Att överreagera och vara allmänt överkänslig

Jag är i ett snart 5-månader långt förhållande, dvs det längsta jag någonsin varit i.
Detta är den första killen som jag lagt allt mitt förtroende i, hela mitt liv nästan. Jag är som bunden till honom, och mot min vilja har jag låtits förlita mig på honom. Innan har jag fått vara stark själv, ta hand om mina egna problem och gå vidare. Men med honom, icke. Med honom börjar jag böla över minsta lilla. Han är mina stora problem, verkar det som. Som jag inte lärt mig att hantera, likt de andra.

Vi har självklart konflikter, men vi har inte bråkat ännu. Och jag är så rädd för dagen då det kommer, men. Det är dock alltid jag som startar det; för jag är tydligen en liten ambivalent jävel.

Han har en tendens att sluta svara från ingenstans. Det kanske inte är viktiga saker, men det är själva principen. Jag vill ha respons (??). Och vi har haft denna diskussionen flera gånger innan, samtliga samtal där jag börjat gråta. (Utan att kunna styra det, hormoner eller rädsla, brist på kontroll på mig själv med honom). Idag gjorde han det igen, och jag väntade lite mer än en timme. Han hade då läst meddelandet, men inte svarat. Sen när han väl skrev, dock om något annat, 1.5 timme senare, tog jag ut min irritation och svarade med en GIF. (Lol) Så han fattade att det var något. DOCK VAR HAN TYDLIGEN MED SINA VÄNNER, och hade jag vetat det hade jag hållit inne frustrationen, eller alternativt lärt mig släppa det, men självklart smällde detta upp till en enorm grej. Och självklart kunde jag inte hålla undan gråten.

Så där satt jag, igen. Bölandes. Med honom i luren, där han fått gå ut från sina vänner för att prata ut med mig.
Jag tog honom från sina vänner. Som bor i Mariestad; som han träffar 2-4 gånger om året. "Nu kommer det ju inte bli lika rolig stämning.." Nej, tack jag vet. Jag är en ambivalent jävel. Men hade jag vetat att han var med dem hade jag struntat i det. Men jag måste lära mig att kontrollera mig själv.

Förihelvete.