----------

Såhär ser jag ut nu för tiden.. Gått ner en del i vikt så jag är relativt nöjd med min kropp och det känns bra.
Är över Kristoffer, har insett hur mycket fel han gjort mot mig, hur fan han har behandlat mig. Och jag har blivit sams med Isabell igen som säger i princip samma sak angående honom. Jag har hittat en ny kille, jag har pratat med honom ett tag, vi pratar hela tiden i telefon, säger att vi älskar varandra och sådär. Han är underbar, han är 20, fyller 21 i år. Född 94 alltså, heter Emanuel och bor i Göteborg. Han är bra, väldigt bra.
Jag skriver inte så mycket på denna bloggen längre, det blir inte av. Jag vill göra det dock, brukar tänka på det ibland.. Att jag borde skriva. Att jag borde dokumentera mitt liv och vad som händer. Hur jag mår, ventilera mina känslor för mig själv i skrift, det är så lättande.

Jag är sjukt lättad över att jag och Isabel har blivit vänner igen, jag älskar henne så mycket och jag har saknat henne så otroligt mycket. Och jag är så sjukt glad över att Kristoffer är borta, trots att jag tänker på honom ibland. Självklart önskar jag att det hade funkat, att det inte blivit som det hade blivit. Men att vara så lättad som jag är när man går ur ett förhållande bör man inte vara, då står något inte rätt till. Jag förtjänar bättre, och ångrar inte på något sätt detta uppbrott. Jag är glad att han är ute ur mitt liv. Jag har varit ren i 98 dagar nu, på papper, på urinprov. Sen, att jag tagit lite för höga doser ritalin, snortat det, samt rökt spice en gång,och druckit en del; det räknas inte. Hehe.
Knulla systemet så som dem knullar oss. Låt dem inte vinna, låt dem inte vinna. Ge inte upp.
Jag har inte skadat mig själv sedan i december heller, det är riktigt bra. Bra bra bra. Saker flyter på, livet går vidare, om det är menat att vara, om någon är menad att vara i mitt liv, så kommer det tillbaka. Han är borta. Hon är tillbaka, Emanuel är här, jag är här. Mamma finns, Pappa finns, Elisa finns. Amanda lämnade mig aldrig trots att jag behandlade henne som skit. Johannes finns kvar, Ellinor finns. Isabell finns.
Vad mer? Jo, jag är väl självmordsbenägen och känner ett behov av att slå mig själv i ansiktet samt se mitt eget blod och andras blod ; Ibland. Men det blir bättre. Inte lika starkt, inte lika kliande, svidande känsla över kroppen. Inte den känslan av att jag borde skrubba hela mig med vassa föremål eller typ rivjärn över kroppen för att smutsen skall försvinna. Inte det där behovet av att jag ska sätta mig i duschen, vrida på till det kallaste, spola över kroppen tills det gör ont, för att sedan, snabbt, vrida om till det varmaste. Och känna hur det bränner och smärtan är så grov att jag inte kan skrika, röra mig eller gråta. Vad tjänar det till? Jag förtjänar det. Inte den känslan. Den blir svagare, bleknar, försvinner. Ibland kommer den tillbaka, demonerna försöker tränga sig igenom den lilla mur som jag bygger mer och mer på varje dag, men då gör jag allt i min makt, allt, för att hålla väggen uppe. Jag tänker på min familj, mina vänner, mina nära. Jag tänker på myndigheterna, hur jag ska bevisa dem fel, att dom har fel. Att det dom tror ''Lina kommer inte klara det'' inte stämmer, att jag skall bevisa hur fel dom har, jag tänker på min syster som varje dag är livrädd för att jag skall dö i en överdos eller skära av mina pulsådror. Jag tänker på min familj, mina vänner, Amanda, Isabell, Ellinor, Emanuel, Elisa, känner i mig, att dem finns där. Dom tror på mig. Jag tänker på.. Mig själv. Att jag i helvete heller skall dö, på grund av en patetisk tanke som sitter intryckt i mitt huvud, som säger att jag inte klarar det, att jag borde ge upp. Att jag borde försvinna för allas bästa. Nej nej nej. Inte bra. Glöm det. Jag är här, efter 18 år av misär, står jag fortfarande på benen, starkare och bättre än vad jag någonsin varit innan. Jag har bestämt mig för att klara av livet. Att ingen kommer kunna knäcka mig igen. Aldrig, ska någon få göra mig illa när jag redan ligger ned igen. Aldrig.

Jag kan klara allt. Har jag kommit såhär långt, så kan jag komma hur långt som helst. Yes. Standing and staying strong. Heads up, my tiara isn't going to fall off again.