Omringad ensam.

Springer..
Hon springer allt vad hon orkar, hon flåsar och vågar inte se sig om, det skulle bara ta tid.
Nej tänker hon, jag måste springa, fortare, mer, ge mer nu! Kom igen du klarar det!
Jag ska klara det!


Med dessa tankar springer hon snabbare än hon någonsin sprungit förut.
Men det finns en som är snabbare än henne, eller han hade i alla fall några meters försprång.
Pojken hon precis sett för första gången i sitt liv bara några minuter tidigare var ungefär en trappa högre upp.Han sprang och flåsade lika hårt som hon själv. Men hon tänkte inte på vem han var, hon hade inte tid att tänka, tänka på annat än att just springa. Men de lät, ljudet gick längre inte att stänga ute, det ekade i huvudet på henne.


Elin kom upp för en av trapporna i den trappuppgång och snabbt hade valt som flyktväg efter att ha sett en pojke välja denna väg före henne. Hon litade gärna inte på andra men det såg ut som om han viste var han skulle och det kunde ju vara ett gott tecken på säkerhet. Hon vände sig runt om kring i trappan och tänkte för sig själv. Fan i jävla helvete var tog han vägen, hon hade släpt honom ur tankarna bara en sekund på grund av det där jävla ljudet. Hon vände sig om och tittade ner mellan trpporna och skrek allt vad hon orkade, med både flås och gråt i halsen.
-HÅLL KÄFTEN!
-Men va fan! In här! Fort som fan nu! Hörde hon en röst bakom sig skrika.
Det var den där pojken, han stod i en dörröppning in till en lägenhet och såg både rädd och förbannad ut. Hon nästan kastade sig på honom in igenom dörren och de bägge två smälde igen dörren med all kraft de hade och låste den snabbt.