Benpies blogg

Min kropp är nog den mest ohjälpsamma när det kommer till förändringar i livet, oavsett om det gäller boende, studier, jobb etc så ska den alltid motarbeta mig.

När jag påbörjade kockutbildning 2014 så slutade bukspottskörteln att fungera, första veckan efter jag flyttade till Malmö 2016, boom bukspottskörteln, när jag började jobba på netto, boom bukspottskörteln, när jag flyttade till Landskrona, boom bukspottskörteln, två veckor senare ketosacidos.

Nu, börjar jobba imorgon, då får jag en jävla infektion i min stortå??? Ärligt talat, what the actual fuck.

Mvh LACK.

Året var 2012, jag hade haft kontakt med en tjej under säkert 6 månader. Vi skrev konstant under denna perioden.

Sommaren kom och vi bestämde oss för att träffas, så vi valde Malmö eftersom att det i princip var i mitten för oss båda som bodde i två olika ändar av Skåne. Vid denna perioden var det väldigt uppenbart intresse från bådas sidor och jag som inte gillar obekväma överraskningar berättade precis hur jag var. Väldigt överviktig vilket inte alltid syntes på bilder, hur jag valde att klä mig, vilket inte alltid var uppskattat då jag hellre var bekväm. Så väldigt tydlig på alla punkter, detta var inget problem enligt denna personen.

Jag åker till Malmö i god tid eftersom att jag är en extrem tidspessimist. Så att jag kunde stå och samla ihop mig, för det är ändå en läskig grej när man haft kontakt under en så pass lång tid. Timmen går och jag går ner på tågperrongen för att möta upp henne, hon stod ut från mängden på ett väldigt bra sätt, jag går fram och hälsar med en kram.

10 sekunder går innan hon "måste åka hem" för att hennes syster oplanerat kommit på besök.

Vad hon inte visste är att mitt minne för detaljer är väldigt skarpt, hon hade inga syskon.

För mig är detta bara en rolig historia nu, förhoppningsvis finner någon annan det roliga i det också.

Så i mitt senaste inlägg så skrev jag om en relation jag hade med en bekants flickvän, som ledde till hela poängen kring mitt förra inlägg. Men eftersom att det enbart var en liten notis så tänkte jag utveckla hur det hela blev som det blev. Detta är inte ett sätt att rättfärdiga mitt beteende, det är bara en historia med väldigt många lager. Så detta kan bli rätt långt.

Det hela började på Lunarstorm, 2007. Vi hittade varandra genom att vi bodde i samma stad, vi kände även igen varandra från år tidigare när vi stod på varsin sida av gatan när vi väntade på skolbussar. Vi pratade aldrig, utan det var bara utbyte av blyga blickar från två awkward tonåringar. Men vi fortsatte att skriva med varandra till och från i några månader utan att planera att träffas överhuvudtaget. Vi utbyte telefonnummer men det blev aldrig någon kontakt därifrån. Spola fram tiden några ungefär ett halvår, året är 2008.

Jag sitter hemma när telefonen plingar till, ett sms från henne då hon skriver och frågar om jag bor kvar på samma adress och om jag kan mötas nere vid affären för att låna ut en tändare. Jag klär på mig och går ner, ser att hon står med en grupp av människor och paranoid som jag är så tänker jag att det är något lurigt planerat men jag fortsätter fram. Alla hälsar och de visar sig vara väldigt trevliga, vad hon glömt att berätta redan sen tidigare är att en av de tre killarna är hennes pojkvän och då kändes det ännu konstigare, de frågar mig om jag vill följa med upp till en av de andra killarnas lägenhet som ligger på samma gata som min. Jag tänker över alla möjliga scenario i huvudet, men bestämmer mig för att riskera alla möjliga galna saker som pågår i mitt huvud, för jag hade ingen stor umgängeskrets.

Vi sitter och umgås, lyssnar på musik och har en väldigt trevlig kväll. Men jag märker också att det finns en ganska spänd stämning, något som jag inte får förstå förrän väldigt sent i historien, men jag kan förklara det snabbt nu. Hennes pojkvän Fredrik och personen vars lägenhet, Adam, som vi var i hade varit vänner sen barnsben. Adam var den första som var tillsammans med henne, men efter att hon övertygat de båda om att ha en trekant så blev hon senare tillsammans med Fredrik, men de alla tre umgicks fortfarande.

Tillbaka till den kvällen, klockan började bli mycket så vi bestämde oss för att titta på film tillsammans, jag sätter mig på motsatt sida av soffan från henne så att jag inte trampar någon på tårna, för i detta läget är det hands off för min del. 20 minuter in i filmen börjar min telefon vibrera, var tionde sekund. Jag tänkte att det kanske var min mamma som försökte kolla vart jag tog vägen, nej. Det är hon som smsar mig, sittandes bredvid sin pojkvän så flirtar hon med mig via sms. Jag svarar inte, situationen kändes alldeles för obekväm, jag ursäktade mig och gick hem.

Efter den kvällen så började de dyka upp hemma hos mig ofta, för att umgås. Vilket var helt okej, jag hade genuint trevligt med dom. Oftast var det Adam som kom då han bodde så pass nära, detta är också hur jag får veta om hur relationerna mellan dom sett ut tidigare och där är var jag skulle sagt stopp, slutat att träffa dom eftersom att det alltid slutade med att vi alla umgicks tillsammans. Men för någon som skaffat nya vänner som verkligen vill umgås så blev det väldigt svårt. Obehagligheterna blev inte mindre, men jag hanterade det diskret, jag försökte att inte reagera på flirtandet, jag lät inte henne vara nära mig på sätt som hon kunde vara med dom andra.

Detta fortsatte helt oskyldigt i ett par månader. En dag ringer hon mig, hon är helt förstörd för att hennes katt hade rymt och frågade om jag ville följa med ut och leta efter den, en iskall natt i december. Eftersom att de andra också var med så kändes det som att det var okej, men efter 20 minuter ute så bestämmer sig Fredrik att han ville hem, det var för kallt och han var trött. Vi fortsatte leta i säker 4 timmar utan någon lycka, då frågar Adam om vi ville följa med hem till honom och sova där, för hennes relation till föräldrarna var inte särskilt lätt, arga alkoholister som gick i taket på henne för att katten rymt när de lämnat dörren öppen.

Vid detta läget hade vi sovit tillsammans, alla 4 samtidigt utan att något skumt hade hänt, så detta kändes som ännu en oskyldig sak. Men det är här det riktigt skumma började.
Hon börjar prata om gången hon, Fredrik och Adam hade haft en trekant och pratade om hur kul det varit att uppleva det igen. För mig personligen har det aldrig varit en intressant tanke, inte heller denna gången så jag var väldigt snabb med att säga att jag inte vill vara delaktig i något sådant. Adam som uppenbart fortfarande var förälskad i henne var först lite mer intresserad och började "skämta" om att jag inte behövde vara med för att de skulle hända något. Hon blev obekväm så när han gick ut för att röka så frågade hon om vi kunde sova hos mig istället, under omständigheterna förstod jag det hela. Så vi gick.

Ingenting hände hemma hos mig, vi sov bara, mötte upp de andra dagen efter och allt var som vanligt.

Spola fram ett par månader, jag hade börjat tröttna på att umgås med hela gänget, jag visste att jag var attraherad till henne och att det bara blev värre genom att umgås med dom. Så jag drog mig undan. Det var även energikrävande att umgås med dom, hennes pojkvän (och hon själv vilket jag upptäckte lite för sent, kärleken är blind) var mytoman. Första dagen jag träffade honom påstod han att han vunnit biljetter + resa till fotbollsmatcher i England som jag skulle få åka med på? Det var massor av små saker hela tiden, för han älskade verkligen uppmärksamheten och framförallt när hon tyckte synd om honom, möjligtvis för att de var den enda gången hon visade honom någon form av kärlek.

Det hände fortfarande att vi umgicks, hon och jag gick dessutom på samma gymnasieskola så vi åkte ofta dit tillsammans. Oftast spenderade vi nätter tillsammans (som vänner) och aldrig ensamma för att vi båda var väldigt dåliga på att gå upp på morgonen och ta oss dit, så var man två så blev det lättare. Idag inser jag att den förklaringen är helt orimlig, för vi ville egentligen bara ha en anledning att umgås/sova tillsammans.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur och varför relationen blev sexuell, mitt minne sviker mig runt den delen. Men det var en av nätterna vi sov tillsammans, jag hade hållit mina känslor förtryckta under en lång period och jag tappade förståndet helt enkelt, ung och dum möjligtvis. Jag brydde mig inte särskilt mycket på den tiden, konsekvenserna fick komma senare. Men efter samma misstag hade hänt några gånger, under kanske en månadstid så ville jag avsluta det. Feg som jag är försökte jag göra det via sms, för jag hade genuint inte kunnat göra det face to face, jag var alldeles för svag.

Men det var då jag började se den andra sidan av henne. När jag skrev att jag ville avsluta vår relation, då kontrade hon med att hon var gravid. Vilket hon förstås inte var, men vad visste jag? Så det blev inget avslut på det, allt fortsatte som vanligt. Jag slutade umgås med dom som grupp, det blev bara för mycket. En kväll ringer de mig och frågar om jag ska med på fest, de stod utanför min trappa och väntade. Jag gick ner, ser några nya ansikten och förklarar att jag inte orkade den kvällen.

Dagen efter hade hennes pojkvän gått hem tidigare, slutade med att hon hookade upp med en av de nya killarna. Detta låter hon mig veta genom ett sms där hon skriver "Jisses, hur ska jag hantera tre pojkvänner?" och jag tappar det helt. Förklarar för henne hur fucked up hela situationen är och att jag behöver åka iväg ett tag och ber henne lösa detta medan jag är borta.

Jag åker iväg till en vän jag haft kontakt med i flera år via internet, någonstans uppe i Borås. Under en vecka hade jag absolut ingen kontakt med henne, hittar min balans i livet igen. Kommer hem efter denna veckan, hon är hos mig inom en timme, i detta läget har jag bestämt mig för att jag ska avsluta relationen med henne.
Så fort jag försöker säga de orden, då berättar hon att hon blivit våldtagen av en gemensam vän, jag tappar det helt och hållet. Slår sönder vår köksdörr och jag är definitivt ingen våldsam person, men jag var redo att döda honom i det läget. Hon säger att hon ska polisanmäla det, vilket hon gör, de nämns även i vår lokala tidning.

Han förstår inte alls vad som hänt, för enligt honom hade de inte ens haft sex. För han hade inte ens träffat henne på flera månader, hon ljög om det också. Hon drar tillbaka sin anmälan eftersom att han var i en helt annan del av landet kvällen som detta skulle ha hänt. Det var det avgörande i det hela, hon försökte lura kvar mig för många gånger med sina historier. Jag hade blivit inblandad i något som var så jävla fucked up.

Jag övertygade henne att lämna Fredrik för min skull, vi berättade för honom allting som hade hänt. Jag hade såklart inget intresse av henne, men han förtjänade inte att bli behandlad på det sättet som vi båda sårat honom.

Det finns säkert många fler små detaljer jag kan berätta om det hela, men jag tror inte att de påverkar särskilt mycket. Men det är fortfarande något jag tänker på, jag är inte blind för misstagen jag gjort, men jag har fått lära mig av dom, som sagt så är detta inte ett sätt att skylla bort något från mig själv. Jag var ung, naiv och jag hade kunnat stå emot, men det är inte alltid man lär sig förrän det är för sent.

Något folk väldigt ofta reagerar på när jag berättar hur länge jag hållit mig ifrån all sexuell kontakt. I år är det 11 år sedan jag gjorde detta valet och det finns många anledningar till varför jag gjorde det. Men det är säkert också något som väcker en del frågor.

Till att börja med så är det egentligen ingenting som är särskilt svårt, det är inte så att människor erbjuder sig från ingenstans, framförallt om man inte visar något särskilt intresse för det. Men det har funnits de som velat vara just den som avslutar denna livsstilen, varför vet jag inte riktigt.

Min stora anledning till det är att när jag var sexuellt aktiv så var jag en, enligt mig, hemsk människa. Jag hade mina principer, jag skulle t.ex aldrig vara otrogen mot någon men jag hade inte något problem med att vara den någon var otrogen med. Vilket egentligen är minst lika illa, framförallt om man känner personen vars partner man är med. Men just mina egna begär var allt jag brydde mig om för den tiden och om det var fel så blev det bara ännu mer intressant.

Dessa personerna var definitivt inte mina bästa vänner eller så, de var väl egentligen mer bekanta för mig än mina vänner, men för dom var vi närmre än vad jag tyckte.

Så det hela började väl med att det var ett enkelt sätt att bestraffa mig själv för att jag förstört relationer mellan människor som brydde sig om mig, för något som spelade väldigt liten roll för mig egentligen. Även om det inte var jag som var personen som tog initiativen så gör det inte mig skuldfri i det hela. Jag var även naiv nog att lita på en person som var den mest falska jag någonsin mött.

Men det var egentligen bara det första året som var svårt, eftersom att jag aktivt dejtade folk och även om det aldrig gick särskilt långt så var det absolut ingenting som var en fördel för mig.

Men som nu har det gått alldeles för lång tid för att jag ska veta vad det är jag saknar, jag minns bara de jobbiga sidorna med det hela men det är ingenting vi behöver gå djupare på, de är mer mina egna problem.

Även om jag är övertygad om att jag är en bättre människa än förut så är detta alltid något som skrämmer mig när jag funderar på att avsluta den delen av mitt liv, jag vill inte bli den typen av person som jag var förut. Därför fortsätter tiden bara att gå och jag bestämmer mig inte för vad jag ska göra. Snart har det gått 20 år och jag har troligtvis inte bestämt mig då än.

Jag vet inte ens varför jag skriver om detta, just nu funderar jag bara på att radera allt. Men fuck it, nu fick ni lära känna mig lite bättre i guess (:

Idag är det 12 veckor sen jag blev ren. Tycker att dagar som denna borde vara då jag är stolt, känner glädje över vad jag har uppnått men min hjärna vill inte vara min vän.

Istället för varje gång jag når en ny milstolpe så vill den hellre romantisera vad som en gång var, jag minns allt så mycket klarare. Friheten, glädjen och kärleken. Varje snedsteg, alla dumma val, men det är inte ångest, för som vanligt ville den göra det värsta tänkbara för mig och den är på något sätt stolt över alla korkade saker jag sa.

Jag förstår att 12 veckor inte är så lång tid i det stora hela, men med tanke på att varje dygn har känts fyra gånger så långa och att jag gjort det på egen hand så har detta känts som en evighet.

De senaste två månaderna har jag inte behövt vara ensam, vilket är en fördel, men det tystar inte allt som pågår där inne, istället skriks det på en annan nivå, allt för att få fullkomliga uppmärksamhet.

Jag hoppas att det lättar snart, för jag är färdig, skrikande hjälper inte, du får aldrig vad du tror att du behöver igen, det var mitt beslut.

Redan som tonåring började jag pendla mycket i vikt, från att bli lite större till att vara lite för smal. Men runt 18 års ålder var när saker började eskalera.

Jag är inte en ytlig människa, så för mig var det inte viktigt vad folk tyckte om mig heller. Men en stillasittande och generellt passiv livsstil satte sina spår, vid 20 års ålder var jag väldigt överviktig.

Jag har levt med psykisk ohälsa under många år, det började ungefär vid 10 års ålder, men just i samband med min viktökning så blev det värre, jag slutade med allt som gav mig glädje. Jag gav upp fotbollen, till stor del mitt sociala liv och jag stängde in mig för att det var lättare att ignorera världen när man var ensam.

Detta pågick under flera år, fram tills jag insjuknande som jag skrivit om tidigare, då var min absoluta topp och jag låg nästan på 150kg gränsen. När jag tillfrisknade så lovade jag inte bara mig själv och familjen, utan vårdpersonalen som hade räddat mitt liv att jag skulle göra alla ändringar jag kunde för att ge mig de bästa tänkbara förutsättningarna som möjligt.

Det var väldigt lätt till en början eftersom att jag I princip inte kunde äta någonting överhuvudtaget när jag kom hem och om jag gjorde det var det minimala mängder för att kroppen orkade inte ens tugga utan att bli utmattad.

Så fort min kropp började fungera relativt normalt så hade jag gått ner 15kg och det var precis den starten som motiverade mig, jag började promenera dagligen och pusha mig själv så mycket jag kunde.

Den största orsaken till att jag klarade av att fortsätta var dagen då familjen köpte hem en crosstrainer, jag hade visserligen ingen kondition alls vid denna tiden och det blev aldrig mer än två pass på 10 minuter i lågt tempo per dag. Men varje dag försökte jag öka mina pass med en minut åt gången.

Ett par månader senare körde jag 2 timmars pass om dagen, ibland två gånger om dagen.

Ett och ett halvt år efter att jag började ta tag i det ordentligt så låg jag på 85-90kg, vilket för en 181 cm lång person är en ganska rimlig vikt. Men jag hade fått smak för något nytt, som jag inte klarade mig utan. Jag ändrade aldrig min kost, jag fortsatte hålla mig på 1500 kalorier om dagen, men problemet var att jag brände oftast i närheten av det, om inte mer flesta dagarna.

Detta är något som tog fullständig kontroll över mig, jag missade aldrig en dags träning, inte heller när jag bestämde mig för att flytta hemifrån då jag bara bytte ut crosstrainern hemma för en på gymmet istället. Men där började jag att ta det till en helt ny nivå, min tävlingsinstinkt förstörde mig, jag skulle vara först upp vid öppning ochs den sista av alla att lämna, oftast blev det 3 timmars pass utan någon vila.

Denna livsstilen är inte hälsosam, det förstår nog alla som läser detta men just i den tiden så ser man inte det. Det kanske bara är mig, men när man varit så pass överviktig så ser man sig aldrig som tillräckligt smal. Min botten var väldigt nära. Jag blev rekommenderad att sluta med träningen om jag inte kunde ha det under kontrollerade former och anpassa min kost efter vart jag nu var. Detta var hur jag fick lära mig vad ortorexi är, en ätstörning som det pratas alldeles för lite om.

Vi hoppar fram i tiden, augusti 2019 och jag vägde mindre än jag någonsin gjort under hela mitt vuxna liv. 55kg, 181cm och allt jag kunde se i spegeln var en fortfarande överviktig person. Jag var livrädd för att gå upp minsta lilla kilot, men jag lovade mina föräldrar och min läkare att jag skulle ändra livet ännu en gång.

Idag, 9 månader senare väger jag ungefär 85kg, jag väger inte mig själv längre för oavsett vad vågen visar så kommer jag att oroa mig.

Den viktigaste poängen jag vill lyfta fram är att människor har en tendens att tro att viktminskning är sättet att må bättre, fysiskt och psykiskt, men det är inte så lätt, inte för alla iaf. Jag vet många personer som haft liknande resor som mig men det har inte varit lösningen på problemen de lider av, det har en tendens att öppna upp fler istället.

Straffa inte er själva för att ni har ett mål, låt det ta tid och var inte så hårda mot er själv för att ni får ett bakslag eller för att motivationen ibland inte finns där. Viktigast av allt älska er själva för personen ni är och inte för vad andra ser.

Jag hatar denna världen ibland, det är inte rättvist att bra människor förlorar sina liv, särskilt inte såhär unga.

Det är ännu värre när någon blir mördad, du är den andra personen i vår grupp som förlorat sitt liv för tidigt. 25 år gammal? Ingen förtjänar ett sådant öde.

Jag hoppas att Frank välkomnade dig med öppna armar. Du förtjänade inte det här.


FAN.

Jag är en person som står min familj väldigt nära, vi har alla en väldigt bra relation, mer än bara familj så är vi väldigt bra vänner. Vi berättar allt för varandra och genuint älskar att umgås, inget är framtvingat.

Men för snart 9 år sedan så kom en ny liten person in i mitt liv, mitt första syskonbarn, lilla Liam. Jag har inte tidigare varit jätte förtjust i barn, men den dagen ändrades allt.

Vad han inte vet om än är att det är tack vare honom som jag klarat mig igenom allt, när jag låg på intensiven så var han konstant i mina tankar (träffade inte honom på hela den perioden) och han var den stora motivationen i att bli av med mitt beroende.

En dag kommer han att få veta vilken stor roll han har spelat i inte bara min överlevnad, utan även hur han har ändrat min syn på livet i helhet.

Liam är en underbar liten pojke, som är otroligt generös med allt han har. Han är även väldigt smart, han snappar upp de minsta detaljerna och memorerar dom, även om det är något han lärde sig som treåring.

Jag är otroligt stolt över att vara hans farbror, jag är stolt över att jag var med i hur hans namn valdes, jag är väldigt stolt över att han har samma mellannamn som mitt tilltalsnamn, även om det inte var efter mig.

Jag älskar dig mer än något I denna världen!

Som tidigare nämnt så låg jag i koma i närmre en månad. Mestadels av denna tiden var jag helt borta, men det finns små ögonblick som jag minns väldigt klart, om det bara är en form av dröm eller liknande är jag inte rätt person att svara på.

Det klaraste jag kommer ihåg är att jag låg på ett ner på vad som kändes som ett iskallt golv, jag kunde inte resa mig upp, varje gång jag försökte röra på mig så snurrade jag bara rundor på marken. Förbi gick mig människor i vita långa rockar, jag skrek på hjälp men ingen reagerade, det var som att jag var osynlig.

När jag vaknade upp så fick jag prata med en präst på sjukhuset, jag som inte är en troende människa själv har ganska svårt att lita på vad de säger. För mig är det fortfarande den läskigaste upplevelsen jag haft, jag väljer att inte kalla det för dröm då jag aldrig tidigare haft problem på att skilja drömmar från verklighet. Men den här personen sa att hon hört liknande historier från personer när de vaknat upp ur koma, hennes teori är att när man hamnade i ett så kritiskt läge och kroppen stänger ner sakta men hålla igång av maskiner så kan det vara en upplevelse av efterlivet, enligt henne hade jag varit i himlen men jag var inte död än och därför fick jag ingen respons på mina rop efter hjälp.

Jag är väldigt tveksam, det låter såklart som en ganska udda historia och självklart en teori som man lätt kan peta hål i. Jag hade dessutom aldrig fått en plats i himlen om det verkligen finns något sådant.

Men det är ändå en väldigt fascinerande sak tycker jag, svårt att förklara hur känslan är när man inte upplevt det själv, surrealistiskt helt enkelt. Men om det nu är så att den teorin stämmer, så kanske det inte finns många som överlevt för att berätta om det och det finns säkert en del som tycker att detta är en löjlig och galen historia, med all rätt.

Jag har inga problem med att framstå som galen, det är väldigt tydligt när man känner mig. Jag har inga hemligheter för jag har ingen gräns för något som är för personligt.

Allt jag vet är att när jag låg i koman så kom det komplikationer på varandra hela tiden, först började det bara med pankreatiten som I sig själv har runt en 80% dödlighet (när det gäller akuta pankreatiten enligt läkarna som tog hand om mig på intensiven) så mina odds var redan väldigt dåliga. Sen kom där blodförgiftning som sakta stängde ner mina organ och det såg ut som att jag inte hade någon chans att överleva. För dom som inte har koll så finns det inget jättebra sätt att bota pankreatiter, när man dessutom behövde ersätta så mycket blod så såg det väldigt mörkt ut.

Men något hände en dag, alla proverna visade helt plötsligt att jag var stabil, värdena blev gradvis bättre och jag återhämtade mig, obviously efter som att jag skriver detta.

Hoppas att någon åtminstone tycker att detta var underhållande läsning, oavsett hur väljer att tolka det. Men även när allt ser som mörkast ut så finns det en chans, det är viktigt att aldrig ge upp.

Till följd av min kroniska sjukdom så har jag haft svårare problem till och från med väldigt intensiva smärtor, vilket leder till att jag blir inlagd relativt ofta på sjukhuset.

I oktober 2018 var höjden av dessa problemen, jag blev inlagd två gånger i månaden under ett halvår, detta var också första gången som sjukvården intresserade sig av mina problem och hur man kunde lösa dom.

Som ett alternativ tyckte min läkare att smärtstillande recept skulle vara en bra idé, i synnerhet morfin i form av oxynorm och oxycodone.

För någon som aldrig tagit någon drog alls, I princip bara varit full en handfull gånger i mitt liv. Jag hade testat morfin tidigare i form av behandling när jag blev inlagd, men det var intravenöst, så detta var ju såklart inte riktigt samma sak. Men de enda direktiven var att "ta vid behov", för någon som levt med konstanta smärtor i flera år behövs lite mer restriktioner. (jag bär självklart en stor del av skulden i detta för att jag hade så dålig självkontroll)

Allt jag behövde göra var att ringa ett samtal så fanns där nya recept, gradvis ökades mängden och styrkor på pillerna. Denna perioden var den bästa och sämsta i mitt liv, jag mådde bättre än jag någonsin gjort, men jag glömde också bort verkligheten. Jag glömde bort att hålla kontakt med vänner som jag älskade, allt handlade bara om nästa gång jag kunde ta mer.

Jag övertygade mig själv om att jag blev en bättre person av pillerna, jag hade all energi som jag önskat att jag hade och det fanns inga problem jag inte kunde komma över.
Detta är förstås en lögn, jag blev bara personen som jag gömt bakom all smärta under så lång tid.

Jag började sakta att minska dosen med ett piller om gången. Sakta men säkert, varje gång jag skötte mig så överröste jag mig själv med beröm, men när jag fick bakslag så kritiserade jag inte, för framstegen är det viktiga, bakslagen kommer.

Återigen var inställningen det viktigaste, jag visste att hur mycket jag än älskade känslan så var det inte livets kärlek, som jag så ofta kände.
Jag visste att en dag är jag fri, men det är också viktigt att när dom var slut så var det slutet, aldrig "en sista gång". Som det mest signifikativa behövde jag göra en sista gest.

Jag spolade ner mitt sista piller, för jag var i kontroll, jag bestämmer mitt öde. När läkaren ringde mig dagen efter och erbjöd att förnya mitt recept ville vartenda liten cell i min kropp säga ja, en sista gång. Men jag sa nej och jag hatade mig själv för det, även om jag visste att jag gjorde rätt.

Nu på måndag, om 2 dagar så har jag varit ren i 2 månader. Jag saknar det varje dag, men det finns inte en chans att jag återvänder. Jag är en annan människa nu, jag är ingen skadad person längre.

Alla klarar av att sluta, det viktigaste enligt mig är de små framstegen, låt det ta sin tid. Låt dig hata dig själv för att du minskar intaget. Slutligen, stryp tillgången till det, ge dig själv inte en chans att återvända.