Min viktresa

Redan som tonåring började jag pendla mycket i vikt, från att bli lite större till att vara lite för smal. Men runt 18 års ålder var när saker började eskalera.

Jag är inte en ytlig människa, så för mig var det inte viktigt vad folk tyckte om mig heller. Men en stillasittande och generellt passiv livsstil satte sina spår, vid 20 års ålder var jag väldigt överviktig.

Jag har levt med psykisk ohälsa under många år, det började ungefär vid 10 års ålder, men just i samband med min viktökning så blev det värre, jag slutade med allt som gav mig glädje. Jag gav upp fotbollen, till stor del mitt sociala liv och jag stängde in mig för att det var lättare att ignorera världen när man var ensam.

Detta pågick under flera år, fram tills jag insjuknande som jag skrivit om tidigare, då var min absoluta topp och jag låg nästan på 150kg gränsen. När jag tillfrisknade så lovade jag inte bara mig själv och familjen, utan vårdpersonalen som hade räddat mitt liv att jag skulle göra alla ändringar jag kunde för att ge mig de bästa tänkbara förutsättningarna som möjligt.

Det var väldigt lätt till en början eftersom att jag I princip inte kunde äta någonting överhuvudtaget när jag kom hem och om jag gjorde det var det minimala mängder för att kroppen orkade inte ens tugga utan att bli utmattad.

Så fort min kropp började fungera relativt normalt så hade jag gått ner 15kg och det var precis den starten som motiverade mig, jag började promenera dagligen och pusha mig själv så mycket jag kunde.

Den största orsaken till att jag klarade av att fortsätta var dagen då familjen köpte hem en crosstrainer, jag hade visserligen ingen kondition alls vid denna tiden och det blev aldrig mer än två pass på 10 minuter i lågt tempo per dag. Men varje dag försökte jag öka mina pass med en minut åt gången.

Ett par månader senare körde jag 2 timmars pass om dagen, ibland två gånger om dagen.

Ett och ett halvt år efter att jag började ta tag i det ordentligt så låg jag på 85-90kg, vilket för en 181 cm lång person är en ganska rimlig vikt. Men jag hade fått smak för något nytt, som jag inte klarade mig utan. Jag ändrade aldrig min kost, jag fortsatte hålla mig på 1500 kalorier om dagen, men problemet var att jag brände oftast i närheten av det, om inte mer flesta dagarna.

Detta är något som tog fullständig kontroll över mig, jag missade aldrig en dags träning, inte heller när jag bestämde mig för att flytta hemifrån då jag bara bytte ut crosstrainern hemma för en på gymmet istället. Men där började jag att ta det till en helt ny nivå, min tävlingsinstinkt förstörde mig, jag skulle vara först upp vid öppning ochs den sista av alla att lämna, oftast blev det 3 timmars pass utan någon vila.

Denna livsstilen är inte hälsosam, det förstår nog alla som läser detta men just i den tiden så ser man inte det. Det kanske bara är mig, men när man varit så pass överviktig så ser man sig aldrig som tillräckligt smal. Min botten var väldigt nära. Jag blev rekommenderad att sluta med träningen om jag inte kunde ha det under kontrollerade former och anpassa min kost efter vart jag nu var. Detta var hur jag fick lära mig vad ortorexi är, en ätstörning som det pratas alldeles för lite om.

Vi hoppar fram i tiden, augusti 2019 och jag vägde mindre än jag någonsin gjort under hela mitt vuxna liv. 55kg, 181cm och allt jag kunde se i spegeln var en fortfarande överviktig person. Jag var livrädd för att gå upp minsta lilla kilot, men jag lovade mina föräldrar och min läkare att jag skulle ändra livet ännu en gång.

Idag, 9 månader senare väger jag ungefär 85kg, jag väger inte mig själv längre för oavsett vad vågen visar så kommer jag att oroa mig.

Den viktigaste poängen jag vill lyfta fram är att människor har en tendens att tro att viktminskning är sättet att må bättre, fysiskt och psykiskt, men det är inte så lätt, inte för alla iaf. Jag vet många personer som haft liknande resor som mig men det har inte varit lösningen på problemen de lider av, det har en tendens att öppna upp fler istället.

Straffa inte er själva för att ni har ett mål, låt det ta tid och var inte så hårda mot er själv för att ni får ett bakslag eller för att motivationen ibland inte finns där. Viktigast av allt älska er själva för personen ni är och inte för vad andra ser.