Suck.. Varför ska de va såhär.

Så tomt, so empty.
Önskar att saker och ting vore annorlunda.
Så fort det blir tyst och ensamheten sveper över en så är man körd.
Försöker att inte tänka, försöker att gå vidare.
Men allt e kvar, känslorna, saknaden, blicken du en gång gav mig, stunderna vi haft, alla hjärtans dag, första gången jag pussade dig, första tiden då jag satt uppe med dig nästan varje natt för att du mådde dåligt, alla gångerna jag åkt iväg och handlat åt dig, eller följt med dig någonstans, alla våra stunder tillsammans bara sveper över mig.
Kan ibland fortfarande inte fatta vad som hänt även fast jag nu vet att de är slut och du har gått vidare.
Hoppas vi iaf kan förbli vänner.
Du och jag för alltid har vi sagt.
Kommer ihåg den gången, för ett antal år sedan, då vi satt på perongen i ransta och jag visste att de vi inte skulle träffas på ett bra tag. Då sa jag till dig att, om det är meningen att det ska vara vi så kommer det att bli vi senare i livet.
Och det blev det till slut.
Men nu är allting över.
Känns så konstigt, trodde faktiskt att de skulle vara du och jag, började bli van med den tanken trotts alla våra tuffa tider vi haft då och då.
Kände mig mer och mer bekväm överallt, blev mer pratsammare, blev socialare, tänkte bättre.
För jag visste att du fanns där hemma.
Att de jag behövde, du, Gud och familjen fanns där.
Mer behövde jag inte.
Men nu ä allt slut, finito.
Måste försöka sova, men tankarna ekar i huvudet.
Men men godnatt.