AronFuckOffLifs blogg

Jadu vad ska man säga, haft det ganska blandat på senaste tiden, men jag kan inte säga annat än att jag känt mig som en liten pojke under de senaste helgerna.

Jag minns när jag var liten och till varje pris ville vara stor och cool, ville dricka energi dricka innan jag var tolv och vara uppe sent och spela spel med mina vänner, tror dock inte att de kom så mycket längre än så gällande att känna mig stor. Det var först i nian jag drack för första gången, hade hållit mig borta ifrån alkohol tills dess, tyckte inte det var coolt varken för ungdomar eller vuxna.
Jag må stå fast vid det även fast det inte är lika hårt längre, jag kan fortfarande inte se anledningen till att mys dricka med familjen när man inte är 18, annars är jag okej med det. Men trots att mina syner på saker så som alkohol har ändrats med åldern är det en sak som inte gjort det. Viljan att verka stor och låtsas vara det igenom att göra vuxen saker.

I helgen bestämde jag och 3 vänner ifrån min gamla klass oss för att hänga och ha en vuxen grabb helg helt själva i min väns hus. Vi skulle spela poker med pengar som insättning, dricka öl och spela. Vi drev om att vi skulle sitta där med whisky i ett glas på bordet, korten i ena handen och ciggar i andra. Även fast det bara var på skämt så var det en längtan efter att uppnå den bilden av oss alla, vi ville känna oss stora på samma sätt som vi ville när vi var mindre. Trots att kvällen slutade med att det mest ”vuxna” vi gjorde troligen var att dricka öl till vår pizza var den lyckad för vi hade riktigt kul. Vi spela poker med en av oss sovandes och oss andra tre drivna av kaffe och viljan att få en 300 extra i fickan, när klockan var 4 på natten gav vi upp och tog ut våra marker för att vi skulle sova.

Tidigare i månaden var jag med en gammal barndoms vän för att hålla honom sällskap så han slapp känna sig deprimerad över helgen, vi träffas kanske inte ofta men jag vet att han alltid bryr sig och han vet att han alltid bara kan säga till så ställer jag upp för honom för han är en av mina närmsta vänner.
Under hela helgen kände jag mig som tio igen, vi satt och spelade och åt godis till sent på natten och det hela slutade med att vi somnade samtidigt som vi såg filmen ”dungeons and dragons”, det är nästan detta vi gjort sedan vi lärde känna varandra i dagis och det är de som vi fortfarande gör nu i gymnasiet. Vi har båda förändrats till stor del ifrån hur vi var när vi var små men vi är fortfarande på samma sätt med varandra när vi träffas, och jag vill inte något annat heller.

När jag var mindre ville jag känna mig stor men nu när jag är större är det roligare att känna sig liten och leka stor igen istället för att leka ännu större.
Den bästa vännen du har kanske inte är den du pratar med varje dag utan den du träffar en gång i månaden eller året men som du alltid kan lita på att svarar och bryr sig när du ringer eller träffas för den behöver inte höra din röst varje dag för den är redan säker på vart den har dig.

jag har mina vänner och jag älskar dem, vissa är familj vissa känner mig bättre än min familj och jag älskar dem för det.

Vi har nog alla våra what if:s i livet. Jag har 2 stora som jag inte lyckas släppa hur mycket jag än försöker så kommer de tillbaka när jag hör låtar och ser vänner så påminns jag av dem. ibland önskar jag att jag kunde göra om dem, göra dem bättre så jag inte sårat personer så som jag gjorde men det är just det som är charmen och helvetet med efterklokhet att kunna se sina misstag men inte kunna göra något åt dem.

Det är nog först efter de stora misstagen du kan se och göra de stora valen, jag insåg för ungefär ett år sedan att när jag ser tillbaka på mitt liv som äldre vill jag kunna vara stolt över min resa igenom livet och inte behöva ångar saker jag har gjort och känna ”what if” kring mina val.

Jag har mina mål i livet som jag strävar att nå upp till. Jag vill bevisa för min pappa att jag kan lyckas trots att han såg mig som den misslyckade sonen tidigare, jag vill bevisa att jag kan lyckas för mig själv och jag vill leva så jag känner mig lycklig, men tack vare mina vänner och mina misstag är jag inte blint strävande efter dessa mål struntades i allt annat. Jag vill inte nå dem för att inte kunna berätta något när jag blir äldre ifrån min livsresa dit för att jag skäms eller ångrar det jag valt att göra under den.

Men jag kommer göra misstag det vet jag och jag kommer att göra fel även om jag inte vill och även om jag försöker ge allt för att inte göra det så är jag bara människa.
Bland det mänskligaste som vi har är just våra små och stora misstag som vi gör för de är dem som gör det fina med oss människor, fel är inte bra men det är dem som gör att vi aldrig kommer kunna ses som robotar.

Jag hoppas att jag klarar att hålla detta och att jag i slutänden kan jag vara stolt över min spegelbild när jag ser den trots de fel jag gjort.

jodå jag vet att det inte är menat så jag vet att det inte är menat endast emot mig jag vet att det bara råkat bli så att det nästan alltid är mig det går ut över, kan va för att jag reagerar som ett paraply i regn och bara låter det rinna av mig men vem orkar nästan varje dag sent på kvällen, jag förstår att de inte är lätt att du kanske inte tänker på det men det sliter såklart man ska inte känna sig orolig för en person som dig för att det kommer bli samma visa som vanligt varje gång jag är i närheten.
snart börjar skolan och det är väl dags antar jag kan ju inte stå still alldeles för länge om jag ska nå dit jag vill men lov är ju skönt att ha även om jag inte hunnit åka någon bräda så känns det okej, ska försöka träffa några vänner nu sista dagarna för det har jag missat och min mobil kom tydligen idag men kan först hämta den hos farsan imorgon.
ska troligen träffa ett gäng kompisar ifrån min förra skola imorn och käka så det ska väl bli nice.

blir ingen djup text ikväll bara prat om mitt liv, men det kanske fungerar det med

Snart är det dags för mig att sova men jag vet inte vad det är men något håller mig tillbaka ifrån att sova, men det är ju som varje annan natt varför är denna speciell? Varför skulle den inte vara det? Om man säger att alla nätter och dagar är som den förra kommer det sluta med att ingen blir speciell.

Snart är det ett nytt år, det må vara några veckor kvar men det är fortfarande närmare nu än de var igår och det kommer fortsätta så till det nya året kommer, men är det inte just det som gör allt detta speciellt att varje dag är inte som den andra, vi kan säga att alla dagar är nästan likadana, skola/jobb och socialt umgänge men dagarna är vad vi gör dem till stannar vi upp och kollar ser vi att den skiljer sig ifrån gårdagen på något vis.
Jag kollar på mashups ifrån 2014:s låtar och inser att jag har varit med om allt i videorna jag har hört låtarna och sett videorna och även om jag inte njutit av alla enskilt eller ens gillat dem så kan jag säga att slut resultatet av årets populära låtar i en mashup är något jag verkligen kan njuta av och se tillbaka på året och se att det var inget dåligt musik år även om jag inte gillade allt så var det fint att kolla tillbaka på.

Det är inte bara musiken som haft sina svängningar under året, 2014 har kanske inte varit det enklaste året och jag har haft både riktigt dåligt och riktigt bra stunder. Det är lätt för mig att säga när jag är ledsen att hela året har varit piss och att jag önskar jag bara kunde försvinna men när jag tänker på att det snart är slut och tänker tillbaka på det så ser jag att jag kanske inte gillat allt som hänt under året men året har varit bra och jag skulle inte ångra det.
Vi kan önska att vi hade allting perfekt, våra val våra liv och våra år men det fina är de små mistagen som vi gör för det är just dem som gör oss mänskliga

jag ska leva mitt liv som varje dag är den sista och göra något viktigt med varenda en.

jag har tappat bort denna strävan för länge sedan, jag har börjat vänta istället men inte på att allt ska ske av sig självt, jag väntar på att jag ska bli äldre.
jag har alla mina planer för när jag blir äldre vad jag ska jobba med, att testa att starta eget 2-3 gånger och vilka vänner jag vill ha som jobbar för mig var.
de e bara drömmar men ändå.

men pengar ger mycket alla materiella ting kostar ju något men vänner kostar inte vänner kan inte säljas vänner har inte pris, de är värda allt och lite till som du kan ge dem. Jag får dagligen hjälp av mina vänner vare sig jag ber om det eller inte och för de är dem värda allt. jag älskar att hjälpa mina vänner och försöka fixa så att de klarar allt i skolan och så att de hinner med allt de behöver göra men jag kan inte fixa allas problem och jag kan inte hjälpa alla med läxa men hellre att jag försöker och misslyckas än ser tillbaka på det senare och ser att jag kunde gjort bättre.
Vi gör alla misstag men de största jag är rädd för att göra är att inte anstränga mig i nuet, att se tillbaka när jag är äldre och känna att jag kunde gjort allt så mycket bättre om jag bara gett mitt allt.

när min pappa gifte om sig så sa jag "det är inte sakerna vi får som vi kommer minnas utan det är den tiden vi fått av er som vi för alltid kommer att minnas." det gäller mina vänner med, vad jag får kan göra mig glad för stunden men det är den tid jag spenderat med er som jag för alltid kommer minnas och värdesätta och vilja ge tillbaka något för.

det är inte hur mycket som vi har som betyder något utan det är hur vi kan njuta av det vi har.

Hur känns det att förlora någon som man älskar?
Har vi alla gjort det någon gång eller kommer vi alla att göra det någon gång?

Jag fick höra en gång att den anledningen till att våra liv är värda det dem är värda endast är för att döden existerar, för att vi kan försvinna och aldrig komma tillbaka. Många känner vänner som gått bort eller familj och än så länge känner jag bara en gammal vän som har gått bort men, det kommer att ändras?

Våra liv är värdefulla och de är långa, längre än vi tror ibland. Det är lätt att känna sig odödlig nu under vår ungdom känna att allt går åt rätt men ingen är odödlig och ingen är alltid lycklig.
Vi är människor vi gör fel vi är inte perfekta och en person kan inte alltid rädda alla i dess närhet hur mycket den än försöker men den kan ge något till dem något som inte går att ge i en bestämd form. Jag vill lämna något efter mig när jag dör, något folk kan se, höra, känna även om det är något så litet som en text.
Att ha hopp är bland det viktigaste när det är jobbigt, hopp att det kommer bli en bättre dag imorgon eller ett bättre år nästa år. Jag hoppas att nästa natt inte är lika mörk för mig, att den kan visa mig att det är finns ljus i mörkret även dem nätter då jag inte verkar kunna se det.

Jag är inte mycket för många och jag är inte så speciell som jag önskar tro ibland, jag sticker inte ut ur mängden och jag har inget som jag direkt gjort som någon kommer ihåg, men om inget annat vill jag en sak. Hopp finns inom oss alla, ibland behöver det bara en gnista för att tändas. Under mörka nätter under gråa dagar när allt känns svart och livet tomt så vill jag att folk ska kunna se på mig och få hopp. Det märke jag vill lämna inom folks hjärta är hopp. Hopp i denna mörka värld hopp åt den som behöver hopp åt den som inte ser något hopp åt den som söker det.
Jag har ett helt liv kvar att leva och uppfylla detta mål får bara hoppas att tiden inte är för kort.

det är kväll, hösten är här med sin kyla och sitt mörker men vad gör det när den medför de mysigaste stämningarna.
jag ska upp om 3 timmar och åka iväg med tåg upp till min gamla konfirmations gård med systern min och träffa nya vänner såväl som gamla där uppe, jag kommer ligga stilla på nätterna med ögonen fixerade i taket om man nu kan fixera ens ögon på något i komplett mörker.
Jag konfirmerade mig där uppe för 3 år sedan ungefär och jag kan inte säga att jag ångrar det men det skedde under en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Mamma och pappa hade skilts för ungefär ett år sedan och jag började först nu ta ut min ilska på resten av världen efter att den legat bort tryck i ett mörkt hörn någonstans så att jag kunde hjälpa mina små syskon. Pappa hade hittat en ny kvinna som jag var rädd att han skulle gå för fort fram med och flytta ihop och sedan separera de med.
Jag var rädd under hela den sommaren, rädd för allt som hände runt mig, rädd för vad som hände med min familj och rädd för mig själv, nu för tiden så säger folk att jag har en lång stubin och inte så enkelt börjar bråka men det var inte så då, jag kunde börja bråka över minsta lilla sak vare sig det var med vän eller ovän gjorde inte någon skillnad. Jag lyckades ändå göra någon slags inverkan på vissa däruppe, folk minns mig och har hört mitt namn innan jag ens fått chansen att höra deras,det är en kille som hjälpte mig igenom allting när jag var där för 3 år sedan, han va och är en av mina närmre vänner för han lyssnade på mig. Om natten när klockan var nära tolv så brukade han och jag smyga ut igenom vårat fönster i huset för att ta oss bort till kyrkan och sedan sitta där i timmar om natten och bara prata, om nuet, om livet och om hur vi mådde. Det är några av mina finaste minnen som han gav mig då för han brydde sig.

natten börjar dra mig emot min säng igen, och det är dags att somna snart för nattens mörker gör även mina tankar mörka.
Just because someone stumbles and loses their path, doesn't mean they're lost forever. Sometimes, we all need a little help

Hur ska man egentligen göra för att prata med folk? Jag menar inte hur man pratar med dem för det tror jag alla vet men hur startar man det nu för tiden?
Skriver någon hej radom till dig på Facebook eller liknande sociala medier så dissas de ofta ganska snabbt, skriver man hej på EC får man oftast inte ett svar för man verkar ointressant eller bara som man är ute efter att stöta på den personen man skriver till.
Jag minns det en kompis skrev för ett tag sedan på sin blogg, att den ville snacka med någon och att ju mindre den kände personen ju bättre vore det. De flesta kan nog känna igen sig i detta även om man aldrig säger de högt eller skriver de så folk får se det så finns den tanken långt bak i huvudet. Varför är vi så desperata på att få kontakt med nya människor och lära känna dem på vår egen kallelse men när någon skriver bara ett simpelt hej utan denna kallelse så blir vi helt plötsligt kalla emot personen i våra meddelanden och funderar på dess motiv…
Det är svårt med nya människor men vi vill ändå lära känna dem och prata med dem. När jag var yngre så önskade jag alltid att någon skulle prata med mig när jag mådde dåligt, mina vänner pratade såklart med mig men de var inte dem jag var ute efter jag vill att någon på utsidan skulle se mig och fråga hur de var med mig, bara börja prata med mig. Vem vill inte få en ny start ibland även om bara för stunden med just denna person?
Jag insåg senare hur dumt det var av mig att inte bry mig om hur mycket mina vänner ville hjälpa mig utan jag blev bara mer irriterad på dem för att de ens försökte göra det. Jag satt och väntade på att någon ny skulle bry sig om mig om än bara för en kort stund eller så lite som i ett meddelande.
Jag känner bara en kille ifrån den tiden som förlät mig för hur jag och vi snackar än idag men det tog nästan ett halvt år för oss att prata igenom det och bli vänner igen.
Vi hanterar ilska sorg och hat på olika sätt beroende på vilka vi är men de farligaste misstaget vi alla gör någon gång under livet är att vi blir blinda av dessa känslor, jag var blind igenom 8:an till 9:an för att mina föräldrar hade skilt sig under den tiden och jag hade behövt hålla allt inom mig när jag var hemma så jag tog ut det på omgivningen.

Det fina med efterklokhet är just att vi ser tillbaka på alla misstag och tänker hur vi kunde ha ändrat dem och hur livet hade blivit mycket bättre då men det är väl just denna kunskap vi först får i efterhand som faktiskt formar oss och får oss att inte vilja göra fel en andra gång.
Jag har gjort grova misstag igenom mitt liv som jag ångrat flera gånger, våra beslut formar oss varje dag.
att göra misstag är så mänskligt som det kan bli, men det farligaste misstaget måste ändå vara när du i efterhand sitter på säng kanten och inser att majoritet av dina val bara gjort ditt liv sämre för dig själv och att om du skulle ha chansen så skulle du ändra på allt.
Do you believe that if a man repents enough for what he done wrong, than he'll get to go back to the time that was happiest for him and live there forever?

jag ligger här nu mitt i natten efter att ha firat min Kompis på hans födelsedag, det är mörkt i rummet och det regnar smått emot fönstret här i vardags rummet som jag ska sova i.
Jag brukar säga till folk att de alltid ska försöka sova om natten istället för att vara vakna, för det är på natten när du sitter där själv i mörkret som de farligaste och läskigaste tankarna kommer och håller dig sällskap. Det stämmer att man ofta blir ledsnare på kvällen eller oroligare, jag kan minnas många nätter där jag varit rädd på natten över något som ska hända eller att jag skrivit något dumt till någon mitt i natten för att jag känt mig ensam just då.
Natten för inte bara med sig läskiga tankar, den brukar ge mig tid att tänka och ge mig mina minnen att suga på. Jag har levt 17 år, det är inte en lång tid men tillräckligt långe för att jag ska kunna känna att jag har minnen och historier ifrån mitt liv som jag aldrig skulle vilja göra mig av med, val som jag ångrar och val jag ser nu i efterhand att de inte skulle kunna ha slutat bättre. varje val eller händelse jag varit med om är en del av mig och har såklart format mig men det är alltid mysigt att gå tillbaka i tiden och kolla hur man va då, hur mesigt jag skrev när jag skulle prata med nya människor eller att se alla gamla meddelanden ifrån vänner och andra personer jag kanske aldrig träffat men som jag ändå snackat med, jag gillar att kolla tillbaka på bilder ifrån nian då jag tog nästan 1 timme att fixa håret och ändå såg det ut som en kvast, jag älskar att kolla tillbaka i tiden på mina gamla minnen.
Det är kanske tur att jag redan nu njuter av det för när jag blir gammal och sitter hemma med mitt korsord så kommer jag kanske inte ha så mycket mer än mina minnen att njuta av, tittandes i gamla meddelanden ifrån folk jag känt och mina gamla bilder på mig som jag kan kolla på tillsammans med mitt morgon kaffe och utsikten över skogen.
Jag lever nu och ska leva längre, hellre för mycket än för lite, särskilt när det gäller ditt vad du gör i ditt liv.

Jag vet inte vad jag ska säga, vad hände egentligen?
Jag kände dig under sex år av mitt liv, det är en ganska lång tid vi har till och med varit hemma hos varandra och träffat den andres familj.
Jag har undrat några gånger vad som hände med dig efter Ramsta, efter lågstadiet…
Jag hörde att du hamnat i fel kretsar och att du förändrats och nu är du inte ens kvar här på jorden med oss.
Vi tror på olika saker efter döden, ett paradis, ett helvete och kanske en himmel, vad du än trodde på måste de verkat som ett bättre alternativ än hur ditt liv var just nu, jag kan bara önska att du är på ett finare ställe nu och att du har det bättre där. Att förlora sitt liv när man är så ung är aldrig rätt, inte för dig och inte för någon annan.
Det är alltid svårt att säga hejdå till en gammal vän när man väl vet om att det är sista gången man ses och mitt hejdå kommer först nu i efterhand…
Vi var aldrig den andres bästa vän men jag kände dig och du mig, jag kunde kalla dig för min vän under dessa 6 år och även efter. Vi alla ifrån Ramsta som kände dig sörjer dig för vi har väl alltid varit som ett litet gäng där alla känt alla på något vis och vi saknar dig.
Jag vill aldrig glömma dig och jag tänker inte göra det för du var värd ett bättre slut än detta och jag saknar dig min vän, vi ses kanske någon gång men det dröjer förhoppningsvis några år till.
Hej då Robert, du va en fin kille det visste vi som kände dig hoppas du vilar i frid var du nu än är.

I’ve heard the saying that time heals all wounds, but I guess it just couldn’t heal mine fast enough…