Inte personen.

När jag tänker på honom så mår jag bara dåligt, kommer ihåg allt de där.
Även de som inte borde finnas, jag älskade hur han fick mig att må.
Hur han log och lekte omkring, hur han fick världen att verka så.. ljus, så klar.
Han fick mig att le och se livet ur en annan vinkel än de andra jag klamrat fast vid.
Jag älskade de om honom, känslan han gav mig, hur jag mådde med honom.
Det spelar ingen roll, för jag gillar inte honom. När jag tänker på honom så känner jag inget, han betyder inte lika mycket som de han får mig att känna men de är inte han som gör de, minnen gjorde honom finare men själva människan är bara just de. En människa.
Önskar jag kunde ha älskat honom men de funkar inte så, de gick inte,vilket bara är bra i slutändan.
livet är långt för vissa o kort för andra, o sanningen är att de flesta vet inte vilken grupp de tillhör av de två. Jag vill inte ta risken att leva kort o i funderingar om hur livet kan vara, de blir som jag gör de. Och det duger mer än bra.