Bara trött.

Trött på allt, det är bara det.
Trött, så väldigt trött.
Jag vet inte änns vad jag är trött på, eller jag vet no inom mig vad det är jag är så Jävla less på.
Jag är no mest trött på mig själv som aldrig kan sluta tänka på allt.
Men What the Hell jag är humanist jag är till för att tänka och bli överlycklig av att iakkta människor och se deras reaktioner medans jag binder samman alla toner och rörelser till vad de tänker och känner i det ögonblicket..
Jag hatar allt, men varför?
Jag har fan inget att hata!
Hur gick jag från trött på allt till att hata allt?
Usch, hur funkar min hjärna, inget är sammanlänkande där inne. Jag önskar bara lite lycka, jag verkar inte kunna ge mig själv det utan att tänka på att jag har ingen aning varför jag förtjänar det egentligen.
Jag vill vara lycklig, eller jag kanske bara vill tro att jag vill vara lycklig? I själva verket är jag för jävla självisk för att vilja vara lycklig alls. Jag har nu kommit fram till att jag förr omedvetet fast nu medvetet gör mig själv olycklig. Hur fixar jag nu detta? De här är absolut inte det jag ville komma fram till..
De här är bara så jäkla löjligt, jag är bara trött på allt, på tankar, på minnen, på mig..
Så jäkla trött, fan va depremerande..
Måste hitta någon som kan hjälpa mig med att se det jag inte ser, någon som inte kan se det jag ser, någon som kan hjälpa mig, men också någon jag kan hjälpa.
Jag vill träffa någon som är lika rubbad som jag, en vän, en partner, en vad som helst.
De kan inte vara för svårt, eller jo..
För att se den sidan, för att hitta någon som är lika rubbad måste jag se den sidan, och den syns oftast inte utan tilit..
Fan, jag har ett begränsat område att söka på..