Känslor

Jag har funderade precis på en sak.

Jag håller på att återhämta mig från känslolöshet. Något jag trodde var oändligt men det blir bättre. Den känslolösheten ser jag som en försvarsmekanism, för att stänga ut min monotona tillvaro. Man kan fråga sig varför jag inte gjorde något åt det, men jag var blind och det enda jag visste var att jag önskade mig bort. Men varför stack jag inte? Bytte skola eller vad som helst.

I alla fall så har den här känslolösheten fått mig att känna mig omänsklig. Men jag förbättras hela tiden. Något som fortfarande är svårt är att översätta mina känslor, namnen på känslorna finns inte där utan det känns som något bara fattas eller bara finns där namnlöst. Jag vet inte hur andra har det när det gäller känslor. Det är möjligt att det blir kaos i huvudet för alla, det som syns på utsidan är känslan som finns på insidan, som vi själva inte ser.

Mitt beteende börjar bli allt mer och mer socialt accepterat. Vilket jag gillar, jag är personen jag faktiskt alltid velat vara för jag är väldigt varm och skön något som alla är värda att se.
För en gångs skull känns det som om jag är mig själv. Äntligen känner jag mig inte som en illusion av en fungerande person, som bara väntar på folk ska se bortom det jag bara visar.

Alla bitar faller på plats. Jag är extremt glad för det. Personlig utveckling är något som aldrig borde upphöra.

Jag kan blockera känslor. Men det är inte förrän nu jag verkligen förstår att stänger man av känslor byggs de bara upp och blir mer. Något som låter väldigt naivt att säga med tanke på hur gammal jag är. Men flera år av känslolöshet har fått mig att glömma men tillslut var det kärleken som fick mig att se ljuset. För det är den starkaste känslan jag upplevt som inte gått att blockera. Det låter töntigt och barnsligt men det var så det var :)

Kärlek övervinner allt!!!!! Haha

peace.out