Aneasha96s blogg

Jag funderar, jag vill aldrig dela min åsikt igen, opassande, jag gillar inte barn, om jag inte får säga det i allmänhet, för min syster tycker det är som att uttala rasism offentligt.
Ja, då ska jag inte ha några åsikter längre i hennes eller någon annans närhet.
Är det så fel att inte tycka om små barn?
Jag råkar bara inte vilja ha några.
Är det verkligen så fel att uttala det när man delar sin åsikt i ämnet?

Så när jag lär känna hennes vänner då är det fel att säga mina tankar om bebisar, och jag skulle egentligen hålla käft.
Ja, alla de tycker ju om bebisar så min åsikt borde inte finnas runt deras bord.
Jag ska aldrig ha en åsikt i hennes närhet igen.

Ska kanske hantera mina åsikter i tystnad och aldrig mer nämna ett ord till henne.
Såklart så är det fel att inte tycka om bebisar.
Jag är självfallet problemet.
Jag råkar bara tycka att skaffa barn före 30 år åldern är otänkbart och att man då slösar massa tid åt att byta blöja när man kan upptäcka världen och sig själv.

Jag anser att man förstör tiden genom att hoppa in i föräldraskap tidigt.
Ja, min åsikt är dåligt, den borde inte finnas, nej, jag ska inte nämna detta när jag möter nytt folk och ämnet kommer in.
Jag ska hålla käft och säga att de är söta.
Förlåt för att jag tydligen har konstiga värderingar och åsikter.

Opinions.
I don't need them.

Någon gång i framtiden så hoppas jag på en ny start, jag hoppas bara dock, man kan aldrig förvänta sig att få något.
Jag har en plan, dock så kan jag inte tänka på den utan att skratta.

Jag skulle vilja börja nu, men omgivning och familj + ålder säger emot mig i mitt huvud.
Nej, men när jag fyller 18 då ska jag kräva detta, om jag har tur så behöver inget sägas tills jag fyllt 19.
Sista sekunden innan, tror jag är bästa stund, då allt ligger i min tjänst.
Hahaaa, jag 'r glad, saknar bara själva känslan att må bra över mina egna val.
Detta ska vara mitt val, och jag tänker inte låta någon påverka de.
Jag känner ingen press eller stress av andra, en härlig känsla.
Jag bryr mig så lite om vad folk tycker, de ända som spelar roll för mig är vad jag tycker eller känner, därför är de inte kaos eller panik. Frågan är dock, för hur länge?
Förr eller senare kommer jag känna av att de inte räcker med hur jag ser de, utan snart nog kommer jag kräva att andra också ska försöka se de jag ser. Snart nog så kommer jag vilja se de jag vill se utan att föreställa mig de.
Men för tillfället duger allt som de är, och jag mår bra just nu ^_^

Jag är förvirrad, över de mesta faktiskt.

Jag skrev till Veronika hur gla ja e som tog mig tid att skaffa äkta vänner som jag vet alltid kommer stå upp för mig.
Sen samma dag köpte vi mat o lite spåkakor till de. En av mina stod de att -Du kommer alltid vara omgiven av trogna vänner.
Jag blev förvånad men gla XD

Jag vet att jag ofta inte tänker så mycket på mig.. Jag känner bara att jag inte kan få mer utan livet än de jag har, ja ha lite svårt för att vara självisk.. Om jag e självisk så e ja de på ett väldigt osjälvisk sätt XD
För nästa kaka stod de -Tänk på dig själv ibland.

Sen den sista kakan..
De stod -Lägg alla korten på bordet.
Jag har så mycket att säga. Jag vågar inte dock. Ja, jag e rädd.
Rädsla börjar bli en bekant vän nu förtiden, Jag vill säga, jag vill berätta. Men osäkerheten griper tag o säger Vänta..
För första gången ska jag lyssna och vänta, se hur saker utvecklas.

Titeln säger allt!
Jag har just fått en dubbelsäng som vi monterat ihop inne i mitt rum.
Är faktiskt riktigt nöjd, tyvärr sä är jag ju ensam och inte kan dela denna med nån, fast o andra sidan jag kan ju breda ut mig över hela jäveln! :3
Kan sova över hela sängen nu som en stor platt val!
Tycker den var perfekt till itt rum, ek träfärgen passar perfekt till cd-hyllorna, databordet rök dock, ligger just nu nere i källarna.
Vet ej hur det kommer gå för den!
Har bara en madrass så måste vänta tills min syrras säng kommer så jag kan få hennes, då hon vill ha nya madrsser till hennes dubbelsäng.
Jag själv föredrar min gammla den är den mest awesoma någonsin! X3

Nej, inte så roligt som de låter faktiskt ;)
Har flyttat cyklar i oranga byxor som jag faktiskt tycker är riktigt Smexiga!
Mötte några människor jag känner och samlade på mig en kram, för jag kunde inte fa till skecon och gjorde sad face vilket jag tjänade en kram på :D
Dock fortfarnade nere p.g.a. skecon..
Nu måste jag skriva i en blogg jag inte vill skriva i och har därmed BrainFuck, skulle få lite inspration av att skriva av lite frustation här men det verkar inte ha någon effekt alls..

Kanske borde jag glömma allt och börja som en ny person.
Ibland verkar det som en perfekt utväg, även om alla och allt omkring en är detsamma.
Chansen med Gymnasium gjorde så att allt blev nästan en ny början, första året har gått och förändringen har blivit en vardag, så just nu njuter jag av det första sommarlovet sen jag började på Gymnasium.
Även om ännu ett år är kvar så ska jag gå vidare så jag kan titta tillbaka och tänka vilket bra val jag egentligen gjorde.

Ha börjat sy på en tunika i linne som jag planerar använda nästa år om jag får chansen och fortfarande vill fara på lajvet.
Det finns ju så mycket som jag ännu inte sett så jag måste nog fokusera på detaljerna i livet, då det är de man brukar glömma.
Även om helheten är viktigt.
Jag ska nog försöka börja om på ny kula, ge människor en nollställning och få ett nytt intryck av alla.
De jag varit förbannade på och de som svikti mig eller sårat mig, de får alla en ny chans nu. De har alla nosställs och är från och med nu, ingenting. Ni är som ni var från början, någon jag ännu inte känner och inte kommer döma.

En ny början, kanske får det mig att må lite bättre.

När jag tänker på honom så mår jag bara dåligt, kommer ihåg allt de där.
Även de som inte borde finnas, jag älskade hur han fick mig att må.
Hur han log och lekte omkring, hur han fick världen att verka så.. ljus, så klar.
Han fick mig att le och se livet ur en annan vinkel än de andra jag klamrat fast vid.
Jag älskade de om honom, känslan han gav mig, hur jag mådde med honom.
Det spelar ingen roll, för jag gillar inte honom. När jag tänker på honom så känner jag inget, han betyder inte lika mycket som de han får mig att känna men de är inte han som gör de, minnen gjorde honom finare men själva människan är bara just de. En människa.
Önskar jag kunde ha älskat honom men de funkar inte så, de gick inte,vilket bara är bra i slutändan.
livet är långt för vissa o kort för andra, o sanningen är att de flesta vet inte vilken grupp de tillhör av de två. Jag vill inte ta risken att leva kort o i funderingar om hur livet kan vara, de blir som jag gör de. Och det duger mer än bra.

Tänkte på detta..
Jag blev medlem här mest för att chatta och möta nytt folk, tyvärr så brukar jag inte ta initiativet till att starta konversationer.
Vilket resulterar till att jag inte får så mycket nytt folk att lära känna..
De är dock min stora besvikelse just nu.
Jag tror dock att de är för att jag vet inte om de jag skriver till kommer finna något nöje till att spendera sin tid med att chatta med just mig, då jag finner mig själv.. inte alltid så social eller speciellt rolig XD
Och att slösa deras tid, ibland känns de inte som om jag borde störa de verkligt intressanta människor som jag råkar se här på EC.
Måste bli bättre på de!

Trött på allt, det är bara det.
Trött, så väldigt trött.
Jag vet inte änns vad jag är trött på, eller jag vet no inom mig vad det är jag är så Jävla less på.
Jag är no mest trött på mig själv som aldrig kan sluta tänka på allt.
Men What the Hell jag är humanist jag är till för att tänka och bli överlycklig av att iakkta människor och se deras reaktioner medans jag binder samman alla toner och rörelser till vad de tänker och känner i det ögonblicket..
Jag hatar allt, men varför?
Jag har fan inget att hata!
Hur gick jag från trött på allt till att hata allt?
Usch, hur funkar min hjärna, inget är sammanlänkande där inne. Jag önskar bara lite lycka, jag verkar inte kunna ge mig själv det utan att tänka på att jag har ingen aning varför jag förtjänar det egentligen.
Jag vill vara lycklig, eller jag kanske bara vill tro att jag vill vara lycklig? I själva verket är jag för jävla självisk för att vilja vara lycklig alls. Jag har nu kommit fram till att jag förr omedvetet fast nu medvetet gör mig själv olycklig. Hur fixar jag nu detta? De här är absolut inte det jag ville komma fram till..
De här är bara så jäkla löjligt, jag är bara trött på allt, på tankar, på minnen, på mig..
Så jäkla trött, fan va depremerande..
Måste hitta någon som kan hjälpa mig med att se det jag inte ser, någon som inte kan se det jag ser, någon som kan hjälpa mig, men också någon jag kan hjälpa.
Jag vill träffa någon som är lika rubbad som jag, en vän, en partner, en vad som helst.
De kan inte vara för svårt, eller jo..
För att se den sidan, för att hitta någon som är lika rubbad måste jag se den sidan, och den syns oftast inte utan tilit..
Fan, jag har ett begränsat område att söka på..

Ja, så varför?
Varför... Jag upprepar den jäkla frågan i mitt huvud, en fråga till vad? För vad?
Varför en fråga ..?
Måste jag då hitta ett svar på en fråga som inte är klar...
Varför, bara varför?
De är de ända jag tänker när min hjärna försöker tänka igenom nått. Spelar ingen stor roll om vad jag försöker komma på eller tänka igenom! Alltid slutar de med att jag ifrågasätter mig själv, att jag frågar varför högt. Varför blir de så, varför är jag ensam så jag ger mig själv chansen att ifråggasätta mina val och ideer.
Jag vet inte, jag vet inget, men att inte veta... Att inte förstå... Jag är tacksam för de.
Denna lugna paniken har pågått sen igår kväll, jag känner hur allt bara pumpar/dunkar inombords hur allt är stressamt och panikslaget, men på utsidan är jag jätte lugn. Men varenda rörelse känns seg fast ändå i panik.
Jag måste erkänna att jag finner lugn panik bekvämt och upplivande för de är då jag vet att jag lever fortfarande. De är i dom ögonblicken som jag är tacksam att veta hur blodet kan pumpa hur mitt hjärta kan dunka hur mina sinnen kan uppleva och tolka omvärlden och rörelserna.
De är i dom stunderna...