sapiosexuals blogg

Igår, när lilla jag fyllde fjutta 19 år, var mamsen och mormor på besök. Vi satt kring ett litet bord och fikade; jag på golvet, mormor på datorstolen och mamma på sängen. Efter lite snack om skolan och allt vad det är så kom vi in på pågen som jag träffar. Mamma vet jag inte har något emot att ställa personliga frågor, då vi snackar om ALLT, men mormor var jag då inte beredd på. Jag och mamma köpte dock en dildo till henne för någon vecka sedan och jag vet hur många hon haft sex med, men.. ändå.

Mormor: Jaha, men berätta om honom nu då!
Jag: Jamen okej.. så vi går i samma klass, vi är likadana inom nästan alla områden.. blablabla
Mormor: Jomen, han låter ju verkligen bra! Är han snäll vid dig?
Jag: Det är han absolut. Han är verkligen superfin.
Mormor: Och han är bra i sängen?
Jag: HAHA, men mormor.. men ja, det är han.
Mamma: Han är STOR! *blinkar åt mormor*
Jag: Mamma förihelvete..
Mormor: Jamen, det är ju bra! Du har ju fått jackpot då ju.
Jag: Nja, har alltid föredragit mindre, så haft lite panik över det faktiskt. Men det funkar.
Mormor: Hahaha, ja då är du den enda! *blinkar åt mamma*

Använder detta stället för att skriva av mig, så here we go.

För det första; jag mår askalas. Vet inte om det är att jag stoppade i mig två Alvedon tidigare eller om kroppen bara är i balans. I varje fall mår jag bra och jag ska snart ut på äventyr med en klasskamrat.
Jag är för det andra väldigt intresserad, om inte kär, i en kille. Som också råkar gå i min klass. Lol.
Vi har bara träffats i två veckor än så länge men det rullar på. Har varit lite strul dock, då han pökade en brud dagen innan vi först sågs, men det mesta är utrett där. Vi båda satt bara och grät i timmar. Var för sig och även tillsammans, på golvet i mitt kök. Han är den första killen jag genuint sett gråta. För mig.

Jag är dock ständigt på span, och jag vet inte vad det beror på. Jag är rädd, eller nej kanske inte rädd men snarare på spänn, över hur jag beter mig. Inte för att jag inte slickar honom i örat och biter honom i näsan, men mer över att jag inte är nog. Detta har dock mer kommit efter att jag fick reda på pöket och jag raserade. Men han är världens finaste, verkligen.

Vi lagar mat tillsammans, han diskar upp när vi ätit. Han hjälper mig med att skala rödbetor. Han frågar om jag vill ha frukost när vi ligger till sängs. Han ger tillbaka, vill ge mig det jag ger honom. Han ser till att jag mår bra. Han frågar och lyssnar när det är saker som berör mig. Han pratade häromdagen med min lillasyster i telefon.

Han är världens sötaste i glasögon, trots att han själv inte tycker det. Han får mig att skratta. Jag får honom att skratta. Han klarar av mitt skratt. Vi drar interna skämt. Vi förstår varandras referenser. Vi har sett samma serier, gillar samma filmer.

Jag är störig som få. Jag känner ibland att jag är för på, och frågade honom om det igår morse. Har vi träffats för mycket på för kort tid? Vi sa båda att vi ville ta det långsamt från början, men ingen av oss har följt upp det.

Om han hade frågat mig om han var för på hade jag blivit nästan arg. Varför skulle jag i så fall vara med honom? Jag njuter av allt i hans sällskap. Så jag försöker intala mig detsamma. Om jag var jobbig, varför skulle han i så fall vilja vara med mig? Varför hade han då annars suttit i köket med mig och gråtit i samklang? Det finns ingen rimlighet.

Bestämde mig för att bli blond idag och köpte hem allt som behövdes. Dock misstog jag gällande hur mycket blekningsmedel som behövdes för att få bort min bruna färg. Eller så ville mitt hår bara inte ta an sig blekningen. I vilket fall som fick jag bleka två gånger och sedan lade jag in en "caramell"-blond färg. Resultatet blev väl lite mer gingerblond. Men jag gillaré i alla fall.
Fick även klippa av typ 2-3 cm av topparna, för det blev så extremt slitet av blekningarna. Menmen.



Får väl se om man, när utväxten kommer, går till frisören och låter dem fixa så att resten av håret blir som mitt naturliga.

Är så trött på min släkt. Eller, min mammas sida av släkten.
Min moster ska alltid bråka och är så jävla fisförnäm. Hon ska alltid vara bäst, ha dem finaste grejerna och det är enligt henne saker ska göras. Blir det inte som hon vill blir det hus i helvete och hon ringer och berättar för alla.
Dessutom kommer hon och går lite som hon vill, t.ex då min lillebror fyllde år och hon var "sjuk" (hon var på dejt). Hon är en egotrippad jävel och jag orkar inte med henne mer. Enkelt sagt.
Och detsamma gäller min 24:åriga kusin, som aldrig hör av sig. Vi har haft bra kontakt tidigare, men det har avtagit. Hon har betett sig kallt och har även fått reda på, vilket gjorde mig så arg att jag bara kunde skratta, att hon berättat saker för min mormor (?!) om sexuella saker som jag gjort. Som jag endast berättat för henne. (Varför berättar man det för en 66:åring? Vad ska det leda till? Och varför.. hur.. kom ni ens in på det? Va.)

När jag berättade om att jag endast ville ha grillfest som studentfest, hemma hos oss, för min moster blev hon förnärmad. "Men vadå, ska du inte ha stor fest? Varför inte det? Men *kusin* hade ju det så - varför ska inte du också? Men ingen har väl studenfest klockan 16, tidigast kl 19." MEN JAG BESTÄMMER VÄL? Det är väl för fan jag som bestämmer hur jag vill fira?
Nej, då ringer min moster till min mormor och beklagar sig över att "det är så synd om Felicia.. får inte ens ha en riktig fest".

I vilket fall som. Jag vill inte ha dem på min studentfest. Inte det minsta. Vill inte ens se dem längre. Efter 5 år av konflikter hit och dit, som endast lämnat min mamma nedbruten och min mormor som fått stå och slåss för båda sidorna, så orkar jag inte mer. Och inte mamma heller, men det vill hon inte säga rakt ut. "Gör precis som du vill, Felicia."

Men hur säger man till ens släktingar att, nej ursäkta men jag vill inte att ni kommer.
1. Det kommer att bli skit för min mormor, för det är henne allting kommer att landa på. Hon vill bara att vi ska vara sams. Men det går tyvärr inte när min moster beter sig såhär. Eller, som hon alltid gjort.
2. Vi har redan en tillräckligt liten släkt, och morfar gick nyss bort så då är det bara mormor kvar på mammas sida av släkten. Pappas sida har jag dock bra kontakt med, men.
3. Blodsband? Spelar det någon (jävla) roll?

Urgh.

Enda riktigt positiva är att, om dem inte kommer så kan jag bjuda in vänner istället.

Igår var jag på uttagningen, som min tidigare idrottslärare tjatat på mig om, för olympiaden som ska vara nu den 25-26:e maj. Det är tre (Bernadotte-)skolor med, varav en från Stockholm, en från Göteborg och så vår från Malmö.

Trodde först inte att jag skulle ha någon chans, varav varför jag inte ansökte från början. Men efter lite om och men, och ärligt talat mycket för min lärares skull, ansökte jag. Och jag kom med.

Var att man skulle göra armhävningar(klarade 19), räckhäng(58 sekunder), rodd(500 m på 2.03 min), brutalbänk(haha, klarade bara 5) och löpning(2 km på 9.03 min).
Trodde först att jag skulle komma på sista plats, men kom på 4:e plats av de deltagande tjejerna, där 16 personer hade ansökt. (De 10 bästa kommer med) Så känner mig ändå någorlunda nöjd.

Blir att träna som en fåne nu fram tills den 25:e. Var ju inte beredd på detta, herregud.
Men kul ska det bli!

Teo som jag träffar just nu, och som jag tidvis verkligen känner att jag mår bra med, är så förbannat.. trög. Sorry nu Marielle, men på allvar hur jävlig får man vara >:

Han skulle ta med mina saker som jag glömt hos honom i torsdags, vilket var ett par löparskor och en träningsbehå. Bara skorna kostar typ 800 spänn nya, träningsbehån 200. Men sakerna tappas bort eftersom att han inte informerar rätt och för att dem sedan glöms kvar på en bar.
Men är inte ens att sakerna glömdes kvar och att de gått förlorade, utan är hur man hanterade situationen. Jonte, som skulle vara en "mellanhand" med grejerna, verkade verkligen skitledsen för att grejerna försvunnit och erbjöd sig direkt att ge mig pengar för grejerna. Men Teo sa typ bara "åh, så jävla tråkigt :((( jag mår verkligen skit nu". Ingenting annat, typ. Och jag avskyr egentligen att jämföra det, men jag menar; en vän var mer tillmötesgående och erbjöd direkt ersättning för grejerna som de tappade bort. Och även om jag aldrig hade kunnat ta emot pengarna så är det principen. Att han visade att han verkligen brydde sig och var ledsen. Vilket Teo inte alls gjorde. Han bara fortsatte att snacka om annat. Till och med när jag sa att det var BAJSTAJMING för att jag ska tävla för en uttagning på måndag, och verkligen behöver skorna, så svarade han "åh, vad trist :(". Aaah. Trist är vad det är. Riktigt jävla trist. Panik för min del, i alla fall.

Har jag rätt som blir sur? Har jag rätt i att faktiskt vara.. irriterad (as fuck) över detta? Eller överreagerar jag? För menar, det är ändå kläder för ett värde av 800 spänn. Pengar som jag knappast har just nu heller.

Fick denna printscreen-bilden av Darwin innan idag och jag brast ut i asgarv mitt på Triangeln. Kollat på den säkert tjugoelva gånger till under dagens gång och kan fortfarande inte sluta skratta när jag läser det.
Herregud.

Erik: Ex
Teo: bästa vän med Erik och killen jag är "på G med"-ish
Victor: gemensam vän

Okej, idag mår jag bra. Och har mått rättsådär bra dem senaste dagarna också.
Känns som att man träffat rätt, som att man kan lösa alla kommande hinder. Att det inte bara är jag som vill.
Jag hoppas på detta som satan. Att han vill satsa lika hårt som jag vill.

Vill bara dansa. Sitter och halvhoppar på stolen till Mr. Brighstide och skakar allt som jag har.
Vet inte om det är som jag börjat bli sjuk (blir alltid extremt pigg då?) eller om jag bara mår så fantastiskt bra.

I vilket fall som helst ska jag träffa Teo i morgon efter skolan och ta en kaffe. Nu när man får sin lön passar det finemang.
Och jag längtar så.

Hejhopp.

Igår var jag på korridorsfest i Lund, och det var askul. Visst, drack lite för mycket, men hade så fruktansvärt roligt. Dock slutade kvällen med att jag strulade med mitt ex's bästa vän, Teo. Och bara tanken på det hela gör mig nervös.

Tyckt att han är sjukt söt ett bra tag, men aldrig kunnat tänka mig att faktiskt göra något. Det är ändå mitt ex's bästa vän, förihelvete. Men kvällen slutade med, efter att vi dansat lite, smygtittat på varandra och så, att vi strulade. Och sen gick det ju vidare efter det. Blev även att vi sov över där, jag med Teo och Marielle med Jonathan i Teo's säng. (Vi låg på bäddsoffan). Inte heller blev det särskilt mycket sömn, för vi låg uppe och snackade, höll på och så. Sov kanske en timme under hela natten. Men det var extremt mysigt.

Jag tänkte att det väl skulle vara över på morgonen, eftersom att det kommer bli kaos om det fortsätter. Men icke. På morgonen var han precis lika mysig och verkade inte ångra något. (Ännu.) Och roligt nog ångrar jag inte precis mig heller, för var en jävligt mysig natt. Och han är en väldigt fin person. Men förihelvete. Av alla människor.

Hur detta kommer arta sig vet jag inte ännu. Känner att det kommer bli kaos i alla fall.
Vännerna verkar dock vara stöttande, trots att dem är vän med både mitt ex och med Teo.

Höhö.

Har fastnat som fasen för indie-rock på senaste. Däribland för Catfish and The Bottlemen och Bad Suns, nedan;





Gah. Så jävla bra.
Har ni andra tips på band som ligger inom denna genren?