Mig själv och sånt.

Hur ska man tolka komplexa människor. Jag ser mig själv som väldigt komplex. Men har jag rätt att kalla mig det? Vad har jag att säga om mig när jag inte kan och aldrig kommer att veta hur jag är utanför mina egna ramar. Det är något jag aldrig kan veta. Och kanske inte vill veta heller.

Men iallafall. Vad utgör komplexitet om jag själv får definiera det. Jag utgår från mig själv och mitt sätt att se på saker. I min värld finns det inte alls många komplexa människor. En fråga, är de konstiga? Alla som sticker ut ur mängden är de komplexa? Om jag ser mig själv som komplex är jag konstig då? Mitt sätt att bete mig är väldigt konstigt då jag själv format den jag är. Jag har framhävt sidor hos mig som jag vill vara. Jag har, och vill se mig som en person som sprider känslor en aura som smittar av sig till andra. Detta får mig att verka känslosam vilket jag faktiskt är. För jag framhäver det jag känner, jag döljer det inte. Jag skickar ut det till allmänheten. Utan censur, detta handlar om känslor och kroppsspråk inte vad jag säger.

Jag vet inte varför jag har eller tycker att jag har svårt att känna vissa saker, vilket låter roligt om man läser stycket över. Jag funderade på det nu när jag ligger i sängen. Känns det som att jag inte känner något, eller tycker "jag" att det inte känns. Det är liksom det. Känner jag något, eller simulerar jag känslor. Jag vill inte säga något om jag inte känner det. Ska jag göra ett utlåtande letar jag i mig själv och tar det bästa ordet, om det inte kommer naturligt i vardagsspråk. Vad är det då som får mig att känna mig känslolös när jag faktiskt inte är det. (Eller?) Det är ju det som är svårt.

Det jobbiga är att jag inte riktigt vet hur saker ska kännas, nu pratar jag inte om alla känslor. Men det är vissa saker som jag fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på hur det ska kännas. Och hur kan jag ens säga "hur det ska kännas" det känns konstigt att jag väljer de orden. Men det är så det är, för jag funderar oftast på hur det skulle kännas. Därför har jag väldigt stark empati (om jag så önskar) jag kan tänka väldigt intensivt på hur det skulle kännas om min mamma dog, vilket nästan får mig i tårar. Fast det kanske inte har något med empati att göra.

Man är ju medveten om vad man känner, men är man verkligen medveten om just det man känner. Jag tror starkt alla människor har samma sorts känslor. Jag är samma person som du. Fast jag är inte du, men du är jag. Det får mig alltid att fundera på varför jag inte känner mig som dig. För i mina ögon är du och jag olika fast vi inte kan vara det. Det är väl det som gör att vi känner oss konstiga. Men jag har ju ändå den tron att alla är precis lika. Och vi är ju det. Eller är det ännu en av mina tanker som spökar. Detta låter säkert för många som en självklarhet. Men det är inget som är självklart. Det är inte meningen att du eller jag ska veta allt, eller ta allt som en självklarhet. För vi kan inte veta, för varje människa är en egen ö och universum. Men vi är också länkade som Homo sapiens, människor. Vad som får mig att se migsjälv som så konstig är nog för att jag är en människa precis som dig.

Människor som har konstiga åsikter och tankesätt är intressanta. Det är de tjejerna jag faller för. De är speciella för deras sätt att tänka är unikt, men det bästa är att just du kanske tänker udda på det sättet. Det finns alltid folk som också tänker udda, fast ur en annan vinkel. Det gör att folk inte är ensamma :)

You are never alone my child

Undrar om någon läser hela ^^ Haha.

Peace out