Capitalvices blogg

Leva? Jag lever, du lever.
Fåglarna lever, med sitt kvitter, sin sång.
Sången är kanske liv, och när det tystnar, det är död.
Död upprepar sig, som en sång på repeat på en skiva med ett hack eller två.
Men man hör sällan en fågelsång och tänker på död.
Nej man tänker på vår, sommar, liv och glädje...Lycka.

Och det är fint, det är bra, man ska inte grubbla över död eller tystnad.Jag känner glädje.


Lycka.

Du ser gammal och sliten ut, men du är blott en ungdom. Men du är väl nöjd nu. Det ser så ut med solen i ditt ansikte. Du fick vad du ville, till och med mer. Det blev för mycket och det var dina dagar. Men såna som du får aldrig vad de förtjänar. För de har ni redan fått. Och det är väl hemskt. Ack så hemskt.Att önska olycka och misär är på det viset, hemskt.

Men jag blir glad när jag tänker på det. Det och solen, i ditt ansikte.
För det är ditt ansikte som får mig att skriva. Skriva när jag inte har tid.
Skriva när jag borde stå i duschen, men solen har fångat dig och mig.
Så jag skriver.

För nu är det ändå mina dagar, dina är över.
Solen är min och den kontrollerar oss.
Även om du sitter flera mil ifrån mig så har jag denna makt.
Men även solen är ond, och den bränner, precis som du, precis som jag.
Men jag tror inte att du slutat brinna ännu, nej....

Jag kommer nog inte vara där, dagen då solen går i moln, och dit ansikte mörknar.
Men jag tänker på den dagen.
Jag undrar om du och solen gör det med..
Jag undrar på om solen fått vad den förtjänar..
Jag undrar om du tror att jag fått det....

Jag ser tillbaka på dig just nu en stund efter jag kommit hem.. Jag funderar lite på vem du var, det var ett tag sedan. Faktiskt väldigt länge sen nu.

Jag har lite svårt att minnas, det är en aning suddigt.Kanske är det stressen från jobbet som sitter i? Eller är det Huvudet som behöver något bättre än en donken burgare till middag? Kanske är det bara väldigt länge sen.. Men jag ler ändå. För jag minns det sköna med dig.. det bra. Saker jag gjorde för dig, så dumt haha. Jag undrar vad du gör nu. DU kanske bor någonstans i en lägenhet, ensam, och funderar på någonting du med. Kanske du också ser på regndropparna som fortfarande hänger vid förnstrett även nu när det slutat regna.

Tänk om vi exakt samtidigt ser det den andre ser, samtidigt hör på fåglarnas kvitter och sitter och funderar djupt, men i helt olika städer. Under helt olika förhållanden, men exakt samma tidpunkt. Men det skulle vi aldrig veta, för vi pratar inte med varandra. Även om vi säkert undrar, då och då. Så finns det inget att säga, precis som regnet slutat falla så är den tiden förbi för oss, men som regndropparna fortfarande droppar, så kommer tankarna ibland, lite efteråt.

Ungefär samtidigt som de sista dropparna träffar marken och bryts mot den hårda ytan blir jag påmind om varför vi inte pratar. Varför vi bara undrar. Ibland kanske det är dumt, att inte prata, att bara undra. Men just denna gången tror jag att det är bäst. För om vi skulle prata nu, så skulle det bli tyst. Fåglarnas kvitter skulle slås ut av våra meningslösa ord. Spänningen i orden skulle få regnet att återigen falla, men även det skulle vara tyst. Nej..prata..meningslöst.

Tillslut skulle även våra ord bli ljudlösa..Hur mycket vi än ville skulle den andre inte höra. Vi skulle bara sitta där, och titta på varandra. Titta, och titta, och titta. Tills vi inte vill se mer, då tittar vi bort, bort där borta.. där regnet inte ser ut att falla lika tätt, lika grått, där fåglarna ser ut att flyga runt och sjunga. Till och med solen kanske skulle titta fram där borta..där borta, men inte här.

Inte här i vår tystnad. Inte i får våta, gråa, oförstående spännda tystnad och meningslöshet.

Men nej vi skulle aldrig, vi kan inte, det är omöjligt. Meningslöst.

Men undra kan jag. Det kan jag, det kommer jag göra. Jag vill.

Springer..
Hon springer allt vad hon orkar, hon flåsar och vågar inte se sig om, det skulle bara ta tid.
Nej tänker hon, jag måste springa, fortare, mer, ge mer nu! Kom igen du klarar det!
Jag ska klara det!


Med dessa tankar springer hon snabbare än hon någonsin sprungit förut.
Men det finns en som är snabbare än henne, eller han hade i alla fall några meters försprång.
Pojken hon precis sett för första gången i sitt liv bara några minuter tidigare var ungefär en trappa högre upp.Han sprang och flåsade lika hårt som hon själv. Men hon tänkte inte på vem han var, hon hade inte tid att tänka, tänka på annat än att just springa. Men de lät, ljudet gick längre inte att stänga ute, det ekade i huvudet på henne.


Elin kom upp för en av trapporna i den trappuppgång och snabbt hade valt som flyktväg efter att ha sett en pojke välja denna väg före henne. Hon litade gärna inte på andra men det såg ut som om han viste var han skulle och det kunde ju vara ett gott tecken på säkerhet. Hon vände sig runt om kring i trappan och tänkte för sig själv. Fan i jävla helvete var tog han vägen, hon hade släpt honom ur tankarna bara en sekund på grund av det där jävla ljudet. Hon vände sig om och tittade ner mellan trpporna och skrek allt vad hon orkade, med både flås och gråt i halsen.
-HÅLL KÄFTEN!
-Men va fan! In här! Fort som fan nu! Hörde hon en röst bakom sig skrika.
Det var den där pojken, han stod i en dörröppning in till en lägenhet och såg både rädd och förbannad ut. Hon nästan kastade sig på honom in igenom dörren och de bägge två smälde igen dörren med all kraft de hade och låste den snabbt.

Hur det känns att gå på tåget.
Att kliva av perrongen och inte se sig om igen utav rädsla för va man kan få se.
Att inte veta var man är på väg, men att ha en uppfattning om något hemskt.
Men jag är trött på att åka tåg, jag tänker nu mer vägra.
Jag är starkare än så, jag tänker inte ge mig, Jag är the last man standing, I am a loaded gun and im not afraid to use it.

Caught in the phenoma. I cannot be saved, nor can you. Love me instead and I will hate you in return. We can sit on a cloud thru all of the night, til the stars decide to kill us. I will love you then, and you will hate me in return.