Hotties blogg

Jag har bestämt mig för att jag ska bli politiker. Jag ska officiellt starta ett eget parti som ska heta Anarkipartiet, vilket innebär att jag kommer stå mitt emellan alla partifärger. Det ska heta så därför att lagar och regler kommer vara så dolda så det knappt syns. De ska tydligt gå att hitta, och det ska finnas, men för det mesta kommer folk att få tänka själva kring detta med lagar och så. Vill jag ta reda på lagarna? Borde jag göra det? Och om jag inte gör det, hur ska jag då bete mig? Och så. Allt som dras upp ska gå rättvist till, fotbollsmatcher, rättegångar allt! Och det är klart som fan att vissa grejer ska va likadant för alla! Alla ska ha samma möjligheter, och så, alla ska ha samma grundreferenser, men mitt parti kommer bygga mer på arbete. Vill du ha det och det gjort så ska du fixa det själv, och allt du väljer att göra kommer du få lida för och fröjdas för. Dessutom så ska det mesta bli fritt. Du ska få ha skola, du ska få ha sjukhus och så. I och med det här kommer du att sättas i situationer i princip bara du har försatt dig i, så då kommer man få mer ansvar, och mer intelligens. Ni kommer bli tillfrågade efter saker, men svarar ni nej får ni kolla upp med den som tidigare gav ett erbjudande om hjälp. Det mesta kommer bygga på vad vi själva gör och inte gör, vilket jag finner rättvisare och bättre. :) Kommentera gärna vad ni tycker! Och om du har en fråga som "Vad ska ni göra åt det här?" så skriv för helvete! Jag har inte alla existerande frågor i skallen, så snälla se till så jag får tänka mig för!" Snälla!
Puss & Kram :)

Jag är ganska religiöst lagd, och jag tror på ett annorlunda sätt än andra tror! Jag brukar vanligen säga att jag är kristen, jag är döpt och konfirmerad, och jag går till kyrkan alla söndagar jag kan. Men jag är liksom inte kristen på det så att säga "normala" sättet. Jag tror på en Gud som är far åt oss alla andra, mrn jag tror också att det finns flera Gudar. Jag tror på dem keltiska Gudarna och firar dem då de ska firas. Jag firar sabbatter och esnater och fullmåneceremonier. Jag tror att Gud skapade jorden och himlen. Jag tror på Jesus, jag har faktiskt sett honom i Solen! Solen för mig heter typ egentligen Belenus, vilket är just Solens och ljusets Gud. Jag satt i en buss på väg till Sikargården någon gång efter att min vän Hampus hade dött. Jag ville veta hur han hade det, och plötsligt såg jag honom och Jesus i Solen. Jag började gråta för att han såg så lycklig ut. Han var vacker, underbar och nu har han det bra på Mannanans lovade ö. Det är en välsignad ö dit Mannanan Mac Lir tar döda själar för att de ska få vila där i evighet. Jag tror han är där i alla fall eftersom han måste varit bra trött om han inte orkade med livet! Jag tror också på den heliga anden, men jag kallar den St. Jimmy. Jag tror på att några av Gudarna bor liksom inom oss, att varje person "tillhör" en särskild Gud. Jag tillhör då Brighid, fruktbarhetens, läkekonstens, konstens, poesins och hantverkets Gudinna, vilket kan förklara min mångsidiga sida. Inklusive det är hon en krigsgudinna, vilket då förklarar varför jag är så aggressiv av mig. Men å andra sidan är det väl kart som fan att man är aggressiv när världen ständigt dömer mig felaktigt när jag i princip aldrig gör det, och det är sällan man ber om ursäkt när man kommer på vad man dömt mig felaktigt!

Man har kanske listat ut att jag blir mobbad vid det här laget. Jag blir kanske inte slagen. Jag har det kanske lite bättre. Men jag blir dömd. Man har dömt mig til ensamhet, tystnad, fulhet, glåpord, konstighet, galenskap och värdelöshet. Det här var kanske mycket att bli dömd till. Det kanske är såna saker man ska strunta i. Det kanske man kan säga, men man kan knappast säga att det inte gör ont. Att sitta dag ut liksom dag in och lsa och låtsas att jag trivs är inte roligt. Att tvingas tystas och leva med ilska och mycket att säga och sedan tvingas hålla in allt tar på en del krafter. At vara fulast i hela årskursen är ingen bekväm position det heller. Glåpord gör ont när demgår in. Konstighet är hårt. Galenskap är samma sak som att man skulle skriva in det i oannan på mig, "håll dig borta". Och att vara värdelös, det är det värsta av allt. Attkänna känslan, att alltid vara sämst på alla sätt är hårt. Folk dömer mig när dem inte har en aning om vem jag är. Det vet jag. Men och? Gör det mindre ont för det? Nej! Tärtom! Det skapar ännu mer fanskap! Det skapar tankar som "jag måste bli smalare, snyggare roligare och som dem för att accepteras". Men vet ni vad? Det är inte dem tankarna jag har lidit av. Jag är som jag är, trakasserierna började när jag började i förskoleklassen, men i trean var jag stark och smart nog att komma på att om jag skulle bli allt va dem sa att jag skulle bli, så skulle jag inte vara jag längre! Så jag gjorde tvärt emot dem och slogs tillbaka, och jag kan inte räkna upp varken hur många slagsmål jag hamnade i eller hur mycket skit jag fick för självförsvar, men det gick. Nu på högstadiet funkar det inte. Jag kan ingenting göra åt den stämpel de tatuerat i pannan på mig. Men jag lever. Jag har pojkän. Jag mår bra. Jag gör allt lätt för mig och håller mig uppdaterad på allt så att jag kan äga ut dem och sparka till dem som ständigt ska sparka på mig. Om du läser detta och tycker jag är dum, tyck så. Om du bli mobbad, och läser detta, ge dig inte kämpa! Och om du vill säga mig något, varsågod och skriv.

Hej alla! Finns det någon som har tänkt på hur lite folk bryr sig? Jag menar, jag går ut naken. Det väcker vissa reaktioner, men vem bryr sig? Jag får en olycklig affär med en kille, men vem bryr sig? Världen går under och ingen kan göra något åt det, vem bryr sig? Gudinna, vart är världen på väg? Förr i tiden var det alltid folk som brydde sig, det stod till och med regler om saken. I dag, är vi individuellare, men ändå så sjukt instängda. Men... Vem bryr sig? Det har en annan sida också det här... Om ingen bryr sig, kan man göra som man vill. Jag kan gå ut naken, det är bara poliserna som kanske bryr sig, och en och annan äcklig gubbe kanske då, men och? Vad har dem med saken att göra? Jag får en olycklig affär med en kille, eftersom ingen bryr sig, kan jag välja en del. Jag kan playa honom. Jag kan göra något åt det, ge igen, lämna honom... Vem bryr sig? Världen kommer ändå en dag att gå under, vi kommer alla att dö en dag, men vi kommer få det bra vi som dör rätt. Så, vem bryr sig? Jag bryr mig om vissa saker, man kan kanske kalla mig en smula dum, eller solidarisk, men det finns två saker man ska ha i minnet nätr det gäller detta. För det första, så bidrar man till allt som händer. En enstaka person är fortfarande sin egen behövda del i det hela, och varje grej man gör, vare sig man bryr sig eller ej (här kommer den andra synpunkten), allt du gör får du tre gånger tillbaka. Så, vem, förutom jag, bryr sig nu?

Hej alla! Har någon av er gått på Boulevard of Broken Dreams? Jag har. Det gör verkligen ont! Jag menar, dels är det lite onödigt, samtidigt var det absolut nödvändigt då jag gick den. Jag menar, världen kan knappast vara ett himmelrike med endast glädje, det skulle i normala fall väcka antingen deppression eller att alla som normalt skulle bli deprimerade skulle knarka utav helvete för att hålla sig i det där glada liksom. Det är också därför jag är så sjukt sur på alla kristna sånger om himlen! HerreGudinna, Himlen kan inte vara perfekt, det är onaturligt! Det går inte för mig! Jag måste antingen vara knarkad eller hjärndöd för att leva där då. Jag kommer i himlen leva i en värld som påminner om Runescape , ett onliunespel som går ut på en fantasyvärld, där jag alltid är viktig för att rädda folks liv. Nu, får jag det inte, kan jag det inte och dessutom så tillåts jag inte hålla på med sånt, hur mycket jag än skulle vilja! Och om himlen är perfekt för alla, måste den väl ändå anpassas? Masochisten ska väl få leva i ett hus av knivar, för att få skada sig. Sadisten ska väl få en bil till helvetet, för att få plåga demonerna? Varför ska väl då jag, som dag in och dag ut sköter mitt jobb som Gudarnas skitunge, få leva så lite innan nästa omgång?

Hej alla! Hur mår ni? Jag mår skitbra, det är bara mensen och värken som stör mig en del, jag lyssnar på Block 44 med "Identitet Iskall". Det får mig att tänka på hurdan jag var förut, och hurdan min vän är. Förr i tiden mådde jag inte särskilt bra, det har blivit bättre men det känns fortfarande. Men förr ratade man helst inte med mig. Jag var en ung gothare som hatade allt och alla i skolan och som saknade en idiot och aldrig lyssnade när mina vänner berättade vem jag var. Man pratade inte medmig, för man var rädd för mig, det är man fortfarande. Jag satt i hörn och läste, tänkte eller mådde skit helt enkelt genom att drömma ihop fantasier om mitt ex. Han var verkligen en idiot! HerreGud, man behandlar inte tjejer så där... Men i alla fall, gick man förbi mig, fick man skrämmande blickar på en. Retade man mig, tog jag det bara. Pratade man med mig, gick jag fort igenom det och gick sen min väg i iskall kyla. Jag skudde inga känslor för någon annan än mitt ex. Jag älskade honom och hängde mig hårt fast vid vad som hänt. Jag försökte i huvudet hitta på förklaringar till allt, och allt slutade upp med att allt var mitt fel. Det gjorde ont, men jag tog det. Som allt annat. Jag tyckte att jag förtjänade det. Men det gjorde jag inte! Jag förtjänade ingenting av det! Men jag fattade det ju inte, jag var ju så sjukt dum... Men det var jag då. Nu övergår vi till min "vän". Han är dum i huvudet, helt enkelt, det var han som räddade mig från det här beteendet, men han var fortfarande en idiot, vilket han än i dag är. Han kallar sig själv en gangster för att han alltid är arg, och han röker och gör dumheter. Men han är så sjukt mycket svagare än så! Han har fått för sig att han vet allt om den här världen, men han gör fortfarande alla möjliga jävla fel utan eftertanke. Jag säger alltid snällt och vänligt åt honom att han ska ta i tu med skiten och förklarar hur han löser situationen, men som vanligt lyssnar man inte vilket sedan leder till att situationen lir värre än den varit. Åh som jag hatar det! Både han och jag väntar oss att få se honom sittandes ute på gatan med en pilsner i hand stupfull som fan utan hus, hem eller framtid. Va fan, vill man ha en förändring får man väl fan fixa det också! Vad tycker ni som läser detta? Hur ska jag lösa det? Jag blir alltid lidande av att han är förbannad, arg, ledsen och han sårar mig jämt. Han säger saker jag alltid får höra och jag hatar det också, jag vet inte hur jag ska göra! Han och jag är som ett eko, vi kommer alltid tillbaa till varandra, går vi ifrån varandra, kommer vi tillbaka, och vise värsa! Vad ska jag ta mig till med minister "Identitet Iskall"?

Hej alla! Nu sitter jag och lyssnar på Avenged Sevenfold, med "A Little Piece of Heaven" som är en av min och min killes låtar. Det får mig att tänka på honom! Han är underbar, jag menar, jag är van vid att få erbjuda mig och hänge mig till allt och ingenting, bara för att hålla min kille intresserad. Jag är van vid hat, gliringar, slag och all möjlig jävla skit! Men han, alltså, han bryr sig. Han behandlar mig som en Drottning och ser upp till mig som om jag vore en Gudinna, han är sötast i världen! Han tar hand om mig, han behandlar mig aldrig illa, han sörjer för mig när jag får mina attacker, han ger mig saker som om de aldrig varit värda något, han kysser mig som om jag skulle skada mig på det och håller om mig som om jag skulle lösas upp till tom luft. Hos honom känner jag att jag visst hör hemma någonstans, hos honom känner jag mig frisk, duktig, vacker, underbar, skön, rolig, sexig och allt annat han säger att jag är. Han tittar på mig som om han inte kan få nog av mig och han beskyddar mig som sitt eget hjärta. Han släpper inte taget, hos honom får jag en känsla som säger "han är den rätta". Jag vet att han aldrig skulle göra mig illa och skulle han det skulle han nästan med säkerhet dyka upp utanför min ytterdörr, med blommor och choklad i famnen och be om ursäkt på knä med en blick som visar "snälla, acceptera mig igen, jag kan inte leva utan dig". Hos honom känns det lugnt, rofyllt... Som om jag inte behöver springa mer... Som om jag aldrig kommer få uppleva smärta mer... Som om han vore min egen ängel att beskydda mig från allt som gör ont... A Little Piece of Heaven...

Jag lyssnar på Linkin Park med låten "No More Sorrows". Det får mig att tänka på den underbara vändan mitt liv fick. Det får mig också att tänka på Himlen. Min himmel som jag kommer komma till, så vitt jag vågar tro. I min himmel kommer jag valsa runt i en fantastisk värld av magi och äventyr där jag får uppleva alla äventyr, all kärlek, alla strider och allt jag egentligen tycker att jag förtjänar. Och jag kommer kunna stängaav allt. Jag kommer kunna stänga av livet jag lever, kunna gå och prata med min Gudinna, Brighid, och min Gud Bres. Prata och reda ut saker som hänt. Känna mig trygg. Kommer kunna byta bort allt som stör mig. Jag kommer inte ens behöva kämpa mot min vilja. Kommer kunna skutta runt lycklig som få på undersköna ängar och fyllas av himmelska tankar som bara gör mig lycklig. Kommer kunna sjunka ihop i famnen på min familj. Kommer kunna träffa honom igen... Och till slut, kommer jag kunna träffa min andra halva igen. Kunna leva, en liten stund till, innan allt det roliga börjar om igen, och en dag, då Gudarna bestämmer sig för att jorden har levt ut sin tid, tar allt bara slut. Då får alla leva så här. Som dem vill. I frihet, rättvisa och fred... Ingen mer ofrivillig smärta... Inga våldtäckter som gör andra illa... Ingen mer rädsla... Inget mer krig... Eller svält... Eller hat... No More Sorrows...

Hej! Som ni alla som läser detta vet, så heter jag Kim, och jag är alldeles ny här. Jag tänker blogga om musik, mig själv, och ibland om olika teman. Det blir lite gott och blandat. Detta skriver jag för att ni ska se vad jag skriver om, och grejen är den att jag inte tänker hålla igen. Om jag mår dåligt kan jag börja blogga om det, därför att här kan jag kanske få svar från ett annat håll. Så vet ni det, och jag struntar i vad andra tycker. Ta inte illa upp och misstolka inte vad jag skriver, men jag menar att om ni till exempel tycker att jag skriver om fel grejer, att jag kanske ska vara lite försiktigare med hur jag uttrycker mig och så, så kan ni glömma det. Det är såna saker som inte förändras, men annars är ni varmt välkomna att kommentera, men om ni vill kritisera mig och vad jag tycker och vad jag skriver, så vill jag att ni ska veta vad ni pratar om ok? Och om någonting är oklart, snälla fråga! Om jag yttrar mig om att jag till exempel hatar "det här" och "det där" så om ni inte riktigt vet vad jag menar, snälla rara fråga. Jag är en väldigt komplicerad person som har oerhört lätt för att bli missförstådd, det händer ofta att jag blir mobbad för att jag säger en sak, för att man inte förstår vad jag menar. Fattat? Jag hoppas det. Jag skriver mer i morgon, men ni är varmt välkomna att ställa frågor, kritisera, tycka och tänka och skriva ner det. Tänk på att jag ofta tänker på annorlunda sätt som kan låta fel, men jag kommer försöka förklara mig så mycket som möjligt. Tipsa gärna om bloggen för andra användare ifall ni tycker att det jag skriver är bra! Tack för mig, jag skriver mer i morgon, hej!