Ett mysterium är löst!

När det ändå är så färskt i mitt minne måste jag skriva om det så jag inte glömmer det. Det är väldigt skönt att reda ut tankarna i text. Det är fortfarande många detaljer som inte finns med i min text, jag märker när jag läser att det är väldigt svårt att få med alla detaljer som man egentligen måste ha för att förstå vad jag gått igenom. Men detta ger mig och den som läser en generell bild av det hela.

Det finns en tid i mitt liv som jag alltid funderat över...
Vad fick mig att bli känslokall. Var det en stroke? Eller var det något psykologisk som fick mig att leva i en grå, trist värld. En värld utan kärlek, skratt, tårar och depression.

Jag minns fortfarande när jag mådde som sämst. Det jag kommer skriva nu är rätt hemskt och jag vet om det. Men för att beskriva hur långt ner en varm och mysig person kan sjunka, måste jag ta upp det.

Detta var i gymnasiet, jag gick i tvåan tror jag. Jag satt bakom en tjej och kände helt plötsligt att jag ville få hennes uppmärksamhet. Jag tog min penna och liksom ville peta på henne, så det gjorde jag. Bara det att jag tog i så hårt att hon fick ont. Och så klart blev hon arg på mig, just den händelsen fick mig att fundera väldigt mycket. För jag visste inte vad jag kände... Jag var så nerbruten att jag inte kände ett piss. Men jag visste att det jag gjorde var hemskt. Och just att jag inte visste vad jag kände fick mig att må ännu sämre. Vad hade jag blivit...? Den personen många ser idag var en kille som för att överleva stängde av sina känslor, allt som gör dig till den du är. Dina känslor, borta.

Folk tror att det är lycka att inte ha några känslor. Så är verkligen inte fallet, känslor är det mest fantastiska som finns. Jag älskar att känna saker. Många känslor som varit borta börjar återkomma. Till exempel depression (tror jag, jag har fortfarande svårt att sätta fingret på det jag känner), lycka, känsla för socialt umgänge, tristess, jag känner mig mer och mer som en människa och det är väldigt skönt.

När jag menar att jag löst ett mysterium så menar jag just det jag beskrivit. När jag var i Karlstad under detta nyår umgicks jag med en tjej jag var kär i. Min plan var logisk, det jag skulle göra var att trycka ner mina känslor för att jag inte skulle balla ur. Det funkade utmärkt. Men märkte inte att jag förlorade migsjälv på ett sätt som senare skulle klaras upp. Jag blev tyst och sa inte så mycket. Kontrollen över huvudet satt som ett hänglås. Min mage började göra ont, som att den var spänd.

När vi kom till krogen var jag skapligt berusad och gick ganska fort ifrån mina vänner och firade inte ens nyårsslaget med dom. Min egenskapade värld tog kontrollen av min vilja. I den stunden blev jag så trött på dem att jag inte klarade av deras närhet eller umgänge. Undvika dem var det enda jag ville göra och det lyckades jag med. Klockan var nu 00.30 och jag kände att mitt förakt mot människorna blev för starkt. Så jag bestämde mig för att gå hem, det gjorde jag och mitt sinne var fortfarande stabilt. Allt gick som planerat i mitt "sinnesfria" tillstånd.

När jag var hemma hängde jag av mig jackan. Det minns jag tydligt, en stark bild av att jag händer av mig min tunga jacka på kroken, den har varit så tung att jag sätter mig ner på bänken under.
- Jag bryter ihop, ett vrak som precis har träffat en sten och sjunker snabbare än någon skulle kunna ana. Jag la mig ner på golvet och lät hela kvällen sjunka in, vad hade jag gjort? Hat byggas inom mig, jag var kär i en tjej som jag var tvungen att flytta ifrån. Det var ju därför jag inte ville känna något, eller inte visa några känslor. Jag hade lyckats.

Jag tog mig till sängen och la mig där helt förtvivlad, jag skrek av smärta för det gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta. Den extrema urladdningen av känslor har jag fortfarande svårt att förstå. Dagen efter händelsen kände jag fortfarande effekten av natten i mig. Men något som överraskade mig var hur snabbt jag lyckades bearbeta mina tankar till att istället bli sjukt positiv på bara två dagar efter händelsen. Det är något jag är väldigt stolt över, och genom det kommit närmare migsjälv.

Ur ett sjunkande skepp lyckas alltid någon rädda sig själv och andra. Ta vara på dina tankar, de kommer ha en betydelse för din överlevnad :) De kommer vara din största fiende men också din bästa vän. Viljan styr dina tankar, vad är det du vill egentligen?

Jag ser en ljus framtid där jag äntligen vet vem jag vill vara och bli.

Peace out swagger jaggers.