Identitet iskall

Hej alla! Hur mår ni? Jag mår skitbra, det är bara mensen och värken som stör mig en del, jag lyssnar på Block 44 med "Identitet Iskall". Det får mig att tänka på hurdan jag var förut, och hurdan min vän är. Förr i tiden mådde jag inte särskilt bra, det har blivit bättre men det känns fortfarande. Men förr ratade man helst inte med mig. Jag var en ung gothare som hatade allt och alla i skolan och som saknade en idiot och aldrig lyssnade när mina vänner berättade vem jag var. Man pratade inte medmig, för man var rädd för mig, det är man fortfarande. Jag satt i hörn och läste, tänkte eller mådde skit helt enkelt genom att drömma ihop fantasier om mitt ex. Han var verkligen en idiot! HerreGud, man behandlar inte tjejer så där... Men i alla fall, gick man förbi mig, fick man skrämmande blickar på en. Retade man mig, tog jag det bara. Pratade man med mig, gick jag fort igenom det och gick sen min väg i iskall kyla. Jag skudde inga känslor för någon annan än mitt ex. Jag älskade honom och hängde mig hårt fast vid vad som hänt. Jag försökte i huvudet hitta på förklaringar till allt, och allt slutade upp med att allt var mitt fel. Det gjorde ont, men jag tog det. Som allt annat. Jag tyckte att jag förtjänade det. Men det gjorde jag inte! Jag förtjänade ingenting av det! Men jag fattade det ju inte, jag var ju så sjukt dum... Men det var jag då. Nu övergår vi till min "vän". Han är dum i huvudet, helt enkelt, det var han som räddade mig från det här beteendet, men han var fortfarande en idiot, vilket han än i dag är. Han kallar sig själv en gangster för att han alltid är arg, och han röker och gör dumheter. Men han är så sjukt mycket svagare än så! Han har fått för sig att han vet allt om den här världen, men han gör fortfarande alla möjliga jävla fel utan eftertanke. Jag säger alltid snällt och vänligt åt honom att han ska ta i tu med skiten och förklarar hur han löser situationen, men som vanligt lyssnar man inte vilket sedan leder till att situationen lir värre än den varit. Åh som jag hatar det! Både han och jag väntar oss att få se honom sittandes ute på gatan med en pilsner i hand stupfull som fan utan hus, hem eller framtid. Va fan, vill man ha en förändring får man väl fan fixa det också! Vad tycker ni som läser detta? Hur ska jag lösa det? Jag blir alltid lidande av att han är förbannad, arg, ledsen och han sårar mig jämt. Han säger saker jag alltid får höra och jag hatar det också, jag vet inte hur jag ska göra! Han och jag är som ett eko, vi kommer alltid tillbaa till varandra, går vi ifrån varandra, kommer vi tillbaka, och vise värsa! Vad ska jag ta mig till med minister "Identitet Iskall"?