sapiosexuals blogg

Har gått och byggt upp någon irritation hela dagen, men inte förstått vad det grundat sig på. Det har fram tills idag känts som att saker glidit på så som jag velat. Träningen har gått bra, bråk har löst sig utan större under och jag mår allmänt bra. Att det är problem inom familjen är självklart något som ligger och bubblar lite, men det får man ta lite i taget.

Men idag, från ingenstans, trots en så förbannat underbar dag igår, har jag varit irriterad. Trött, frustrerar över småsaker och jag har inte velat göra något. När jag kom hem från skolan var jag så arg och trött att jag fick gå och lägga mig. När jag sedan vaknade, 1.5 timme senare, satt obehagskänslan kvar. Förstod ingenting. Vad fan är det? Börjar jag bli sjuk? VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA ARG och irriterad och känner mig obekväm?

Plötslig, oförklarlig, ångest.
Tack vare min Tourettes.

Det är lika roligt varje gång, när hela dagar går åt detta. Och det går inte att göra något, utan bara vänta ut det.
Och det är lika roligt varje gång som man går och verkligen rannsakar sig själv, undrar om man gjort något eller om man reagerat omedvetet på något, men så bara.. ah, nej. Du bara är såhär.

Nu har jag gått med smärta i bihålorna i snart 4 månader. Det började mest troligt som smygande bihåleinflammation, men detta insåg jag inte förrän de värsta symptomen gått över (genom att jag självmedicinerade). Huvudvärken satt dock kvar och sedan en dryg månad tillbaka har jag inte kunnat andas genom näsan utan att direkt få huvudvärk. Jag vaknar även varje morgon med huvudvärk, mest troligt på grund av att jag andas genom näsan under natten.

Smärtstillande hjälper knappt, men jag tar dem ändå. Daglig kortisonnäspray också, men inget hjälper.
Varit hos läkare, två gånger (en gång för drygt 2 månader sedan), och nu fick jag äntligen remiss till en ögon-näsablabla-läkare i Helsingborg. Sen när jag blir kallad får jag väl allt se.

Är trött på att ha ont. Varje jävla dag. Och att ständigt vara torr i käften, då jag inte kan andas som en normal människa.

Jag är i ett snart 5-månader långt förhållande, dvs det längsta jag någonsin varit i.
Detta är den första killen som jag lagt allt mitt förtroende i, hela mitt liv nästan. Jag är som bunden till honom, och mot min vilja har jag låtits förlita mig på honom. Innan har jag fått vara stark själv, ta hand om mina egna problem och gå vidare. Men med honom, icke. Med honom börjar jag böla över minsta lilla. Han är mina stora problem, verkar det som. Som jag inte lärt mig att hantera, likt de andra.

Vi har självklart konflikter, men vi har inte bråkat ännu. Och jag är så rädd för dagen då det kommer, men. Det är dock alltid jag som startar det; för jag är tydligen en liten ambivalent jävel.

Han har en tendens att sluta svara från ingenstans. Det kanske inte är viktiga saker, men det är själva principen. Jag vill ha respons (??). Och vi har haft denna diskussionen flera gånger innan, samtliga samtal där jag börjat gråta. (Utan att kunna styra det, hormoner eller rädsla, brist på kontroll på mig själv med honom). Idag gjorde han det igen, och jag väntade lite mer än en timme. Han hade då läst meddelandet, men inte svarat. Sen när han väl skrev, dock om något annat, 1.5 timme senare, tog jag ut min irritation och svarade med en GIF. (Lol) Så han fattade att det var något. DOCK VAR HAN TYDLIGEN MED SINA VÄNNER, och hade jag vetat det hade jag hållit inne frustrationen, eller alternativt lärt mig släppa det, men självklart smällde detta upp till en enorm grej. Och självklart kunde jag inte hålla undan gråten.

Så där satt jag, igen. Bölandes. Med honom i luren, där han fått gå ut från sina vänner för att prata ut med mig.
Jag tog honom från sina vänner. Som bor i Mariestad; som han träffar 2-4 gånger om året. "Nu kommer det ju inte bli lika rolig stämning.." Nej, tack jag vet. Jag är en ambivalent jävel. Men hade jag vetat att han var med dem hade jag struntat i det. Men jag måste lära mig att kontrollera mig själv.

Förihelvete.

Sitter med min hemtentamen för tillfället. Och jag vill dö.

Av alla böcker jag tagit mig an under de senaste två veckorna(10 stycken, lol) har jag valt tre böcker på den valfria skönlitteraturen, dvs de självbiografiska romanerna. Av dem har jag läst 0. Eller okej, 70 sidor av den ena. Som tur har jag dock läst fyrtioelva andra självbiografier. I övrigt behandlar dock samtlig kurslitteratur bara skönlitteratur, förutom en. En. Vad väljer jag då att fokusera på, för att göra det så lätt för mig själv? Självklart självbiografierna.

Jag har aldrig funnit någon riktig mening med att läsa skönlitteratur, dvs fiktion, om miserabla förhållanden, när jag kan läsa självbiografier som behandlar samma ämnen - fast med en författare som faktiskt har erfarenhet. Så därför, i ren protest, behandlar jag det sistnämna i min hemtentamen. Skiten är bara att jag får leta som en tok i all övrig kurslitteratur som vi tidigare använt, för att få med intertextualitet, dieges, analys, hur man kan praktisera det hela etc. Men det ska la bli bra.

Annars får jag U och får göra om hela skiten.
Och aah, ni som läser: jag ber om ursäkt om det är rörigt. Jag är lite snurrig i huvudet just nu.

Vi började en ny kurs, i ungdomslitteratur, förra måndagen.
Jag hade dock tidigare påbörjat att läsa skönlitteraturen som låg på vår lista och vid en första anblick såg de rätt oskyldiga ut. Jag som aldrig varit mycket för att läsa skönlitteratur skulle dock få en utmaning.

På listan fanns 10 skönlitterära verk och 8 kurslitteraturer. (Dock var endast 2/8 av de sistnämnda som var relevanta. Lol.)
En snabb genomgång över de 5 värsta:

Kram: en 13-årig pojke som träffar på 3 tjejer, 17-18 år gamla, som klär av sig naken inför honom på en strand. En av dem låter honom suga på hennes bröst, en annan låter honom tvåla in henne och den tredje sätter hans hand i hennes skrev. En av dem runkar även av honom.

Lite mer än en kram: en 11-årig pojke som börjar experimentera. Vid 13-års ålder vill hans polare att de ska runka tillsammans. Hans äldre syster, som är två år äldre, har en kompis. Denna kompis börjar stöta på honom. Hon går in till honom när hon egentligen ska vara med hans syster och låter honom ta henne på bröstet. En dag träffas de, åker ut till en ö, och ligger och onanerar tillsammans. Han kommer på hennes mage. Hans syster kommer efter ett tag på dem och hon slutar vara med henne. När han sedan är 15, och hon 17, träffas de igen och har sex. Slut.

Här ligger jag och blöder: en 17-årig tjej som inte riktigt passar in i klassen och blir mobbad av två i hennes parallellklass. Hon ska till sin mamma, som bor några timmar bort, över helgen och där möter hon grannpojken. Hon kommer på en fest där och de spanar in varandra. Hon går hem. Dagen efter kommer han över, vill prata med henne. Blablabla, de har sex. Och aah, hon ljög om att hon var 18. Det blir kaos, hon åker hem till sin pappa, killen hör inte av sig etcetera. Några månader senare uppenbarar han sig dock, de bestämmer sig för att träffas igen och sen slutar boken.

Den första flickan skogen möter: en 12-årig flicka som börjar få hår på framskjärten. Hon får mens, men skäms för det. En av hennes närmaste kompisar har även fått mens och de börjar snacka om det. De badar även tillsammans, och en dag när de badar vänder sig hennes väninna sig om, med fittan i vädret, och säger till henne att kolla. Sen vill kompisen att hon ska göra detsamma. Blabla, onani förekommer.

Hej Dolly: Dolly är väl kring 20 och kan inte förstå varför hon är tillsammans med sin kille. Hon vill att han ska ha någon psykisk störning då hon finner honom tråkig. Hon har sex med andra killar men ångrar sig när hennes pojkvän får reda på det. Han gör slut med henne, hon fattar inte varför. Det är honom det är fel på. Blabla, psykiska störningar, hon ser massa saker, pissar på tavlor på utställningar etc.


Jag förstår inte. Har fått ha en skämskudde bredvid mig varje gång som jag satt mig för att läsa. Detta är hemskt. Jag själv läste knappt böcker i den åldern, men självklart förstår jag fascinationen. Jag började experimentera ganska tidigt själv, men att läsa om 13-åringar som suger på pattar, 13-åringar som ligger i skogen och onanerar med sin systers kompis.. jag menar, vad fan? Visst, onani är normalt, och tankar om att en äldre tjej skulle förföra en fanns i ens tankar, men inte fan skulle det någonsin hända.

Peter.

Kring 2004-2005: Blir så oredig att han tappar min lillasyster i golvet, som då är runt 1-2 år. Blir efter detta nykter alkoholist.
- Vet inget om detta förrän 2012 -

2012: blir hämtad av ambulans, hemma hos oss, då han tagit en överdos. Mina småsyskon, då 6 och 8, ser allt.
2013: Återfall.
2014: Återfall.
2015: Återfall. De båda ansöker om skilsmässa, har 6 månader på sig att bestämma sig. Mamma kämpar på, försöker. Peter får diagnosen bipolaritet, börjar ta medicin. Blir värre. Anmäler mamma till soc, säger att hon är missbrukare. Berättar för dem små om sexuella saker som han och mamma gjort, berättar om att mamma haft bulimi och retar henne, etcetera.

2016 går skilsmässan genom.
Han krockar med bilen, med alla mina syskon i, då han kört 70 km/h på en 40-väg. Antagligen har han tagit något, men polisen kollar inte.

Mamma flyttar, tillsammans med min äldsta lillebror. De yngsta bor halva tiden hos honom, halva hos henne.
Efter 2 veckor introducerar Peter en ny tjej, som han säger är en möjlig styvmamma.
Han missar besök på UMO, om min yngsta lillasyster. Har hänt ett flertal gånger.
Håller dem små hemma, så att de missar skolan. De är ständigt "sjuka" när han har dem.
Lovar dem små att de ska få massa saker. iPhone 5, terminer på ridskolan, spel, att de ska resa etc. Men, med vilka pengar? Han är arbetslös och arbetar svart.


Jag kan inte göra något, utan kan bara försöka hålla kontakten med dem. Men han hjärntvättar dem, kallar mamma saker. Och de är 9 och 11 år gamla, små barn. Bara barn.

Ovannämnda citat skickade jag idag med i en hemtentamen.
Vi är kring tio personer i vår klass som kollektivt kom överens om att klämma in det, för att irritera vår nuvarande lärare i sociolingvistik. Eftersom att resterande innehåll är akademiskt skrivet bryter det stilen. En hel del.

Det ska bli intressant när man väl får tillbaka respons på detta.

Vi har haft kaosmycket i skolan på senaste. Samtidigt har det varit panik i familjen, med en låtsaspappa som fallit tillbaka i missbruk, en mamma som är sjukskriven och ständigt har ont, skilsmässa och letande av lägenhet samt en moster som helt flippat ut och kallat familjemedlemmar diverse ting. Jag har stått i mitten av allt, fått stödja mamma i alla beslut hon tagit och själv försökt att komma på så effektiva lösningar som möjligt. Har gått skakig i veckor nu, med allt som lagts på hög. Fokus på plugg och omtentor, på mamma, på småsyskon som behöver checkas med, mormor som är ledsen, höstdepp etc. Har försökt hålla mig stabil, vara så neutral till ting som möjligt, bara försökt att hjälpa till så gott jag kunnat.

Men sen så bara skits man på. Eller, så känns det i alla fall.

Mamma är glad igen med min låtsaspappa, efter att han betett sig som en jävla idiot i veckor. Jag har ju gått emot saker han sagt, ställt mig på mammas sida för att försvara henne, och sen så ska allt vara naturligt nu igen. Nu ska jag vara glad för dem igen, vara glad mot honom och låtsas som att inget hänt. För typ femtioelfte gången. Jag planerar lösningar för tillfällena, erbjuder mig och fixar tid för att ta hand om syskonen, sen är allt löst - utan att jag får reda på något. Jag går runt på spänn och bara väntar på bekräftelse, sen är allt som bortblåst - och jag ska kunna låtsas som ingenting.

Jag är bara trött.
Inte kunnat sova, utan har vaknat flera gånger om.
Inte kunnat läsa, ständigt tappat fokus.
Ständigt huvudvärk. Skakig i kroppen, oavsett vad jag äter eller dricker.
Är så trött på att vara trött att jag inte ens orkar vara trött.

På onsdag har jag gjort min tredje tenta inom loppet av 3 veckor. Tjohejsan!
En om litteraturhistoria, idag fonetik och på onsdag har jag omtenta i grammatik.

Resultaten än så länge i min kära klass är så bra som;
Epik & lyrik: 19 U, 22 G, 4 VG
Grammatik: 27 U, 20 G 2 VG
Fonetik: 16 U, 14 G, 8 VG

Kring hälften som blir underkända på varje, vilket egentligen är helt sjukt. Jag har blivit underkänd på epik & lyrik samt grammatiken, men tog igen den förstnämnda. Nu på onsdag blir det grammatiktentan, vilket innebär plugg hela helgen. Men klarar jag den, och har blir godkänd på litteraturhistorien, har jag inget som släpar inpå nästa temin.

Inget lugn på universitetet, icke!

Igår var jag ute med pojken och hade snöbollskrig. Jag. Dör. Vad kul det var.
Snön sög dock, för den gick inte att forma till bollar. Antagligen för att den tinat lite och sedan frusit igen. Man fick istället hitta gamla snöbollar eller ta av söndriga snögubbar. Men det var askul ändå. Jag sprang som ett jävla mongo och halkade titt som tätt. Han var ju dessutom snabbare än vad jag var, så han kom snabbt ifatt.

Jag var dock bättre på att pricka, märkte jag. Förutom när han "råkade" kasta rakt i mitt huvud.
Det var dessutom kolsvart ute, förutom grusgångarnas fåtal lampstolpar som hjälpte till att lysa upp där vi sprang.

Mysigast var dock när han kom ifatt, drog ner mig i snön och började pussa på mig. Min rumpa gillade dock inte det, då den kändes som en stor iskub när jag sedan kom upp. Men det va värt'e.

Och.. jag tror att jag älskar honom.
Hela jag blir varm i kroppen när jag tänker på honom. Vill bara ha honom nära, ständigt.
Vill bara stryka mig mot honom, känna hans läppar mot min hals, känna skägget mot min kind.
Trots att vi ses nästan varje dag vill jag bara se honom mer och mer. Får inte nog.