Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
Med någon
Politik:
Politik?
Dricker:
Alkohol
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Svenne
Medlem sedan:
2010-04-03
Haha, jag kom fram till att jag skickat om saker som är så "djupt" eller lite tungt. Speciellt när jag har hyfsat risig grammatik. Så tänkte berätta något som hände idag... ;D haha.
Jag är studentambassadör på min skola eller i alla fall där utbildningen ligger. Det är komplicerat så jag går inte in på det. I alla fall så var jag på uppdrag till gymnasieskolan här i Värnamo där utbildningen ligger. Finnvedsgymnasiet heter den.
Jag var lite orolig för det är så att jag har legat med en tjej i Värnamo som går sista året på gymnasiet, men jag visste inte vilket det var. Och den här tjejen är inte så glad på mig efter att vi hade sex. Hon kände sig lurad och what not. Men jag vill i alla fall att vi ska vara vänner. Men hon är lite grinig... Det visade sig att hon studerar på det Gymnasiet!! Haha. Första mötet var positivt, jag sa hej till henne och hon gav mitt ett leende och sa hej tillbaks. Jag såg henne tre gånger till! Och då kollade hon inte ens på mig hahaha. Aldrig varit med om ett sånt stone face. Det var lite roligt^^
Men dagen blev bättre, montern bredvid var Jönköpingshögskola. Min kollega som också är ambassadör kände henne och dom började prata lite. Så tiden gick och vi pratade lite med dom och så utöver det vi gjorde. När dagen är slut så frågar jag om jag kan få numret av en av tjejerna. Jag förklarar för henne att vår utbildning hör till Jönköpingshögskola och att vi betalar kår avgift till dem som vi inte kommer till nytta av. Jag förklarar för henne att det hade varit roligt om man kunde förfesta någonstans i Jönköping och sedan festa där och hon håller med om det och vi byter nummer. SUCCES. Jag vidgar mitt imperium haha.
Jag håller på att återhämta mig från känslolöshet. Något jag trodde var oändligt men det blir bättre. Den känslolösheten ser jag som en försvarsmekanism, för att stänga ut min monotona tillvaro. Man kan fråga sig varför jag inte gjorde något åt det, men jag var blind och det enda jag visste var att jag önskade mig bort. Men varför stack jag inte? Bytte skola eller vad som helst.
I alla fall så har den här känslolösheten fått mig att känna mig omänsklig. Men jag förbättras hela tiden. Något som fortfarande är svårt är att översätta mina känslor, namnen på känslorna finns inte där utan det känns som något bara fattas eller bara finns där namnlöst. Jag vet inte hur andra har det när det gäller känslor. Det är möjligt att det blir kaos i huvudet för alla, det som syns på utsidan är känslan som finns på insidan, som vi själva inte ser.
Mitt beteende börjar bli allt mer och mer socialt accepterat. Vilket jag gillar, jag är personen jag faktiskt alltid velat vara för jag är väldigt varm och skön något som alla är värda att se.
För en gångs skull känns det som om jag är mig själv. Äntligen känner jag mig inte som en illusion av en fungerande person, som bara väntar på folk ska se bortom det jag bara visar.
Alla bitar faller på plats. Jag är extremt glad för det. Personlig utveckling är något som aldrig borde upphöra.
Jag kan blockera känslor. Men det är inte förrän nu jag verkligen förstår att stänger man av känslor byggs de bara upp och blir mer. Något som låter väldigt naivt att säga med tanke på hur gammal jag är. Men flera år av känslolöshet har fått mig att glömma men tillslut var det kärleken som fick mig att se ljuset. För det är den starkaste känslan jag upplevt som inte gått att blockera. Det låter töntigt och barnsligt men det var så det var :)
Allt känns bara skumt och konstigt. Jag blir irriterad på allt, förstår ingenting. Varför känns allt som det snurrar. Hela världen skakar och flyttar på sig och jag har ingen aning om jag ens ser det som händer. Det enda jag vet är att jag mår bra, men resten känns bara konstigt.
Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag känner för. Bland all glädje så känner jag hat för något jag inte ens kan se. Jag blir så arg. Ingen rättvisa bara mer ond bråd död. Riktigt så mörkt är det inte men allt kännas miserabelt. Man vet inte hur dåligt man har mått förrän man börjar må bra, det är då hjärnan kan släppa ut det hemska för den vet att vi kan hantera det nu, aka postdramatisk stress. Inte för att jag har det, men det är så det fungerar.
Känns som om mitt huvud ska sprängas samtidigt som en orkan av känslor bryter ut. Därför skriver jag massa nonsens här för att tolka mina tankar och få utlopp. Riktigt skönt :)
Jag sitter nu och funderar, samtidigt som jag pluggar. Vad skulle vara den ultimata osjälviska handlingen.
Finns det ens något som är osjälviskt då vi alltid vinner något på alla handlingar vi gör i stort sett. (Om man går nog djupt ner brukar det alltid finnas någon vist. Dock omedveten)
Det är så att jag har hittat en tjej som är jävligt rolig och cool. Men det är så att i skrivande stund vet jag inte om det var hon, eller hennes kompis som en killkompis till mig raggade på (och strulade med) Om det nu var så. Jag vet inte om han gillar henne, men om han gör det. Ska jag låta han få henne, ska jag kämpa och visa mer av mig själv för att få henne. Jag hänvisar till "finders keepers" det anser jag som det rätta.
Är det osjälviskt av mig att låta honom få henne? Om ni som läser anser att det bara finns förlust i det beslutet, tänk då på att jag vinner på det rent moraliskt. Jag får känslan av att jag gör rätt. Det är ändå en vinst och något som jag känner är det bästa.
Det finns omöjliga vägar man kan ta, det finns också väldigt många fel men ringarna i vattnet är skapade och förr eller senare kommer du själv träffas av ringarna som någon skapat. Hur ska du då reagera och hur stora ringar kommer du skapa?
När det ändå är så färskt i mitt minne måste jag skriva om det så jag inte glömmer det. Det är väldigt skönt att reda ut tankarna i text. Det är fortfarande många detaljer som inte finns med i min text, jag märker när jag läser att det är väldigt svårt att få med alla detaljer som man egentligen måste ha för att förstå vad jag gått igenom. Men detta ger mig och den som läser en generell bild av det hela.
Det finns en tid i mitt liv som jag alltid funderat över...
Vad fick mig att bli känslokall. Var det en stroke? Eller var det något psykologisk som fick mig att leva i en grå, trist värld. En värld utan kärlek, skratt, tårar och depression.
Jag minns fortfarande när jag mådde som sämst. Det jag kommer skriva nu är rätt hemskt och jag vet om det. Men för att beskriva hur långt ner en varm och mysig person kan sjunka, måste jag ta upp det.
Detta var i gymnasiet, jag gick i tvåan tror jag. Jag satt bakom en tjej och kände helt plötsligt att jag ville få hennes uppmärksamhet. Jag tog min penna och liksom ville peta på henne, så det gjorde jag. Bara det att jag tog i så hårt att hon fick ont. Och så klart blev hon arg på mig, just den händelsen fick mig att fundera väldigt mycket. För jag visste inte vad jag kände... Jag var så nerbruten att jag inte kände ett piss. Men jag visste att det jag gjorde var hemskt. Och just att jag inte visste vad jag kände fick mig att må ännu sämre. Vad hade jag blivit...? Den personen många ser idag var en kille som för att överleva stängde av sina känslor, allt som gör dig till den du är. Dina känslor, borta.
Folk tror att det är lycka att inte ha några känslor. Så är verkligen inte fallet, känslor är det mest fantastiska som finns. Jag älskar att känna saker. Många känslor som varit borta börjar återkomma. Till exempel depression (tror jag, jag har fortfarande svårt att sätta fingret på det jag känner), lycka, känsla för socialt umgänge, tristess, jag känner mig mer och mer som en människa och det är väldigt skönt.
När jag menar att jag löst ett mysterium så menar jag just det jag beskrivit. När jag var i Karlstad under detta nyår umgicks jag med en tjej jag var kär i. Min plan var logisk, det jag skulle göra var att trycka ner mina känslor för att jag inte skulle balla ur. Det funkade utmärkt. Men märkte inte att jag förlorade migsjälv på ett sätt som senare skulle klaras upp. Jag blev tyst och sa inte så mycket. Kontrollen över huvudet satt som ett hänglås. Min mage började göra ont, som att den var spänd.
När vi kom till krogen var jag skapligt berusad och gick ganska fort ifrån mina vänner och firade inte ens nyårsslaget med dom. Min egenskapade värld tog kontrollen av min vilja. I den stunden blev jag så trött på dem att jag inte klarade av deras närhet eller umgänge. Undvika dem var det enda jag ville göra och det lyckades jag med. Klockan var nu 00.30 och jag kände att mitt förakt mot människorna blev för starkt. Så jag bestämde mig för att gå hem, det gjorde jag och mitt sinne var fortfarande stabilt. Allt gick som planerat i mitt "sinnesfria" tillstånd.
När jag var hemma hängde jag av mig jackan. Det minns jag tydligt, en stark bild av att jag händer av mig min tunga jacka på kroken, den har varit så tung att jag sätter mig ner på bänken under.
- Jag bryter ihop, ett vrak som precis har träffat en sten och sjunker snabbare än någon skulle kunna ana. Jag la mig ner på golvet och lät hela kvällen sjunka in, vad hade jag gjort? Hat byggas inom mig, jag var kär i en tjej som jag var tvungen att flytta ifrån. Det var ju därför jag inte ville känna något, eller inte visa några känslor. Jag hade lyckats.
Jag tog mig till sängen och la mig där helt förtvivlad, jag skrek av smärta för det gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta. Den extrema urladdningen av känslor har jag fortfarande svårt att förstå. Dagen efter händelsen kände jag fortfarande effekten av natten i mig. Men något som överraskade mig var hur snabbt jag lyckades bearbeta mina tankar till att istället bli sjukt positiv på bara två dagar efter händelsen. Det är något jag är väldigt stolt över, och genom det kommit närmare migsjälv.
Ur ett sjunkande skepp lyckas alltid någon rädda sig själv och andra. Ta vara på dina tankar, de kommer ha en betydelse för din överlevnad :) De kommer vara din största fiende men också din bästa vän. Viljan styr dina tankar, vad är det du vill egentligen?
Jag ser en ljus framtid där jag äntligen vet vem jag vill vara och bli.
Haha, jag är faktiskt extremt positiv idag. Fick två långa samtal både med mamma och pappa. Vilket har gett mig en extremt motiverad och positiv själ :) Vilket förvånar mig. Nästan glömt att jag kan vara så här positiv. Och jag gillar det väldigt mycket, min slöja är äntligen borta!
Med det sagt. Lämnar jag karlstad med en känsla av tomhet i min mage. För jag kommer lämna något som jag förälskat mig i. Typiskt mig att vara olyckligt kär^^ haha. Men jag är ju i alla fall kär.
Det är tråkigt när det väl händer så är situationen helt cp. Not cool. Men som sagt, jag är POSITIV för min framtid känns säkrad och jag mår BRA HEH.
Rätt speciell dag. Också rätt speciell natt eller så.
Inte den bästa starten på det nya året. Gick hem klockan 00.30 kanske. Orkade inte med folket. Mådde inte så bra när jag kom hem, känner att det sitter kvar idag också. Fick ett sms klockan 16 som jag inte läst än.. Från tjejen jag umgicks med igår. Det var hur långt som helst och jag pallade inte med att läsa det. Rent fysiskt nästan. Jag ska ge det lite mer tid så kanske jag förmår mig.
Jag hade hoppats på att jag bara kunde bli ignorerad. Skönast så.
Hur ska jag bete mig och varför frågar jag migsjälv det. Jag ska på fest idag och jag har funderat väldigt länge på hur jag ska bete mig mot en viss person. Vilka sidor jag ska använda av mig själv. Jag kan inte minnas om det var något jag kände mer att jag valde när jag var yngre.
Jag kan också känna att när jag väl känner hat, när allt är väldigt negativt hos mig. Då känner jag mig hemma i det, det känns så skönt familjärt. Just då vill jag för alltid leva i det. För det känns så skönt och lätt. Funderar på om min värld såg ut så förut.
Tillbaks till den här personen. Jag låg inatt och funderade på olika scenarior. Hur mitt beteende skulle tolkas och vad jag får ut av att bete mig på just det sättet. Vad vinner jag och vad förlorar jag. Men det roliga är att det inte finns någon vinst eller förlust om jag spelar mig själv på ett annat sätt. För den enda som inte vinner eller förlorar något jag är själv. Det finns ingen vinst i något som inte har någon betydelse. Det spelar helt enkelt ingen roll vad jag gör.
Så vad ska jag göra. Jag ligger och funderar på det bästa sättet, och jag återkommer till en punkt. Vilket jag finner frustrerande men skönt också. Jag kommer tillbaks till den personen jag nu faktiskt är. Jag vill inte säga glad i alla dar. Men jag känner mig ändå lättvindig och carefree, glad och lite naiv, jag vill sprida glädje för det gör andra personer glada. Det gör dem glada och den personen vill jag visa för det är den personen jag vill vara.
Jag kan inte stänga mig in i min egoistiska värld och försöka påverka människor efter hur jag VILL och inte hur jag känner. Viljan i mig är otroligt stark. Men jag försöker inte låta den ha för stort grepp över mig. Alla får humörsvängningar men tänkt också på viljesvängningar (haha, låter roligt). Viljan har sin väg och den märks oftast inte. För det är ju vad du vill och det har ju med vad du väljer att göra.
Det jag känner för att göra är att slappna av och låta det som händer forma mig efter hur dagen går. Men vi får se hur det går! Det ska bli kul att se hur den här dagen slutar. Kanske med ett Happy Ending? Haha.
Jag känner att jag för en gångs skull har skaffat mig en bra relation till en grupp människor. Och jag gillar det väldigt mycket. Jag blir fortfarande väldigt förvånad om jag påverkar någon, eller att någon ens skulle prata om mig bakom min rygg. Sånt rör mig inte någonstans, mest för att jag inte höjer mig själv till den nivån att någon faktiskt skulle prata om mig.
Det är i vilket fall väldigt skönt att känna så här. Jag känner mig genuint glad.
Längtar som fan till jul. Jag vill veta vad som kommer hända när jag träffar mina karlstabor. ;)
Hur ska man tolka komplexa människor. Jag ser mig själv som väldigt komplex. Men har jag rätt att kalla mig det? Vad har jag att säga om mig när jag inte kan och aldrig kommer att veta hur jag är utanför mina egna ramar. Det är något jag aldrig kan veta. Och kanske inte vill veta heller.
Men iallafall. Vad utgör komplexitet om jag själv får definiera det. Jag utgår från mig själv och mitt sätt att se på saker. I min värld finns det inte alls många komplexa människor. En fråga, är de konstiga? Alla som sticker ut ur mängden är de komplexa? Om jag ser mig själv som komplex är jag konstig då? Mitt sätt att bete mig är väldigt konstigt då jag själv format den jag är. Jag har framhävt sidor hos mig som jag vill vara. Jag har, och vill se mig som en person som sprider känslor en aura som smittar av sig till andra. Detta får mig att verka känslosam vilket jag faktiskt är. För jag framhäver det jag känner, jag döljer det inte. Jag skickar ut det till allmänheten. Utan censur, detta handlar om känslor och kroppsspråk inte vad jag säger.
Jag vet inte varför jag har eller tycker att jag har svårt att känna vissa saker, vilket låter roligt om man läser stycket över. Jag funderade på det nu när jag ligger i sängen. Känns det som att jag inte känner något, eller tycker "jag" att det inte känns. Det är liksom det. Känner jag något, eller simulerar jag känslor. Jag vill inte säga något om jag inte känner det. Ska jag göra ett utlåtande letar jag i mig själv och tar det bästa ordet, om det inte kommer naturligt i vardagsspråk. Vad är det då som får mig att känna mig känslolös när jag faktiskt inte är det. (Eller?) Det är ju det som är svårt.
Det jobbiga är att jag inte riktigt vet hur saker ska kännas, nu pratar jag inte om alla känslor. Men det är vissa saker som jag fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på hur det ska kännas. Och hur kan jag ens säga "hur det ska kännas" det känns konstigt att jag väljer de orden. Men det är så det är, för jag funderar oftast på hur det skulle kännas. Därför har jag väldigt stark empati (om jag så önskar) jag kan tänka väldigt intensivt på hur det skulle kännas om min mamma dog, vilket nästan får mig i tårar. Fast det kanske inte har något med empati att göra.
Man är ju medveten om vad man känner, men är man verkligen medveten om just det man känner. Jag tror starkt alla människor har samma sorts känslor. Jag är samma person som du. Fast jag är inte du, men du är jag. Det får mig alltid att fundera på varför jag inte känner mig som dig. För i mina ögon är du och jag olika fast vi inte kan vara det. Det är väl det som gör att vi känner oss konstiga. Men jag har ju ändå den tron att alla är precis lika. Och vi är ju det. Eller är det ännu en av mina tanker som spökar. Detta låter säkert för många som en självklarhet. Men det är inget som är självklart. Det är inte meningen att du eller jag ska veta allt, eller ta allt som en självklarhet. För vi kan inte veta, för varje människa är en egen ö och universum. Men vi är också länkade som Homo sapiens, människor. Vad som får mig att se migsjälv som så konstig är nog för att jag är en människa precis som dig.
Människor som har konstiga åsikter och tankesätt är intressanta. Det är de tjejerna jag faller för. De är speciella för deras sätt att tänka är unikt, men det bästa är att just du kanske tänker udda på det sättet. Det finns alltid folk som också tänker udda, fast ur en annan vinkel. Det gör att folk inte är ensamma :)
