Dumpa dina noveller här!
forts.
Jag ritar. Papper efter papper, tills småtimmarna, då ljuset börjar kika fram mellan trätopparna, och jag lägger pennorna och blocket under sängen igen, och stoppar undan teckningarna. Lägger mig i sängen och låtsas vakna upp när mamma väcker mig efter en natt av festande.
"Du klarar av att göra frukost själv? Du är så duktig du." Säger hon innan hon går in i sitt rum, och jag hör hur hon faller ner på sängen, och små snarkningar hörs bakom den stängda dörren. Jag reser mig upp ur sängen och drar fram en av mina tio skjortor och ett par svarta bondage byxor med kedjor hängande som hängslen.
De är mina favoritbyxor, men mamma hade glömt att tvätta dem tills nu.
En dusch senare och en borste genom håret och jag var klar. Jag drack två glas vatten, för att dölja hunger-monstret som bor i min övervuxna mage. Jag drog på mig skorna och tog väskan och gick ut ur huset och låste efter mig.
Ännu en dag i helvetet.
En suck undslapp min mun medans jag började sakta bege mig av mot skolan.
"Emo!" Jag vände mig om och såg några femmor skrika efter mig och jag rykte på axlarna och fortsatte gå. Emo var inte något dåligt, inte jämfört mot andra saker jag blivit kallad för.
Emo är bra, Emo betyder att jag inte är som dem.
Fast jag vill vara som dem. I alla fall passa in.
När jag stod utanför skolans portar, satte ångesten in på riktigt, och mina lungor pressades ihop och jag skulle fallit till marken om det inte varit för handen som var som fastklistrat vid stenmuren.
Jag kan inte/kan inte/kan inte.
Jag vände mig om och började springa hemåt, och när jag var framme hade jag ett håll på höger sida och min andhämtning kom ut i små flämtningar.
Fet/Patetisk/Äcklig.
Mina axlar skakade. Jag försökte hålla in tårarna som brände bakom ögonlocken.
Jag tog tag i handtaget och drog till. Jag flög nästan bakåt när dörren öppnades, men jag samlade mig snabbt och gick snabbt uppför trapporna och låste upp dörren.
En lapp var fastklistrad på insidan av dörren.
Chris,
Jag blev inkallad till jobbet och kommer inte hem förrän efter midnatt någon gång. Det finns pizza i frysen.
Mamma.
Jag skrynklade ihop lappen och slängde den i papperskorgen. Jag har ett namn.
Men det används så sällan att jag ofta glömmer det. Jag skakade av mig tankarna och skyndade in på mitt rum. Jag har ett uppdrag att göra.
Jag tog fram mitt ritblock och rev ut en sida och tog en av pennorna och började skriva frenetiskt.
Mamma,
Jag är ledsen att jag varit en sådan börda och att jag inte varit den dottern du ville ha. Förlåt för att jag får dig att må dåligt genom att göra det här, men jag klarar inte av det längre.
Förlåt. Förlåt. Förlåt.
Christianne
TemptedSacrifice: Tänk på att inte blanda dåtid och nutid, annars bra.
Citat från Pekfinger
TemptedSacrifice: Tänk på att inte blanda dåtid och nutid, annars bra.
Tack för att du påpekar det, har alltid det problemet :3
Dumpade min deckare i svenskan här: http://soraremustanaka.blogspot.com/?zx=6097721aeb49d358. Skrev den på.. en och en halvtimme? Började först med tredje person plus annan synvinkel. Därför det blev lite.. sär och lite osammanhängande. Inte övernöjd med den, men fick ett MVG. Jag trooooor att jag ändrat det enda felet jag hade som låg i slutet.
Latin är inget språk jag går i, jag använde en online Latin Translator, och ni vet hur sådana fungerar.
Titel: Luminiscens. Ja, jag vet att jag har olika stavningar på {Luminiscens}-grejerna. Detta beror på att jag är van med att skriva ordet på engelska, och har inte orkat fixa det.
Pff, in med kritik. Spelar ingen roll, man kan förbättra sig, men jag strävar inte efter att bli författarinna.
Fick som uppgift i svenskan att skriva en novell som får handla om vad som helst.
Postar en första bit av min. Ser nu också hur jobbig styckindelningen blev. Men ajg skrev novellen i ett annat program och då ser det ju helt annorlunda ut när man kopierar vidare skiten.
---------------------------------------------
Vi såg på biljetten att Andys Mistake skulle agera förband för kvällens spelning.
Jag och Sanna var inte så värst förtjusta i det. Hon hade berättat för mig om hur många gånger hon sett förbandet ofrivilligt i olika sammanhang.
Man tyckte nästan synd om de fyra stackars medelåldersgubbarna som inte kom längre än att spela innan huvudakterna.
Men de fick faktiskt skylla sig själva! Ingen vill höra när andra sjunger om svek, brustna hjärtan och utanförskap. Sådant vill folk bara förtränga, speciellt nu när vintern tog över.
Fastän det stod På scen 20.30 så kom vi senare. Då såg vi både fräscha ut längre och vi skulle missa Andys Mistake. Men riktigt så blev det inte.
Förbandet hade tydligen blivit en aning försenade och vi kom in mitt i den näst sista låten.
För att slippa stå där och lyssna på dålig musik gick vi snabbt in på handikappstoaletten för att döda tid. Snart började Sanna klaga och vara missnöjd över blodsmaken i munnen och plötsligt allting blev som en déjà vu för mig.
Hon brukade alltid blöda näsblod när hon var nervös. Snabbt slet jag ut en pappershandduk från behållaren och sträckte fram den.
Här, ta den! sa jag. Hon tog tag i pappersbiten. Hur kan du aldrig komma ihåg sådana saker? Fick jag ur mig med en irriterande röst. Sanna tittade undrande på mig. Utan ett ord förde hon pappret mot näsan, lutade huvudet bakåt och satte sig på toalocket. Där satt hon låten ut.
Men du, det kommer inte ju inget blod? Sa hon tyst.
Nu kände jag mig lite dum. Jag hade inte behövt vara så irriterad på henne.
Sanna ställde sig upp och tittade i spegeln.
Näe, då var det ju tur.. Sa jag och ställde mig bredvid henne.
Jag tittade efter i spegeln om håret spretade åt olika håll. Men nej, det var exakt så som det skulle. Till och med det röda läppstiftet var precis som nymålat.
Plötsligt hörde man massa skrik och folk som klappade händerna.
Sanna och jag förstod exakt vad som hände. Snabbt sprang vi båda ut och trängde oss före alla. Även om vi stod längst fram så kändes det som flera mil mellan staketet och scenen. Snart såg man hur rummet blev rökfyllt av rökmaskinerna.
Jag gillade inte scenrök. Det luktar så himla illa och man ser knappt artisten.
Efter ett tag hade röken nästan dunstat bort och man kunde höra hur någon spelade gitarr. Det var då vi, jag och Sanna, skrek allt vad vi kunde.
Gudalikt klev de upp på scen och banderollen rullades ner bakom dem.
MOUTH FULL OF SILVER stod det på den.
Bandet samlades i mitten av scenen och snackade ihop sig och efter en kort stund skyndade Oscar sig mot mikrofonen och utbrast We are some guys with MOUTH FULL OF SILVER! och bandet körde igång med första låten.
Först så hoppade vi och skrek, men efter några låtar så lugnade vi ner oss och fick ögonkontakt med Caspian som satt bakom trummorna.
Fangirl som jag var, tappade jag direkt bort texten och han började le åt mitt håll.
Var han charmig? Ja.
Upplevde jag mig själv charmig? Nej.
Titel: Försvinner i ett regn.
Några förord: Kort i dator, jag vet. Men ville att den skulle få plats på ett helt vanligt A4a papper i ett block, vilket den gör. Så ja, kort i dator. :)
---
Regnet smattrar hårt på fönstret, det är dags nu.
Han reser sig från sin stol placerad framför hans dator, som ger ifrån sig ett lågt surrande ljud. Skuggan som kastas igenom rummet är snabb i hans långsamma rörelser, han packar ner saker i en ryggsäck. Så, klar här. Ut i hallen där han med sega rörelser tar på sig slitna skor, en svart rock och drar sin stora luva över huvudet. Han ler.
Dörren ger ifrån sig ett tyst gnällande ljud när den unga mannen öppnar den.
Ute öser regnet ner och färgar marken mörkare, han går ensam mot sin destination. Ingen är ute. Det är som om döden vandrat genom staden. Framme, ryggsäcken lägger han på mossan muren är klädd i.
Han väntar, tillsammans med regnet. Det dröjer en stund. En hand landar på hans axel och han vänder sig om.
En kvinna, minst lika ung som han själv ser på honom med genomträngande ögon. Hennes blick säger allt, han ler återigen och nickar. Kvinnan går nära honom, lägger luvan på hans rygg. Hon stryker ömt hans kind och lägger sina läppar på hans hals.
Tänder vassa som rakblad skär i honom, bryter upp minsta lilla de möter. Röda floder bildas och leker längst sin väg.
Datorns varma ljus dör, rummet mörknar. Försvinner i ett regn.
Alla vet att poesi skrivs i ögonblicket, medan noveller istället växer fram, eftersom de kräver tid och tålamod och flera genomläsningar samt en och annan finjustering för att klinga vackert. Jag har tiden, men inte tålamodet. Håll till godo.
Ormen och hjärtat
Vänster ögonlock rycker till när mobiltelefonens standardringsignal, den där störande melodin som är förinställd när man köper skiten, skär genom tystnaden. Jag märkte det ticsliknande draget för några månader sen, kanske i samband med att hon höjde medicindosen, men då hände det bara sporadiskt. Nu allt oftare.
Tjutet från telefonen blandar sig med grannens skränigt okulturella musik. Basförstärkaren står som vanligt på onödigt hög volym. Dagar som denna, när hela atmosfären trycker mot våra tunna axlar, önskar att jag kunde korsfästa honom uppochner med basförstärkaren fastkrokad i nyckelbenen.
Hjärtat dunkar rytmiskt i takt med musiken så att det tycks eka mellan väggarna - eller är förhållandet kanske det motsatta. Kanske är det hjärtats röda tårar som sipprat genom väggen och ner till basförstärkarens innersta väsen för att tämja det med kraften av en handgranat, för att kedja fast det med aortan och kröna det med slingrande kranskärl. Hjärtat slår hårdare bakom revbenen, trädgrenar skulle känts likadant genom skjortan, när jag inte hittar mobilen fast att jag letar desperat. Fingrarna trevar. Jag har inga vackra naglar. Det är inte så att jag biter av dem, nej, inte alls. De blir helt enkelt inte längre eftersom de delar sig och går av. Kvinnan i vit rock sade med myndigt tonfall att det beror på näringsbrist, en avsaknad av en bokstav förenad med en siffra. Kanske B2 eller D3; varför skulle jag orka bry mig om att minnas? Naglarna spekar utmed kanten under lakanet. Något kallt, något hårt. Hon. Hennes röst i andra änden. Något ljud strömmar inte längre genom betongens kalla ansikte. Det är det ödesmättade ögonblicket som har sugit luften ur rummet. Nej, kanske är det bara grannen som stängt av stereon. Hennes röst är dämpad. Jag frågar om hon är utomhus, för jag hör hur vinden susar. Kanske leker den med de rödkantade höstlöven i eken på hans gata. Det är hon inte, säger hon.
Du ljuger. [[Hon ljuger.]] Ifall jag mot förmodan skulle ha glömt att nämna det , så måste ni veta att det bor en orm i min ryggrad. [[Horan ljuger.]]
Nej, jag är ju hemma. Min hand släpper taget om luren. Jag antar att den bara hörsammade min hjärnans instruktioner, men jag minns inte att jag bad musklerna slappna av. Bruset finns kvar. Med skjorttyget som ett skyddande lager känns det inte som huden längre spelar någon roll, som att bröstkorgens ben vilar direkt mot den svarta bomullen. Hjärtat galopperar - Gud, vad jag hatar hästar, dessa krävande jävla kreatur. Det är, förstår jag med ens, blodet som susar i mina öron och inte vinden i andra änden. Jag plockar upp telefonen.
hallå? Vad fan håller du på med? frågar hon irriterat, precis som om jag försvunnit en lång stund medan hon försökt förklara något.
Jag tror dig. Mina lungor skriker efter syre och jag inser att jag lyssnat så intensivt till svallandet av mitt egna blod att jag glömt bort att andas.
Hon säger att vi måste prata. Ormen fnissar. Det är förvisso tveksamt, tänk inte ens tanken på att framhålla det för jag är väl medveten om hur absurt det låter, att djur av det slaget kan förstå sig på det som vi människor kallar humor och kanske än mer tveksamt att de kan ge uttryck för den genom att skratta eller på ett liknande sätt dra på den där lilla munnen som fulländas av den spelande tungan bakom raderna av sylvassa tänder. Men varför skulle han inte kunna göra det, när han talade till Eva? Det är givetvis inte samma orm. Men det likväl är en orm. Det sa jag ju. Försök att inte tänka på hur det kommer sig att den råkar ha bosatt sig i min ryggrad; kanske är det bara en liknelse. Ja, ormen fnissar verkligen. På ett hånfullt och läspande sätt; jag antar att det blir så när man har fått tungan kluven. [[Prata ut, är det så hon kallar hans seger över dig?]] Susandet i öronen upphör att låta som en kylig höstbris och övergår istället till det ständigt växlande ljudet av skummande vågor som rullar in mot stranden. Det övermöblerade rummet framför mig tycks höjas och sänkas om vartannat. Ebb och flod. Hon fortsätter prata med mig, men det finns ingen anledning att lyssna, eftersom ormen redan berättat hur det gick till. Del del av mig som äger den blåögda blick som då och då ser över glasögonens tunna bågar, som glittrar, och som ler generat men varmt fast att
Den delen ville inte lyssna. I spegeln vädjade ögonen, intalade mig att alla förtjänar det som så klyschigt kallas "en andra chans". Ormen väste och piskade med svansen. Den for mot mig med en oerhörd kraft och träffade låret där flera sår redan gapade i blomstrande purpur. Rakbladen är inget annat än ormens verktyg. Blodet är sanningen. Ormen är sanningen.
jag begick inget misstag igår. Det enda misstaget jag begick var att inte berätta för dig om mina känslor för honom, innan jag låg med honom. Hennes röst är fortfarande dämpad, full av spelad beklagan och det går inte att ta miste om undertonen av lättnad. Jag vill att du ska veta att jag, uppriktigt sagt, är ledsen
Ormen fnittrar triumferande. [[Vad var det jag sa? Jag är sanningen. Jag har rätt. Rätt igen.]] Den hala kroppen glider upp och ner längs ryggraden.
Var han bättre än mig? Det finns inget direkt svar på varför just den frågan var den första att landa på min tunga, men det är trots allt inte förvånande, med tanke på hur hårt svartsjukan kramat min hand i alla dessa år. Hennes röst låter onekligen besvärad när hon försöker avfärda frågan men jag tänker inte ge mig så lätt. Små pärlor bryter igenom ytan. Pannan, som till hälften döljs av den mörka luggen, glittrar av morgondagg och höger smalben pryds av djupröda kronblad från de allra minsta av ängens blomster. Svett, blod. Tårarna uteblir. Insidan skälver på samma sätt som hon skälvde första gången jag slog. Näven var inte knuten. Den var öppen, och det var av skam, inte smärta, hon grät. Egentligen borde jag inte kalla den en andra chans, utan en tredje. Minst. Mina läppar upprepar den nyligen ställda frågan.
Hans röst hörs avlägset trots att han talar lågt. Han måste sitta nära, tätt intill henne och viska som jag brukade, annars skulle jag aldrig uppfattat vad han sa. Jag hör varenda ord, varje stavelse, som han uttalar.
Lägg på. Det räcker nu. Han har inte med dig och mig, oss, att göra.
Så han är med dig? Tankarna är alldeles för många för att jag ska kunna kalla dem mina egna. Hur kunde du, hur kunde du välja att berätta för mig om er när han är där, när han håller om dig, varför kunde du inte väntat tills
[[Din idiot.]] Ormen svänger ilsket sin stjärt och snor kvickt den smidiga kroppen kring min hals för att återta herraväldet. [[Trodde du verkligen att hon skulle bevärdiga dig med ett förtroligt samtal, när han är den enda hon är förtrogen med, han som smeker hennes hår, kysser hennes hals, kramar hennes hand, borrar naglarna i hennes höfter, knullar henne så hårt att hon skriker hans namn
]]
Hejdå Vincent. Klickandet när samtalet avslutas, när hon eller han lägger ner telefonen i klykan, är omisskännligt; har aldrig hörts med en sådan styrka och aldrig lämnat efter sig en tommare tystnad. Påminner det inte om vintern när vi gick över skaren, över jungfrusnö som vi var de första att beträda, och lyssnade till hur iskristallerna packades under fötterna? Vi lät våra kroppar falla baklänges ner i det vita, med sammanlänkade händer, och låg helt stilla i den vidsträckta tystnaden som uppstått. Jag kände mig tyngdlös. Jag var tyngdlös. Det var visserligen en annan stillhet än den som nu fyller rummet; den förra berusande, den senare kvävande, men de träffar mig med samma styrka, pressar all luft ur lungorna. Hon minns vad mina köldbitna läppar viskade i hennes öra. Jag är din, alltid. Vad du än gör, vad jag än gör.
Jag känner hur de blottade tänderna rispar nackens kotor när ormen hånler. [[Schack matt.]]
Började skriva den här för flera år sen och har inte orkat göra klart den tycker den är okej kan säkert ha gjort bättre
Legenden om
Jack Shan
Kapitel 1
Skogen är mörk, dyster och ödslig tänker Jack medan han går längs med den smala skogsvägen. Ett kvinnoskrik hörs i natten.
Vad i hela fridens namn? muttrar Jack
Där var det igen. Jack springer mot skriket. Efter ett tag ser han en gammal trasig vagn ligga i en glänta. I gläntan finns det också en man med ett kort slött och rostigt svärd och en kvinna som ligger på marken.
Hjälp! skriker kvinnan.
Framför mannen står det en stor gråsvart varulv. Manen höjer sitt svärd i ett värdelöst försök att försvara sig men varulven slår bort det och tittar upp mot Jack.
Vad gör du här Jack?
Jag tänkte fråga dig ungefär samma sak Rex.
Varulven morrar och slår bort mannen och med ett kraftigt slag i bröstet. Mannen flyger in i ett träd och svimmar. Varulven ger ifrån sig ett elakt grin och hoppar mot Jack men han undviker attacken med ett hopp åt sidan. Varulven försöker igen med ett hopp men den här gången tar Jack snabbt fram ett armborst ur sin svarta läderrock och skjuter en pil i varulvens bröst. Varulven dunsar hårt i den torra jordmarken.
Är den död? frågar kvinnan som tydligen har rest sig upp.
Nej, svarar Jack. Man kan bara döda varulvar med silver.
Ur rocken drar Jack fram ett stort silversvärd och sticker det i bröstet på varulven. Jack vänder sig om till kvinnan
Nu är den död, säger Jack.
När Jack vänder sig tillbaka till varulven är det ända han ser det stora silversvärdet i marken.
Vad fan! skriker Jack
Var är varulven? frågar mannen som värkar ha vaknat.
Inte här, säger Jack lite ironiskt.
Jack, Jack, Jack trodde du att ett silversvärd skulle döda mig? hörs en röst ur mörkret
Ja faktiskt.
Jack greppar sitt svärd och ställer sig framför kvinnan och mannen.
Kom fram och slås som en man Rex.
¬¬ Varför skulle jag? Jag kommer efter dig snart min käre broder.
Jag är redo.
Jack ser hur en skugga rör sig bort med vinden.
En sak Jack det var ditt namn eller, säger kvinnan.
Ehh, ja det stämmer.
Tack för att du räddade oss. Vi måste få fråga hur känner du den där saken du kallar Rex?
Det är en lång historia. Men jag kan berätta det värkar inte hända något mer intressant här ute.
Ni förstår min släkt är Demonjägare vi jagar monster och demoner. När vi har spårat ett monster måste vi döda det annars är man en usel jägare och man blir en blodsförrädare.
Så den där Rex är han blodsförrädare?
Ja men det finns ett till sätt att bli blodsförrädare.
Hur?
Man blir det man jagar. Men Rex gjorde en annan sak också inte nog med att han blev varulv så dödade han halva vår familj. En natt förvandlades Rex och kom till vårt hus och dödade vår mor i köket. Vår far slogs länge men när han skulle döda Rex silversvärd kunde han inte döda sitt eget kött och blod så han stack svärdet i magen på sig själv. När Rex kom mot mig hann förbannelsen släppa för den natten. Dagen därpå letade jag efter packning till min resa.
Så du och Rex är dem enda som är kvar i er familj.
Ja det är vi.
Har du någon stans att bo.
Nej inte precis.
Kom och bo hos oss, säger mannen
Jag vill inte vara till besvär.
Det är inget besvär.
Okej tackar.
Inga problem det är det minsta vi kan göra du räddade trots allt våra liv.
Jag måste också komma i kontakt med armén och varna dem om att det finns en varulv i trakten.
Vi bor Telion och som tur armén har precis slagit läger utanför staden.
Du har inget emot att visa mig vart, undrar Jack.
Inga problem jag ska själv dit.
Nu är vi framme, sa kvinnan.
Huset var inte särskilt stort men det dög gott och väl för tre personer.
Du kan sova här i gästrummet.
Dagen där på gick Jack och mannen till arméns läger. Jack gick fram till det största tältet som han antog generalen bodde i. Vakterna utanför tittade på jag och drog sina svärd ur skidorna.
Vem där?
Jag har ett ärende till generalen.
Vakterna tittade på varandra och stack ner svärden i skidorna igen.
General! Två män har ett ärende med dig.
Låt dem komma in. Vad vill ni?
General jag skulle vilja varna att en varulv är i trakten.
Varulvar har dött ut för flera tusen år sedan.
Det är sant, intygar mannen.
En bonde och en galning försöker berätta för mig vad som finns och inte finns.
Galning det var det fräckaste. Jag kan slå dig här och nu i strid, säger Jack och drar sitt silversvärd.
Vad i, det svärdet hur fick en galning som du tag på det?
Jag är inte någon galning!
Vad är du då?
Jag är Jack Shan den sista Demonjägaren.
Generalen fumlade tillbaka i stolen som han hade suttit i.
Det är omöjligt då kan profetian vara sann, säger generalen.
Vilken profetia? undrar Jack.
Parasit.
Följer du samhällets oskrivna regler och lagar, är du en i mängden. Samhällets lilla hora.
Går du emot samhället och strömmen, går din egna värld, är du utstött, mobbad. En parasit. Är det inte bättre att försvinna till en värld där allt händer?
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
I en lägenhet någonstans vinklas en persienn upp. Ögon med starkt hat glänser i skenet av en gatulampa och följer människorna utanför. Parasiten följer, Parasiten hatar. Men hungern är större och tar över. Den sliter i kroppen. Men Parasiten står kvar, väntar. I bakgrunden surrar tyst en dator och värmer med sitt sken tillsammans med en tv. Skratten från den ekar.
Nu kan Den gå, människorna är borta. Parasiten vänder sig om och går mot dörren. Dags att handla. Rasslande nycklar, en harkling och snabba steg som studsar mellan väggarna.
Butikens ringklocka plingar till och ögon riktas mot Parasiten, ögonen vet. De ser det på Den. Det är en av dem, samhällets parasiter. Den har hittat ut ur sin håla. Och ska nu skaffa föda. Parasiten lyfter upp en korg och går med sega steg mot hyllorna.
Bröd, smör, ägg... Mjölk också. Den tänker inte, vet vad som skall hem och var någonstans det finns. Ögonen följer, ögonen ser, ögonen tänker. Den vet nog. Den vet hur hatad Den är.
"De där gör inget vettigt."
"Att de orkar sitta så dagarna i enda."
"Vad har Den på sig?!"
Den har hört det mesta, orkar inte bry sig. För Parasiten kan försvinna när Den vill, till ett ställe där den blir någon. Där Den inte bara är, det är ett ställe där Den har ett namn och ett liv.
Parasiten kallar det stället för Hem.
Korgen är full. Dags att betala och Den går snabbt mot den kassa med minst Ögon och människor, rullbandet startar och varorna radas upp.
- Det blir etthundratrettiofem kronor, tack.
- Ja... Parasiten ger tjejen i kassan tvåhundra kronor.
- Sextiofem kronor tillbaka och kvitto.
Ett påtvingat och falskt leende skiner fram hos henne och Parasiten ger ett likadant tillbaka. Den gillar inte människor eller verkliga livet. En Parasit hatar det livet, den världen.
Parasiten vill inte leva bland samhällshoror, den sorten förstår inte, den har ett språk Parasiter knappt förstår. Det är bara andra Parasiter som förstår.
När Den betalat och lagt ner allt i en kasse beger Den sig mot utgången som plingar precis som ingången gjorde. På parkeringen står några Horor som följer Parasiten med blicken och flinar elakt. Inga ord kommer ut munnarna, bara blickar, flin och tankar.
Men Parasiten har lärt sig att ignorera, Den vet hur. Den har anpassat sitt liv och lärt sig alla sneva och tvära svängar denna värld har.
Jag blundar och tar ett djupt andetag. Men jag kan inte riktigt andas in djupt, det tar stopp halvvägs. Jag börjar tänka, och kommer fram till att ifall det var möjligt, så hade jag synkroniserat mitt liv omgående. Men sparat dem finaste minnena och lagt in dessa i mitt liv igen. Jag står som paralyserad och glor ut i mörkret. Jag börjar även undra ifall jag har analgesi. Jag känner inte kylan längre. Jag förstår inte varför jag står här på kanten och fånar mig. Kanske är jag rädd, rädd för att ödet egentligen bestämt något annat. Eller så var detta ödet. Det kanske var här som ödet gav upp med mitt liv. Jag har stått här i två timmar nu, Men jag tycker att det är ett vackert ögonblick. Ett ögonblick som jag skulle lagt in i mitt liv om jag kunde synkronisera det.
Jag plockar upp ett rakbladsliknande föremål, sätter den mot armen och låter min tunna hud le för mig. Jag skriker, skriker tysta skrik ut i mörkret. Visa mig kärlek.
Jag kan inte styra över mina känslor, det är dem som styr över mig. Hade jag bara varit starkare så hade jag inte stått här. Mina kajalbeklädda ögon tåras och jag ser ut över staden. Jag undrar vad du gör nu, kanske sitter du och väntar på mig, eller så gör du helt tvärtom. Dina ord ekar i mitt huvud. Vi startar här, låt oss göra ett löfte, Du och jag.
Det är nu som jag har två val, att ta ett kliv framåt och får ett avslut på den permanenta smärtan, eller ta ett steg bakåt och revidera om mitt liv, mina känslor och förbise dig.
Det känns som att jag inte har något val längre. Jag har ingenting kvar, hela mitt liv är plundrat.
Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Jo, visst är det sant. Men vad ska man göra när man känner att självmord är den största komplimang man kan ge sig själv?
Jag kan inte vända om, jag kommer aldrig överleva med alla dessa minnen. Jag börjar bli spänd, nervös och kallsvettig och det enda som flyger genom mina tankar är: Nej, vad håller jag på med? Mina tårar börjar rinna, rinna nerför min kind och när dem är precis vid mitt kindben så är dem redo att falla, falla för tåren den långa vägen ner för att sedan försvinna. Precis som jag.
Jag blundar för det starka ljuset som plötsligt riktas mot mina ögon. Jag känner hur händer tar på mig, demh skakar om mig. Jag ser ett välkänt ansikte, det är han. Vad gör han här? Varför är han här? Han sträcker ut sin hand mot mig och jag tar emot den. Den är kall och stel, jag försöker upprört värma den och tårarna börjar rinna igen, tunga tårar. Kom. Jag tar ett kliv ner från kanten och ser på honom. Han ser inte verklig ut. Jag tänker inte gå på hans spel igen. Jag har beslutat mig för att göra detta, varför tvekar jag?
Nu har jag stått här i tre timmar och fortfarande har jag åstadkommit lika mycket som när jag ställde mig här. Mina tårar börjar rinna för tredje gången och jag bestämmer mig. Jag kan inte ändra mitt öde. Jag tar ett djupt andetag, säger förlåt, ställer mig på kanten och låter mig själv falla in i ljuset.
Första sidan av en mycket, MYCKET längre grej. Om någon är intresserad så kan jag skicka.
Kall och våt asfalt mot kinden när hon vaknade. Hon kunde bara öppna det ena ögat, och när hon gjort det såg hon rakt in i ett par bildäck. Svarta och leriga.
Vickade prövande på fötterna, som kändes oskadda. Även armarna verkade intakta.
Rebecka satte sig upp, kände hur blodet alltför skyndsamt rann ur huvudet. Tinningarna bultade, och illamåendet blandades med hungern. Om det inte vore för att magsäcken var tom, skulle hon spytt.
Vid närmare eftertanke så var det vad hon ville, bara kräkas upp allting orent i hennes kropp. Alla äckliga minnen, alla fula små skavsår. Vända kroppen ut och in, om så krävdes. Rebecka var benägen att bli en ny människa, med en ny själ.
Hon strök med tungan längs den övre tandraden, fann ett centimeterstort tomrum där hörntanden förr funnits belägen.
Fan, inte tänderna.
Om hon ville skaffa en ny, konstgjord tand, så stod förstås den fria tandvården fortfarande till hennes förfogande. Men Rebecka kände på sig att det inte skulle bli samma sak.
Den där jäveln tog i hårt. Subba.
Hon reste sig upp ytterligare, huvudet dunkade häftigare för var centimeter. Tillslut stod hon nästan upprätt, såg in i Kupan-skylten. Röda Korset. Kan det egentligen bli mer klyschigt än att däcka på Röda Korsets parkering?
Fast klyschigt var nog fel benämning på situationen som rådde.
Tragikomiskt.
Varsamt lyfte hon handen till ansiktet, rös vid den kalla beröringen. Ögat var svullet, därav omöjligt att öppna. Det var långt hem, säkert två kilometer. Om det inte vore för bakfyllan hade sträckan varit förbarmande. Som tur var, så var mörkret kompakt över Falköping såhär dags, ingen var ute. Förutom torgfyllona, kanske. Eller Svarta Damen.
Svarta Damen var en legend i småstaden, hon gick runt och sluddrade. Talade om de mest underliga ting. En gång hade Rebecka skojat om att det nog var så man slutade om man spenderade livet i Falköping.
Det ska säkert visa sig att jag hade rätt.
Hon gick några tröga och långsamma steg ut i gatuljusets svaga sken. Blinkade med sitt enda brukbara öga, och började vandra längs vägen. Hon ignorerade alla gatuljus och försökte komma ihåg stadens alla genvägar hem till lägenheten. Babyproffsen, Odengatan, Biblioteket passerades med mindre stabila steg och ett halvt synfält. Rebecka aktade sig noga för att inte falla över någon malplacerad rabatt eller buske. Och en halvtimme senare var hon hemma. Den hemska, skabbiga och älskade lägenhetsbyggnaden mitt emot ICA Supermarket. Vid sådana här tillfällen var Rebecka glad att hon bodde ensam. Inga Nejmen gumman, vad har du gjort på kinden, kom så får jag titta, inga ifrågasättanden. Bara lilla Tuffe som belåtet kuttrade i sin skallrande metallbur, oavsett vad. Marsvinet visste så lite om världsalltet. Men att borra in näsan i hans rödbruna och ulliga päls var något av det bästa hon visste. Och när han kurade ihop sig i hennes famn, knaprandes på en morot.
Hon öppnade dörren och steg in i röran. Smutsiga trosor och kutterspån om vartannat.
Välkommen hem.
Hon sparkade av sig skorna, gick sedan in i sovrummet och öppnade fönstret på vid gavel, trots kylan som rådde därute. Lade sig därefter i den obäddade sängen.
Somnade efter bara ett par minuter, med kläderna fortfarande klistrade på hennes besudlade och frånstötande kroppsmassa.
skrev typ bara snabbt ner nåt, så den är antagligen ganska förjävlig, men ändå:
Mänsklighetens Torn
tänk dig att alla människor på jorden bodde i ett torn som endast bestod av staplade stolar. varje människa hade varsin stol att leva på. att vara på hela sitt liv. en enda stol. så klart var tornet otroligt högt. längst ner där det är säkert, längst där det det är varmt, där bor de med hög rang. de med pengar. de som inte har något problem alls med nånting. de som alltid strävar för att komma längre ner, komma längst ner. de som aldrig är nöjda. högst upp bor de som lever på de rikas sopor. de som knappt klarar sig genom dagen, de som är desperata. så desperata att många av de bara hoppar ner från sin stol. ner i tomheten. men även de som inte hoppar, ramlar. de lever på en stol, som man lätt kan ramla från. särskilt om någon ovanför ger en en liten lätt knuff i ryggen för att få komma längre ner.
tornet är oändligt högt. så högt att du inte kan föreställa dig det. cirka sex millioner stolar. men, hur kan man odla mat där? föda upp djur? det kan man inte. det är bara de längst ner som får mat. de högst upp måste svälta. men ändå lever dem. hur? jo, de äter sig själva. vad har man egentligen för användning av ett ben här uppe? eller en arm? så tänker dem. men även kroppen kan ta slut till sist. så.. efter varje måltid tar dem en hink. och två fingrar dem sparat på högerhanden. och kräks, och kräks och kräks. tills de inte kan längre. i hinken har du då morgondagens middag. spya, blod och människokött. de allra högst upp har till och med utvecklat en förmåga att äta sina egna ben.
varje gång någon dör, äter den under upp dess lik. eller, lite längre ner, så slänger dem kort och gott bara ner dem från tornet. hela livet är en strävan efter att få komma längre ner, och endast det.
tänk dig det, du. tänk dig att du är en stackars pojke på cirka fjorton år, som bor nästan högst upp i tornet. du identifieras med vilken plats du har i tornet. så just denna pojke hette för tillfället 3598008 men av sina grannar kallades han endast "åttan". om de ens talade med honom... man han kallade i alla fall sig själv för det.
ingen vet riktigt exakt Varför men nu bodde i detta torn, och inte på Marken, som folk berättade så mycket om. vissa sade att den inte existerade, att allt bara var myter. andra sade ett man hade bestämt att människorna skulle bo så här, för att Marken inte längre gick att leva på. det fanns många teorier...
Åttan hade en dröm. han ville någon dag få se marken. inte bara insidan av alla dessa stolar, han ville se träden, han ville se Solen. det var inte ovanligt att folk drömde om sådant här. nästan alla drömde om det. det var ju trots allt det enda man kunde göra.att drömma... men åttan drömde på ett speciellt sätt. han drömde om något speciellt. han drömde om att få känna det som historierna kallade "kärlek". han ville uppleva det. uppleva ruset, uppleva lyckan, och till och med smärtan. vad som helst för att få Leva
men det skulle han nog aldrig få göra. så han levde vidare i sitt torn. man kanske inte borde kalla det leva men, han drömde. han drömde hela sitt "liv". om en människa som aldrig kom. om en jord han aldrig såg. om en känsla han aldrig fick uppleva. och en dag, en dag kom Mörkret. inte mörkret som han "levde" i vareviga dag, utan ett annat mörker. ett välsignande mörker. och han fick drömma i evighet.
We All die but not All Live
Många människor beskriver mig som tillbakadragen, lite dryg, väldigt seriös och tyst.
Det kanske jag är också.
Men dessa människor som beskriver mig så känner mig inte ens.
De har inte en aning om vem jag är som person, vad som är riktiga jag. Dom vet inte vilken själ som ligger dold bakom mitt skinn.
Dom vet inte mitt sätt att tänka. Dom kan inte se igenom mig och se vad jag tycker eller känner. Dom ser bara en vanlig Simon. Den lite tysta killen som inte öppnar munnen så mycket.
Så, det enda dom vet om mig är att jag heter Simon Lenthonen, går i 9C och har en mamma som jobbar i skolans kök.
Jag tycker folk i alla fall ska prata med mig innan det tror en massa saker.
De bara dömer folk som de har sett eller träffat på några fåtal gånger i livet.
Men sånt får man leva med
Man får också försöka leva ett så normalt liv som möjligt med en pappa som i princip dog när jag var åtta år- då han tappade sina känslor. Han slutade bry sig helt enkelt.
Han slutade bry sig om sina barn, sin egen son.
Luften var mild, så som det ska vara en varm sommarkväll i juli.
Jag satt på den gamla parkbänken, som vanligt djupt insjunken i mina egna tankar.
Trots musiken som spelades från hörlurarna kunde jag höra hur träden dansade med vinden och syrsornas skumma läten, sådär mysigt.
Varför jag nu satt här på bänken och lyssnade på musik helt ensam var för att jag älskade musik.
Musiken var en del av mitt liv och den var enormt viktig för mig.
Jag lyssnade på en mycket speciell låt. En låt som alltid fick mig att tänka på hur mitt liv såg ut när jag var liten, sju-åtta år. Då allt var annorlunda. Visst, det fanns saker då som egentligen var dåliga men jämförelse med mitt liv idag så var det
underbart för många år sedan.
Jag mindes en hel del, trots att det var många år sedan.
Jag bodde med min syster, bror, mamma och pappa. Då tyckte jag mitt liv var så spännande och roligt. Att få åka med pappa till leksaksaffären och köpa plastbilar var det bästa jag visste.
Att få åka med mamma till affären och välja vilket godis vi skulle köpa var det bästa jag visste.
Att ha mina syskon hos mig var det bästa jag visste, trots alla bråk som vi ställde till med.
Så underbart hade jag det tills jag blev ungefär sju år gammal
För när jag fyllt sju år började jag märka saker.
Saker som jag inte tänkt på eller förstått tidigare eftersom jag var ett litet barn.
Jag märkte saker som inte var särskilt roliga.
Jag märke att mamma och pappa aldrig kramades. Dom pussades inte heller och sa inte så mycket till varandra under middagen. Jag trodde dom var sura på varandra och försökte hjälpa till. Men dom blev bara sura på lilla Simon och sa åt honom att inte lägga sig i.
Jag blev lite ledsen, och ville inte prata med mamma eller pappa på flera dagar.
Men så en dag, då det regnade och jag satt med min syster framför tv:n förändrades mitt liv helt och hållet.
Mamma och pappa var inte kära längre. Inte på riktigt.
Det hade aldrig varit kära, sa dom.
Dom sa att dom skulle flytta ifrån varandra och att allt skulle bli bra då.
Men allt blev ju bara värre. Hela mitt liv blev förstört sen den dagen
Jag fattade ingenting för de fortsatte att bo ihop men bråkade hela tiden.
Och så fort någon av oss barn kom för att säga god natt på kvällen skrek de bara åt oss att hålla tyst för att de grälade.
Åren gick och jag blev äldre och började förstå saker och ting.
Men mina syskon var fortfarande äldre och fick veta mycket mer saker än vad jag fick.
Dom visste massa hemligheter om mig min pappas otrohet och att han inte var så snäll mot mamma.
Pappa älskade inte mamma, mamma älskade inte pappa.
Ändå levde de ihop en tid och allt blev bara fel
Här börjar då historien, från och med den dagen mina föräldrar sa att dom inte älskade varandra blev mitt liv en helt annan sak. Inget liv alls ungefär. Det hände mycket hemska saker under åren som fick mig att sluta vara lycklig.
För två år sedan skildes tillslut mina föräldrar. Jag var fjorton år och hade stått ut länge med deras gräl men egentligen var det bara skönt att dom kom ifrån varandra.
Fast det blev inte bättre av att mamma flyttade.
Pappa blev en annan person. Han hade i och för sig blivit en helt annan individ redan när jag var åtta år, men nu var han ett monster, tyckte jag. Han hade förändrats på ett negativt sett som fick mig att sluta kalla honom för pappa.
När ni nu börjar läser denna historia om mitt liv kanske ni förstår vad jag har berättat om än så länge.
Jag orkar inte ta det från början, så allt börjar kvällen i juli
Jag ryckte till. Musiken upphörde. Jag tog upp ipoden.
Dålig batterinivå. Fan också.
Jag såg mig förvirrat omkring i mörkret, plötsligt ringde mobilen.
Det var
pappa.
Egentligen ville jag inte svara, men han låtsades väl bara vara orolig och undrade vart jag höll hus så här dags.
- Ja?
- För i helvete Simon, vart är du någonstans?!
- Ute.
- Kom hem, nu.
- Varför?
- För att jag säger det.
Varför låtsades han BRY SIG?
Jag lade på utan att säga hej då.
Att han alltid skulle RINGA. Han tog ju aldrig någon kontakt annars, men ringa, det gick bra det.
Jag reste mig långsamt från bänken och traskade hem i natten.
Ytterdörren var stängd, men olåst. Jag slog irriterat upp den och steg in i värmen.
Det hade ju blivit en aning kallt ute.
Jag kunde höra tv:n.
Jag gick förbi honom där han låg i soffan med en påse chips. Men han sa inte hej. Han vände inte ens blicken från tv:n. Han reagerade inte ens på att det var någon annan där.
Jag svor för mig själv. Tv:n var förstås viktigare än allt annat för min pappa.
Jag gick in på mitt rum där jag tillbringade många timmar. Jag var nästan alltid på mitt rum. Jag åt på mitt rum. Jag köpte i och för sig min egen mat, jag fick också äta den vart jag ville.
Jag slog på datorn. Datorn räddade min kväll.
Jag chattade med lite trevligt folk då och då. Kanske de kunde muntra upp mig vissa gånger men annars var dom bara patetiska. Förutom några fåtal av mina närmaste vänner som i alla fall fanns där. Fast ändå förstod dom inte hur jag hade det.
Jag kollade på klockan. 02.45.
Kanske var bäst att sova.
Jag somnade rätt fort den natten och sov till två nästa dag.
Min pappa var inte hemma och jag ringde min bror, men han svarade inte.
Dagen förblev seg och trist. Så ensamt och dystert. Om jag bara hade någon
2:a september
Jag väcktes regnets knastrande mot fönstret.
Det spöregnade härligt. Jag älskade känslan i kroppen när man hörde regnet.
Jag kollade på klockan. Den där härliga känslan försvann.
Skolan hade börjat för två timmar sedan. Oj då.
Sån var jag.
Men jag hade ingen val. Problemet var ju att mamma jobbade på skolan.
Och om hon inte såg sin son Simon där så
Skulle det inte bli så kul.
Jag sket i frukosten, drog på mig kläderna släpade mig dit.
Jag drog upp jackan lite extra som skydd mot regnet.
Korridorerna var tomma och jag kunde höra ekot av mina egna steg.
Tänk om skolan skulle vara såhär tyst hela dagarna.
Gud vad skönt det skulle vara. Slippa allt skrik och stök.
Bara ta det lugnt och få slappna av.
Det brukade ju alltid vara så stressigt med tanke på alla korta raster vi hade och alla onödiga läxförhör som man satt och råpluggade till i sista sekunden för att man inte orkat läsa under helgen
Jag låste upp skåpet och hängde av mig min blöta jacka och skorna.
Jag slängde en blick på schemat, SO.
Jag suckade tungt. Jag kände att denna dag skulle bli lika trist som alla andra.
------------------------------> fortsästting följer
Min SO-lärare stod vid tavlan och gick igenom läxan vi hade tills idag när jag kom in.
Hon slängde en sur blick på mig och fortsatte sedan babbla om det hon tyckte var intressant att lära sig.
Jag kände hur Hanna, min bordskompis kollade underligt på mig när jag satte mig.
Jag försökte ignorera henne men hon kunde stirra så intensivt på folk att man blev galen.
- Varför kommer du alltid försent?
Jag gav henne en frågande blick. Varför brydde hon sig?
- Varför är du så tyst och dryg Simon?
- Sköt dig själv fan.
Hon gav mig en förolämpad blick och tittade mot tavlan och lade fokus på SO:n istället.
Folk som Hanna gillade jag inte. Det enda dom var ute efter var uppmärksamhet vilket dom fick genom att ha en sån taskig attityd och låta hela tiden.
Om dom blonderade håret, rökte och drack, gick i bara linne och VILLE visa brösten så fick dom uppmärksamhet och blev omtyckta av alla andra.
Samma sak med killarna egentligen. Man skulle ha det senaste modet annars var man en slusk.
Man skulle ha dom dyraste skorna, de trendigaste byxorna och märkeskalsonger som man visade lika mycket som tjejerna visade trosorna.
Varför var det såhär?
Varför fick alla efter utseendet?
Jag undrade vilket värld vi egentligen levde i.
Utan att ha lyssnat ett dugg på var vår lärare hade gått igenom under timmen skyndade jag mig ut efter lektionen. Nu var korridoren fylld av skrikande elever och luften var väldigt varm och det stank sko svett överallt.
Jag drog upp skåpet, tog skorna och jackan stack hem.
När jag gått halvvägs kom jag att tänka på mamma.
Fan vad förbannad hon skulle bli nu
Huset var tomt, vilket var skönt.
Det hade bara varit påfrestande om han, pappa, hade varit hemma
Jag slog på datorn och i samma sekund ångrade jag helt och hållet att jag gått hem.
Det var ju sista terminen i nian och det gällde att höja betygen, nu eller aldrig.
Men det fick vänta, tänkte jag och kollade händelser på facebook, ganska dött.
Ibland orkar man bara inte sitta och plugga som om det vore ens liv.
Klart att mamma skulle ringa och checka av i kväll hur det gått i skolan.
Jag mådde bara dåligt av att ljuga så sanningen var jag tvungen att säga.
Hon skulle bli förbannad, men jag förstod att hon brydde sig.
Jag älskade mamma och skulle alltid göra det.
Det frestade mig inte att spela något spel som jag brukade så jag la mig på sängen och vaknade inte förr en senare.
Jag hörde pappas skratt från köket.
Säkert han och polarna från jobbet tänkte jag.
Jag var hungrig, så jag bestämde mig för att göra några mackor.
Jag öppnade försiktigt dörren och kikade ut vem som pappa satt och snackade med.
Jag kände igen killen, rakat huvud och en tatuering på armen. Solbränd och ett par solglasögon uppskjutna i pannan.
- Nemen hej, sa killen och flinade. Är det du som är Simon?
- Mm.
- Det finns mat i kylen om du ska ha, sa pappa kort.
- Men jag hade tänkt att ta en macka.
- Gör som du vill.
Jag kände deras blickar i ryggen där jag stod och bredde mackan.
- Då var det nog bäst att röra på sig, sa killen och reste sig från stolen.
Tack för kaffet Peter.
- Det var så lite. Är allt klart nu då?
- Jajamensan. Allt är fixat. Jag kommer över med hyllan på lördag.
Han gick mot hallen, tog på sig skorna och slängde jeansjackan över axeln.
- Vi hörs! Hej då
Simon var det va?
Jag sa inget.
Han vinkade och gick.
Jag skulle juste ta tallriken med mackorna och gå in till mitt rum igen när pappa harklade sig.
- Varför är du så oförskämd?
- Vadå?
- Du sa inte hejdå till Jonny.
- Jag känner väl inte honom
- Det spelar ingen roll, fattar du?!
Bara för att mamma och jag separerade så lägger du all skuld på mig. Hela tiden. Lägg av med det annars vet du vad som händer.
- Vad hade du tänkt att göra?
Jag hatade att ta skit från folk. Speciellt idioten som stod framför mig nu.
Han slog tallriken ur handen på mig och svor.
- Du ska fan passa dig, ungjävel, sa han och tittade på mig.
Jag kände hur hjärtat började slå.
Inte nu. Inte i kväll. Snälla
Han puttade in mig mot väggen och började slå.
Jag tog emot mer stryk en vad jag egentligen tålde.
Smärtan växte så pass mycket att mina ben inte kunde bära mig längre.
Jag föll till golvet med en duns men kände fortfarande pappas sparkar mot ryggen.
Gillar't?
BESÖK: www.evelinasnoveller.blogg.se
Ps. Designen är inte klar. ds.
http://kommendantochstyrman.blogspot.com/
Inledning till någon bok, ey läs och säg vad som tycks ifall man orkar jao.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet