Lol hej emocore

Använder detta stället för att skriva av mig, så here we go.

För det första; jag mår askalas. Vet inte om det är att jag stoppade i mig två Alvedon tidigare eller om kroppen bara är i balans. I varje fall mår jag bra och jag ska snart ut på äventyr med en klasskamrat.
Jag är för det andra väldigt intresserad, om inte kär, i en kille. Som också råkar gå i min klass. Lol.
Vi har bara träffats i två veckor än så länge men det rullar på. Har varit lite strul dock, då han pökade en brud dagen innan vi först sågs, men det mesta är utrett där. Vi båda satt bara och grät i timmar. Var för sig och även tillsammans, på golvet i mitt kök. Han är den första killen jag genuint sett gråta. För mig.

Jag är dock ständigt på span, och jag vet inte vad det beror på. Jag är rädd, eller nej kanske inte rädd men snarare på spänn, över hur jag beter mig. Inte för att jag inte slickar honom i örat och biter honom i näsan, men mer över att jag inte är nog. Detta har dock mer kommit efter att jag fick reda på pöket och jag raserade. Men han är världens finaste, verkligen.

Vi lagar mat tillsammans, han diskar upp när vi ätit. Han hjälper mig med att skala rödbetor. Han frågar om jag vill ha frukost när vi ligger till sängs. Han ger tillbaka, vill ge mig det jag ger honom. Han ser till att jag mår bra. Han frågar och lyssnar när det är saker som berör mig. Han pratade häromdagen med min lillasyster i telefon.

Han är världens sötaste i glasögon, trots att han själv inte tycker det. Han får mig att skratta. Jag får honom att skratta. Han klarar av mitt skratt. Vi drar interna skämt. Vi förstår varandras referenser. Vi har sett samma serier, gillar samma filmer.

Jag är störig som få. Jag känner ibland att jag är för på, och frågade honom om det igår morse. Har vi träffats för mycket på för kort tid? Vi sa båda att vi ville ta det långsamt från början, men ingen av oss har följt upp det.

Om han hade frågat mig om han var för på hade jag blivit nästan arg. Varför skulle jag i så fall vara med honom? Jag njuter av allt i hans sällskap. Så jag försöker intala mig detsamma. Om jag var jobbig, varför skulle han i så fall vilja vara med mig? Varför hade han då annars suttit i köket med mig och gråtit i samklang? Det finns ingen rimlighet.