,
som en mardröm som besannats.

Änglarna som svävar omkring mig gråter,
I hopp om att dränka min själ så att den kan återvända,
dit jag egenteligen bör vara.