Frågetecken.

Jag ser tillbaka på dig just nu en stund efter jag kommit hem.. Jag funderar lite på vem du var, det var ett tag sedan. Faktiskt väldigt länge sen nu.

Jag har lite svårt att minnas, det är en aning suddigt.Kanske är det stressen från jobbet som sitter i? Eller är det Huvudet som behöver något bättre än en donken burgare till middag? Kanske är det bara väldigt länge sen.. Men jag ler ändå. För jag minns det sköna med dig.. det bra. Saker jag gjorde för dig, så dumt haha. Jag undrar vad du gör nu. DU kanske bor någonstans i en lägenhet, ensam, och funderar på någonting du med. Kanske du också ser på regndropparna som fortfarande hänger vid förnstrett även nu när det slutat regna.

Tänk om vi exakt samtidigt ser det den andre ser, samtidigt hör på fåglarnas kvitter och sitter och funderar djupt, men i helt olika städer. Under helt olika förhållanden, men exakt samma tidpunkt. Men det skulle vi aldrig veta, för vi pratar inte med varandra. Även om vi säkert undrar, då och då. Så finns det inget att säga, precis som regnet slutat falla så är den tiden förbi för oss, men som regndropparna fortfarande droppar, så kommer tankarna ibland, lite efteråt.

Ungefär samtidigt som de sista dropparna träffar marken och bryts mot den hårda ytan blir jag påmind om varför vi inte pratar. Varför vi bara undrar. Ibland kanske det är dumt, att inte prata, att bara undra. Men just denna gången tror jag att det är bäst. För om vi skulle prata nu, så skulle det bli tyst. Fåglarnas kvitter skulle slås ut av våra meningslösa ord. Spänningen i orden skulle få regnet att återigen falla, men även det skulle vara tyst. Nej..prata..meningslöst.

Tillslut skulle även våra ord bli ljudlösa..Hur mycket vi än ville skulle den andre inte höra. Vi skulle bara sitta där, och titta på varandra. Titta, och titta, och titta. Tills vi inte vill se mer, då tittar vi bort, bort där borta.. där regnet inte ser ut att falla lika tätt, lika grått, där fåglarna ser ut att flyga runt och sjunga. Till och med solen kanske skulle titta fram där borta..där borta, men inte här.

Inte här i vår tystnad. Inte i får våta, gråa, oförstående spännda tystnad och meningslöshet.

Men nej vi skulle aldrig, vi kan inte, det är omöjligt. Meningslöst.

Men undra kan jag. Det kan jag, det kommer jag göra. Jag vill.