Dumpa dina noveller här!
(gammal grej, men den enda jag orkar leta fram för tillfället)
Ljudet av hennes fotsteg ekade mot de kala, vita väggarna när hon gick uppför trappan som ledde till taket. Skoltaket. Den enda plats hon visste att hon skulle få vara ensam på. Turligt nog, med tanke på vad hon faktiskt skulle göra. Hon stängde den tunga dörren bakom sig när hon väl nått sitt mål. Det klickande lätet som uppstod tycktes eka högre än vad hennes fotsteg gjort, fast det förmodligen bara var hon som hört ljudet överhuvudtaget.
Långsamt närmnade hon sig kanten av hustaket, och klev sedan upp på den lilla föhöjning i betongen som uppenbarade sig precis innan takets tvärta slut. Hon fäste blicken på den rosafärgade himlen, jämförde dess färg med körsbärsblommor, eller något annat sådär klichéartat. Hade lika gärna kunnat ha samma färg som spyor.
Det var rätt sent egentligen, i alla fall för att befinna sig på skolan som elev. De flesta av hennes så kallade klasskamrater befann sig antagligen hemma hos sig. Med sina pojkvänner. Med sina vänner. Sina familjer. Hon var ensam på ett skoltak. Tanken på det var deprimerande på ett sådant patetiskt sätt att hon inte kunde låta bli att fnysa åt det. Hon vände blicken från himlen, och riktade den nedåt istället . Det var långt dit ned, uppskattningsvis 30 meter. Ett långt fall.
Hon skälvde som ett löv där hon stod, med blicken fortfarande riktad ned mot den mörka skolgården. Det hon skulle göra skrämde henne egentligen, det var hon tvungen att erkänna. Men trots det var tomheten överhängande. Tomheten som gnagde inuti henne, slukade henne inifrån. Den som fick hennes bleka armar att ärras, gång på gång. Om hon gjorde det här skulle tomheten äntligen få ett slut. Eller?
Om man försvann borde tomheten också försvinna. Logiskt.
Hon lutade sig framåt, och sträckte ut armarna utmed sidorna. Tillät sig själv att svaja lätt i vinden, som en malplacerad flaggstång. Hon kunde känna hur hela hennes tyngd ville nedåt, som om den drogs till den svarta asfalten så långt nedanför.
Ingen återvändo nu.
Just som hon tog steget utför kanten och mot ett säkert slut var det något som grep tag i hennes handled, och fick henne att ramla baklänges ned på takytan, istället för att falla framåt som hon förberett sig på. Dock landade hon inte hårt utan på något fast, men samtidigt mjukt. Eller snarare, hon landade på någon. Förvånad, skärrad, och faktiskt något arg vände hon snabbt på huvudet, bara för att det hon fick se skulle få hennes ilska att blekna genast. Hans ansiktsuttryck var något hon inte kunde sätta fingret på, eller ens börja med att förklara. Hon visste inte varför han hindrat henne från sitt fall, eller varför han såg ut som han gjorde. Plötsligt kände hon hur något blött strömmade nedför hennes kinder. Hon grät.
Jag vill inte att du försvinner.
Han drog henne intill sig, höll hennes skakande kropp hårt.
D-Det skulle inte göra någon skillnad.
Orden hon viskade till svar var knappt hörbara över ljudet av den härjande vinden.
Jo, det skulle det. Du är viktig för mig.
Hon hade svårt att tro det han sa, men hon kunde inte förmå sig till att protestera när han höll om henne sådär hårt. Istället fick hon bara ur sig ett svagt gnyende läte, som hade kunnat vara en snyftning.
Så försvinn inte. Aldrig.
Klumpen i halsen som uppenbarat sig när gråten kommit fram blev plötsligt större, och hon knep igen ögonen hårt. Just där, i hans famn, försvann tomheten. Inte helt. Men i alla fall något.
Kanske behövde hon inte försvinna för att bli av med den?
Det var inget hon ville konstatera. Men det kanske var en möjlighet.
För stunden skulle hon bara fortsätta blunda, och lysnna på hans hjärtslag.
För stunden.
Hennes huvud känns tungt. Hennes svarta hår är smutsigt. Tankarna som fanns igår, finns inte längre kvar. Det har hon alkoholen att tacka för. Hennes fingrar luktar blod, och hennes andedräkt luktar spya och gammal mat. Men hon orkar egentligen inte att bry sig. Hon klandrar sig själv och tänker att hon är för dum för att orkar bry sig om någonting alls.
Hon har legat i sängen i flera timmar. Fast eftersom hon inte har någon klocka, så är hon inte redigt säker på hur länge hon har legat i sin säng. Men varje sekund känns som en evighet i hennes värld. Hon tänker, funderar och fantiserar när hon stirrar upp i det färglösa taket. Hon tar en långpromend in i sitt inre.
Det är en gråmulen dag i september. Regnet piskar mot fönsterrutan. Flickan har nu gått ur sängen och gått fram till fönstret. Hon är iförd i bara en smutsig tröja och underkläder. Hon känner att hon vill gråta, men ändå håller hon inne tårarna. Hon vet att det är ingen ide att slösa på vattnet som hon någon gång hoppas ska dränka henne. Hon tar en djup suck och sätter sig ner vid sängen igen. Hon tar fram sin mobil och sätter på musik. Ett lätt gitarrintro starta igång låten, och sedan så kommer trummorna och basen in. När väl sången kommer in i låten så sjunger hon med. Men hon sjunger väldigt tyst. Hon viskar fram orden.
Hon kommer ihåg hur personalen på sjukhuset letade igenom hennes ryggsäck, hur dom stirrade i hennes ögon och sa att allting skulle lösa sig. Hon kommer ihåg deras miner när hon bara skrattade och skrek att ingenting någonsin kommer att lösa sig. Att allt kommer förbli som det är, och det finns inget man kan göra åt det. Men det är endast ett minne. Ett minne som nu är väldig suddigt och svagt.
Silverstjärnorna som hon satte under sina ögon igår är fortfarande kvar. Och det är nästan så att hon vägrar att ta bort dom. Men vad ska hennes mamma säga? Hon lägger sig ner i fosterställning och biter på sina naglar. Bara att tänka tanken gör henne stressad och spyfärdig. Men sen tar hon ett djupt andetag och reser sig upp.
Hon öppnar dörren och går ut i köket. Hon ser hennes mamma som sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Mamman bara tittar på henne medan hon går fram till kylskåpet. Hon ställer fram mjölken på bordet, och sätter sig på en stol framför sin mamma. Mamman tittar upp och stirrar med en konstig blick på henne. Hon förstår genast att hennes mammas ögon reflekterar någon slags sorg och besvikelse. Hon suckar och bara går in på sitt rum igen. Istället för att smälla i dörren och visa att hon är arg, så stänger hon den försiktigt.
Hon tar fram ett papper och en bläckpenna.
Där bor hon som ingen kan nå
Där bor hon som ingen kan få
Där bor hon som aldrig har setts
Där bor hon som aldrig har släppts
Det är orden som hon skriver ner om och om igen, tills pappret är fullt. Och sedan fäller hon en tår. En tår leder senare till två, som senare leder till ett hav av tårar. Hon torkar bort tårarna från kinderna, men lika fort som hon tar bort dom, så kommer dom tillbaka. Och dom blir bara fler och fler för varje gång hon försöker ta bort dom.
Sedan lyfter hon på sin svaga, beniga kropp. Lägger sig i sängen. Hon fantiserar om en framtid långt ifrån där hon bor. Hon vill flyga in till sin fantasi. Till en värld som inte egentligen finns.
Fågelkvittret börjar nu försvinna. Människorna som vandrade på gatan är försvunna. Solen har försvunnit. Mörkret faller, och det gör flickan med det svarta håret också.
Eufoni: bara. underbart<3
Citat från Bladet
Eufoni: bara. underbart<3
Åh, tack så hemskt mycket.
Du kan läsa mer här, om du vill:http://www.poeter.se/poetHome.php?writerId=36871
Inga noveller där dock.
Fick idag som uppgift att skriva en novell utifrån 5 stycken ord och detta är vad jag har skrivit hittills:
http://www.emocore.se/?sida=blogg&read=844241
Behöver jag säga att ni väldigt gärna får ge mig kritik så jag kan förbättra den?
Citat från EmoFjortizz
Fick idag som uppgift att skriva en novell utifrån 5 stycken ord och detta är vad jag har skrivit hittills:
http://www.emocore.se/?sida=blogg&read=844241
Behöver jag säga att ni väldigt gärna får ge mig kritik så jag kan förbättra den?
Tyckte att den var bra. Behövs inga förändringar om du frågar mig.
Citat från Eufoni
Citat från EmoFjortizz
Fick idag som uppgift att skriva en novell utifrån 5 stycken ord och detta är vad jag har skrivit hittills:
http://www.emocore.se/?sida=blogg&read=844241
Behöver jag säga att ni väldigt gärna får ge mig kritik så jag kan förbättra den?
Tyckte att den var bra. Behövs inga förändringar om du frågar mig.
Tack så mycket.
Vill du läsa fortsättningen så finns den på min blogg.
Citat från EmoFjortizz
Citat från Eufoni
Citat från EmoFjortizz
Fick idag som uppgift att skriva en novell utifrån 5 stycken ord och detta är vad jag har skrivit hittills:
http://www.emocore.se/?sida=blogg&read=844241
Behöver jag säga att ni väldigt gärna får ge mig kritik så jag kan förbättra den?
Tyckte att den var bra. Behövs inga förändringar om du frågar mig.
Tack så mycket.
Vill du läsa fortsättningen så finns den på min blogg.
Fett. Ska kolla upp det när jag orkar.
Jag dras långsamt upp ur dimman. Det är morgon, eller kanske eftermiddag. Vår gemensamma värld ligger i spillror under ett tjockt snötäcke. Tid har upphört. Kugghjulen snurrar inte längre.
För några sekunder är jag övertygad om att du fortfarande existerar. Med halvslutna ögon famlar jag efter din värme mellan sänglinnena. Väntar på att få känna ditt hjärta skälva till mot fingertopparna. Väntar på att få återgälda ditt nyvakna leende. Väntar... men gör det förgäves.
Du är inte där. Du är inte där.
Minnena virvlar upp från dammet under sängen. Ensamheten exploderar i huvudet, fortplantar sig till magen. Genomsyrar varenda muskel du någonsin rört vid. Jag ligger kvar med kinden pressad mot kudden - det kommer att bli fula ränder men det struntar jag i. Det gör så okonstlat ont bakom de klichéstinkande orden att jag struntar i allt.
När jag blundar dansar du över mina ögonlock. Lägger din tillvaro i musikens händer. Sträcker dina ärrade armar mot strålkastarna och låter höfterna spinna dig runt, runt. Precis som första gången jag såg dig. Bekymmerslöst dansande.
Jag kvider ner i tyget. Försöker gråta men har inte druckit något de senaste dygnen. Om jag inte hade lärt känna dig, hade du fortfarande varit den där bekymmerslösa nattklubbsbesökaren.
Nu är du jord.
-------
Jag vet att den är alldeles för spretig osv, men skyller på att jag inte skrivit på närmare två månader. Vet inte ens om jag vill kalla det novell.
känns lite överdrivet depp och emo osv, men ah. vad tycker ec?
Det gulaktiga badkaret (som förövrigt kändes väldigt mycket som en plats man skulle kunna finna sig själv omringad av isbitar i efter att någon stulit ens inre organ) var fyllt med kallnande, rödbrunt vatten. Det flöt någon konstig form av segt gulvitt skum ovanpå den missfärgade, av oidentifierbara klumpar fyllda vätskan. Jag började bli yr då livskraften rann ur min kropp, så jag kastade en sista blick på det relativt prydliga (för att vara jag) pappersark som låg bredvid mig på det pissfärgade toalettlocket, som malplacerat nog hade en stor bleklila blombukett målad på sig. Antagligen ett försök av någon av de tidigare hyresgästerna hyresgästerna att föra in lite hemtrevlighet in till den skabbiga lägenheten. Det fungerade i högsta grad inte. Kanske var det därför den flyttade. Men vad vet jag? Det var i alla fall en stor, enormt ful och tantig blombukett på locket till toalettstolen. Jag såg ut över det också i övrigt skitiga badrummet. Kändes nästan lite synd att det nog var så dem skull minnas mig, skitig. Men spelade det verkligen någon roll? Vem skulle egentligen bry sig? Jag slöt ögonen. På min näthinna brände sig synen av de exakt 23 vita blockljus som lyst upp det äckliga badrummet kvar. Men den bilden ersattes strax av dina ögon, ditt ansikte. Precis som vanligt. Och precis som vanligt stack det till av krossat glas i den söndertrasade muskel som mina revben klent och utan vidare framgång försökte beskydda. Men för en gångs skull var glaset inte så vasst. Det visste att det snart skulle smälta, bli till vatten. Det stank av dess rädsla. Stanken kvävde mig, gjorde varje andetag till en kamp. Men trots detta klarade jag av att ta ett sista andetag (passade nog till Kents Utan Dina Andetag) Och det sista jag minns är den varma (men åh så kalla) känslan att efter en livstid av sökande, äntligen ha kommit hem.
^ Då är det bäst att du börjar lära dig tycka om det om du någonsin vill att folk ska kunna läsa samt uppskatta dina texter.
haha guess so.
Bladet: Fanns någon mening som var oändlig kändes det som = det blev jobbigt att läsa. Något att tänka på kanske!
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet