Dumpa dina noveller här!

Terror i leksaksaffären

Det var en gång tre små pojkar som gillade att leka med leksaker. Deras favoritleksak var den röda brandbilen, den var röd. Den var röd som blod, och liten som en pippifågel i öknen. Dem tre små pojkarna gick till leksaksaffären för att provleka med den. Men sen hände det ofattbara. Brandbilen kom till liv, och skrek: IIILL KILL YOU BITCHUUUUUS, i hög stämma, och den minsta pojken blev så rädd så han bajsa på sig. Han bajsa på sig så mycket, så det hördes i hela leksaksaffären, men ingen vågade göra något, för stanken gick inte att stå ut med.

Åh, sa pojken, tänk om jag bara inte hade ätit den där ärtsoppan med diarrépulver i innan idag, då kanske jag inte hade skämt ut mig.

Men tillbaks till den röda lastbilen, och bort från bajsskämten, den röda lastbilen hade något som kallas bajsus fobius (bajsskräck), vilket oftast drabbar gamlingar utan humor, men i varje fall så blev han så rädd så han bajsa på sig och dog, och dom tre små pojkarna lekte lyckliga i alla sina dar.

God natt.
Känns som att jag klarat av någonting... någonting stort...

Det livsnödvändiga - en annan verklighet.

Vi bryter ned varandra, så som vi alltid gör. Med slutna, hårda händer och arga vassa knän. Med ljudvågor som växlas mellan våra gapande käftar. Fyllda av ångest. Fyllda av hat.
Vi är trasigare än de krossade buteljer som sprider ut sig över golvet, som krasas under våra kroppar, när vi kastas som trasor genom rummet. I den här världen finns det bara du och jag, och vi älskar varandra.
Lika självklart som att ett vinglas går sönder när man kastar det i golvet, lika självklar är vår destruktivitet. Slagen, skriken, sparkarna och de sårande orden, de är alla lika självklara, lika värdefulla och har lika stor betydelse för denna värld som gravitationen har i den utanför. Utan den, raseras allt vi bygger på. I våran värld är den livsnödvändig. Allt annat är redskap, som ger energin till att orka. Våran kärlek är ett redskap. Vi använder den för att orsaka smärta, för att sedan låta den rinna ut med allt blod, allt svett, och alla tårar.

Jag skriker att jag hatar dig, men jag gör det för att jag älskar dig. Du slår mitt huvud i väggen, och du gör det för att hjälpa mig. Du krossar ångesten som gömmer sig där inne mot den hårda väggen, du utlöser min kropps egna morfin, och samlar mitt adrenalin. Ångesten får en chans att fly.
Jag kastar mig på dig, slår och skriker allt vad jag kan. Jag vrålar om hur vidrig och äcklig du är, hur värdelös och smutsig din själ kommer att förbli, och hur mycket jag förpestas av att se dig. Du vet att jag bara vill rädda dig, rädda dig från allt det där tomma som finns inuti dig. Jag vill fylla dig med något, och jag fyller dig med så mycket förtvivlan och smärta, att dina ögon exploderar. Du gråter.
Det gör så ont att se dina kinder vätas ner av de där salta, hemska dropparna som aldrig tar slut.
Du spottar mig i ansiktet, och dina slutna hårda händer slår febrilt mot mitt bröst. Panikångesten vrålar ut ifrån min strupe när jag krossar ett glas mot din tinning. Du dånar av. Din hetsiga andning slutar plötsligt, men ersätts av tunga, djupa, välvalda andetag.
Jag lägger mig utmattad ovanpå dig, med min kind på ditt svettiga bröst. Dina lugna men bestämda hjärtslag vaggar mig till sömns och mörkret sluter mig i sina trygga vingar.

Morgnarna bär en rutin som inte får brytas. När rutinen bryts vacklar vi på en skör tråd mellan liv och död, men när det är som det ska, så är det den finaste tiden jag vet.
Med en intensiv men öm ögonkontakt tvättar du varsamt mina sår, du ser in i min själ, du ser vad som måste lagas. Jag ser in i din själ, jag vet vad som måste göras.
Vi pratar inte, vi sitter bara i en total tystnad och andas i takt. Jag sluter mina ögon och kysser bort dina tårar, och med ett milt älskande, så kan våra själar med avtryck från igår, få en stund av ro och trygghet. Det är livsnödvändigt, för helvetet kommer att braka loss ikväll.



All kritik osv uppskattas.

Skoluppgift, blablabla.

Varför?

Där stod vi igen, vid världens ände.
Hav, det finns bara hav runt om oss.
Solens strålar reflekterades lätt mot vattenytan, ett skimmer uppstod.
Våra kinder lätt smekta av värmen som solen sänkte till jorden.
Men vänta lite nu... Vilket vi?
Vilket jävla vi?

Solen gick i moln och det blev nattsvart.
Som om man tryckt på strömbrytaren.

Jag slog ner handen på väckarklockan som tjöt.
Det var morgon, igen.
Ögonlocken hänger tungt, som om någon hängt fast vikter i mina ögonfransar.
Kroppen känns orörlig, men jag går automatiskt upp ur sängen ändå.
Det har ju blivit så nu, jag går på automatik.

I spegeln ser jag samma gråa spegelbild.
Att min aura är grå är ingen nyhet, all min energi försvann den dagen.
Jag är en gråzon för sig.

Jag drar på mig mina svarta kläder och till sist min svarta skinnjacka.
Så färgglatt.

Ifrån balkongen blickar jag ut över stenstaden, staden utan hjärta och själ.
Den är ju gjord av sten.
Jag ser folk på gatan som går till jobbet som om ingenting hade hänt, inte ett skit.
Känslokalla svin!

Men skulle jag egentligen bry mig om dem om de var i min situation?
Nej, ärligt talat inte.
Vi är nog alla känslokalla svin, när det inte gäller oss själva eller någon i vår närhet.
Jag orkar inte, jag stänger av mina tankar.

På väggarna hänger det foton från när vi var små.
Då livet var en dans på rosor, rosor utan taggar.
Två blonda snorungar som ställde till med hys och vi skulle alltid bråka om vem som skulle sitta längst fram i bilen.
Jag vann inte, du lät mig vinna, det vet jag.
För om du ville vinna så skulle du kommit först till bildörren.

Livet hann ikapp oss dock.
Jag är 16 år och fyller snart 17 år.
Du blev 24 år, men aldrig 25 år.

Livet stannade den dagen, dagen då du försvann.
Han överdoserade och dog.

Bilen är utanför, jag ska nu begrava min bror.

Arlanda var packat med människor, några brunbrända och utvilade efter en semester, några bleka och förväntansfulla. Också jag var där, blek, trött och orkeslös. Någonstans hörde jag ett barn gråta, kanske ville den tillbaka till värmen, kanske ville den hem till tryggheten i det välbekanta.
Jag kände ett pirr i magen, en känsla jag inte hade känt på länge. Att jag hade varit sjukligt deprimerad i snart ett helt år var för mig oförståeligt. Jag som annars var glädjespridaren Klara som fick alla att skratta och må bra. Fast det var innan Martin dog. Det gjorde ont i min kropp när jag tänkte på honom, vi hade varit tillsammans i 10 år av de 25 år jag levt. Vi hade haft det bra han och jag, perfekt skulle man till och med kunna säga. En fin lägenhet, en underbar hund, drömmar om barn och giftermål tillsammans. Tills cancern.
En äldre dam stötte till mig och fick mig att återvända till verkligheten, jag tog ett djupt andetag för att svälja ångesten. Den här veckan ska jag må bra. Det här har jag förtjänat, tänkte jag högt för mig själv och gick bort med min tunga väska. Att se kärleksfulla par och familjer kändes jobbigt men det värsta var över nu, jag ville bara må bättre och var helt inställd på att göra allt jag hade lust att göra, inte hålla tillbaka och tänka på andra före mig själv. Detta skulle helt enkelt bli en Klara-vecka, en chans att komma bort och läka såren.
Flygplanet såg gigantiskt ut när jag gick med alla de andra, som också var på väg till Thailand, mot ingången. En känsla av obehag fyllde mig, den är för stor för att kunna flyga i luften. Den måste väga för mycket. Den kommer ju inte klara av det, tankarna snurrade. Jag hade aldrig flugit förut och var inte beredd på de här känslorna. Jag lugnade ner mig själv genom att tänka att jag bara var fjantig, det här flygplanet har flugit många gånger förut och har ju klarat sig hur bra som helst. Jag gick in. Det var mysigt där inne, kändes inte lika skräckinjagande. Lagom med benutrymme, små tv-apparater som snart skulle visa en film som jag aldrig hann se, trevliga flygvärdinnor som kom med avslappnande vin som smakade himmelskt. En kille satt bredvid mig, han tittade bort och allt jag såg var hans ovårdade frisyr.
Jag kom på mig själv med att hyperventilera när planet lyfte från marken. En varm hand på min nakna arm. Ett oroligt leende. Jag slutade hyperventilera, hade tappat andan, slutat andas helt.
- Hur mår du? Frågan kom från den vackraste person jag sett, lite sliten precis som alla var under vintern i kalla Sverige men helt otroligt vacker. Hans ögon var lite sneda vilket gjorde att han såg sådär gulligt ledsen ut, som en hundvalp som tigger efter en godisbit. Hans hår var ljusbrunt, nästan guldigt och när han log oroligt mot mig fick han en charmig smilgrop på högerkinden och visst var han inte lite lik Martin?
- Jag har aldrig flugit förut, trodde inte att det skulle kännas riktigt såhär, fick jag fram.
- Det är inte så farligt, du lär nog tröttna på att vara rädd efter en timme eller så, sa han och klappade min arm, den blev alldeles varm av beröringen och värmen spred sig i hela min kropp.
Flygplanet slutade stiga i höjd och det kändes som om att vi stod stilla, genast kände jag mig lugnare. Herregud, hur ser jag ut egentligen? Frågade jag mig själv och reste mig upp för att gå mot toaletten med min necessär i högsta hugg. Det var som jag trott, om inte värre. Mitt blonda hår hade en grådaskig ton och låg i tråkiga raka stripor på mina axlar och ner över brösten. Jag var blå under ögonen, det såg ut som någon hade slagit mig över ögonen. Genast tog jag upp en borste och en hårsnodd och satte upp håret i en stram hästsvans. Sminkade över det blå så gott jag kunde och kände igen mig själv lite mer. Det här var den Klara jag egentligen var, inte förstörda zombie-Klara.
Killen tittade upp på mig och nickade som hälsning och jag log generat tillbaka. Jag fick en konstig känsla i magen, skuld. Det kändes som att jag gjorde något jag inte borde, att jag gjorde väldigt fel. Jag tänkte på Martin. Han hade inte gillat det här. Eller hade han kanske det? För inte hade han väl velat att jag deprimerad och ensam hela livet? Jag satte mig bredvid killen som nu hade tagit upp en bok som jag kände igen. En anledning till att prata med honom tänkte jag.
- Jag har också läst den boken, Stephen King skriver väldigt bra böcker! Sa jag, nästan lite för entusiastiskt.
- Ja, den här är min favorit, har läst den säkert tio gånger, sade han och skrattade tyst. Han tittade på mig intensivt, log så att smilgropen syntes. Jag log tillbaka.
- Reser du själv? Frågade han.
- Ja jag kände att jag ville åka iväg för mig själv och slappna av, du då? Jag satte mig bekvämare, lite närmare.
- Ja, egentligen skulle en kompis följt med men han fick förhinder så det blev bara jag men man kan ju ha minst lika roligt ändå, sa han glatt. Jag blev lite avundsjuk på hans positiva synsätt.
Jag bad flygvärdinnan om ett glas med vin, likaså gjorde killen bredvid mig. Hon kom snabbt med ett varsitt glas åt oss. Det värmde i magen.
- Vad oförskämd jag är, har inte ens presenterat mig, sa killen och fortsatte, jag heter Joakim men du kan kalla mig Jocke, han tog fram sin hand för att ta hand med mig.
- Klara, sa jag och så skakade vi hand. Vi skrattade tillsammans. Det var länge sedan jag skrattade på riktigt, det kändes skönt.
Tre eller kanske fyra glas vin befann sig nu i min mage, jag undrade vad flygvärdinnan tänkte om mig egentligen som satt och blev onykter på planet. Jocke hade inte druckit något mer utan drack vatten. Vi pratade och skrattade högljutt, utan att tänka på att de andra passagerarna kanske sov. Vi skrattade, rörde lätt vid varandra. En klapp på axeln, en hand på låret. Alla mina bekymmer var borta just nu. Tillslut vågade jag fråga.
- Vill du följa med in på toaletten? Viskade jag till honom och bet mig generat i läppen.

Han log. Reste sig försiktigt upp och följde efter mig i den smala gången. De flesta sov nu och några läste eller sysslade med annat. Ingen såg oss gå in på toaletten, tror jag inte i alla fall.
Mitt hjärta slog fort, jag kände mig lycklig. Han blev alldeles vild när vi väl var inne och hade låst om oss. Hans händer var hetsiga och det trånga utrymmet gjorde att han slog i armbågarna i väggarna när han slet av mig byxorna, slet av sig själv kalsongerna. Hans kuk var stor och jag kunde inte låta bli att jämföra den med Martins då Martin var den enda jag hade haft sex med. Jag blev lite rädd, tänk om han tycker jag är dålig och jag har inte rakat mig på ett helt år. Jocke tittade på mig, log och kysste mig passionerat. Jag slet av mig trosorna, slet sönder dem. Han brydde sig inte om att jag var hårig, brydde sig inte om mina blå cirklar under ögonen. Jag placerade honom på toalettsitsen och satte mig i hans knä. Förde in hans stora kuk i mig, han var näst intill för stor och det kändes. Försiktigt lät jag mig själv sjunka ner i hans knä och få hans kuk allt djupare in i mig. Han kysste min nacke, mina nyckelben och flåsade varm luft i mitt öra. Jag började rida fort, hetsigt, det kändes helt fantastiskt. Han drog av mig mitt linne och knäppte vant upp min bh. Mina stora bröst guppade när jag red honom. Han kysste mina bröstvårtor, retade dem med tungan och jag stönade. Jag andades ansträngt nu men ville inte stöna eftersom det var så offentligt. Han lyfte bestämt upp mig, sade ingenting. Jag förstod vad han ville och lutade mig mot väggen. Han trängde in i mig bakifrån och han kändes om möjligt ännu större än nyss. Jag stönade högt och han satte sin hand för min mun och skrattade tyst. Jag fnissade generat och svankade mer så att han skulle komma in djupare. Han tog tag i mina höfter och juckade det hårdaste han kunde. Jag höll tillbaka mina stön så gott det gick men andningen kunde jag inte sakta ner. Mina bröst trycktes mot den kalla toalettväggen, han var djupt inne i mig. Jag stönade till högt och hans hand kom återigen fram för att hålla för min mun igen. Orgasmen var den bästa jag känt, kanske för att det var så länge sen sist. Hela min kropp krampade i de sköna vågorna av orgasmen och jag kan ha råkat bita honom i fingret.
- Skulle du kunna suga av mig tills jag kommer? Frågade han samtidigt som han kysste mig.
Återigen placerade jag honom på toaletten och satte mig på knä framför honom. Jag slickade hans kuk, retade honom och slickade på ollonet. Jag lät hans kuk sakta glida allt djupare ner i min mun, ner i min hals. Han stönade och höll tillbaka det. Jag tog min hand och runkade av honom samtidigt som jag sög på hans ollon. Han tog krampaktigt tag i mitt hår.
- Jag kommer, förvarnade han och jag fortsatte, lät honom komma i min mun, svalde den varma sperman och slickade rent hans ollon. Jag tittade upp på honom och log generat. Han log också.
Vi gick tillbaka till våra platser, en flygvärdinna tittade på oss misstänksamt och snörpte på munnen. Vi satte oss på våra platser och jag kände lite ångest över vad jag just gjort. Blandad ångest och lycka. Jag är inte otrogen tänkte jag om och om igen.
Jocke fortsatte läsa sin bok och jag satt med ett korsord, egentligen gillade jag inte korsord men jag ville hålla mig sysselsatt. Plötsligt känner jag en hand som slinker in under flygplansfilten i mitt knä. Hans hand trevar långsamt mot sitt mål och jag känner en rysning av välbehag från beröringen. Han börjar försiktigt och diskret smeka mig mellan mina ben. Jag blev fort våt, genom trosorna och kanske till och med genom byxorna. Undrar om han kände det. Mitt hjärta dunkade och jag andades allt fortare. Jag tittade på Jocke som fortfarande läste sin bok trots att han smekte mitt kön. Han märkte att jag tittade på honom och vände sig mot mitt håll och blinkade flirtigt med ena ögat. Jag blundade. Smekningarna blev allt kraftigare, snabbare. Jag kände att det var nära för mig nu och jag tog tag i armstödet. Höll tillbaka ett stön som jag gärna hade skrikit ut. Tog allt hårdare tag i armstödet, andra handen på hans arm. Bet mig hårt i läppen. Mitt kön krampade, hela min kropp ville skrika ut allt det sköna. Jag undrar om jag kanske inte råkade stöna till en gång. Hans hand gled lika långsamt tillbaka igen. Han fortsatte läsa boken som om inget hade hänt. Min kropp var avslappnad och jag kände mig trött och lät mig själv somna.
Jag vaknade av att en flygvärdinna försiktigt skakade på min axel.
- Förlåt att jag stör men vi är alldeles strax framme nu, skulle du kunna sätta på dig säkerhetsbältet under landningen?
Tiden hade gått fort, jag måste ha sovit i flera timmar och gnuggade mig i ögonen. När jag steg av planet och ut på den stora, trafikerade flygplatsen i Bangkok sa jag och Jocke hejdå till varandra. Jag var glad att jag hade träffat honom men det här var bara början på min semester.

How do you know you are in love?
It can be about endless MSN-conversations at night, an extra change of clothes before breakfast or busses you miss on almost on purpose. About classical clichés you all of sudden live up to, warm daydreams or cold feet.

He never has any gloves and always you see blue small veins through the skin on his hands. Bitten nails, small fingers, you know fingers that better fit advanced music instruments than math books.
(This is more self therapy than fictions)
She hasn’t thought about it earlier but maybe hands are the sexiest part on a human. Maybe hands are the sexiest part on a human and maybe he have the sexiest hands in the world.

This is a love story, to avoid misunderstandings I tell you it from the beginning, a love story, no radio match ballad or cheesy red Hollywood romance, no classic fairytales with princes and princesses, no new free sexual provocation. Just a love story, a story about love.

It started a Friday in the middle of October. A Friday like all the other Fridays with a party like all the other parties. Classical college music and cliché teenage drinking, alcohol and smoke in the garden and ‘’Omg this song is sooooo good’’
Time is half past ten and it could have been a normal night.

How do you know you are in love?
It can be about staying provocatively long at boring parties, laugh at jokes that actually aren’t funny or obsession about a certain kind of candy. It can be about never ever wanting to wash the smell out of a shirt again or trembling when you try to say something smart.

He has small shoulders and converses with holes in them. They recognize each other but have truly never said hello before. Maybe a friends friend or someone at school.
Now he sit down beside her, crowd down between beer bottles and drunk soccer idiots, stretch a smile and
Hello… Danny
Jenny
On an anonymous sofa in an anonymous house in an even more anonymous place. Miracles can happen and under two miles long teenage image you actually can meet. Meet and talk and drink wine and move closer while the hours pass. Move closer and laugh and mess around, mess again and fall right down in a neck, heat, kiss; love crush.

Afterwards all she remembers is how he smelled strawberry bubble-gum and homemade wine.
Strawberry gum like when you were young and you compete about who could make the biggest bubble.
Homemade wine with raspberry taste and way too much sugar.
A Jenny with trashed jeans and too many daydreams.
A Danny with cold hands and converses with holes in
It’s a party in teenage world and the earth is spinning around a too small sofa in a yellow house.

He takes the bike home a few hours after midnight. Four kilometers and kiss marks in his neck. This is a fridaynight in the middle of October, an early saturdaymorning. The weekend is a hundred miles long and on Monday everything is forgotten.
Gone, smudged, and so lost.
When they pass each other in the corridor they don’t even say hello. Danny pretends to talk with a friend, fast walk by. Jenny breathes very fast and needs to lock herself up on the toilet for a while before Swedish lesson. Wash her face and remember this is reality. Don’t make you illusions. Never hope.
He’s nothing for you.
Breathe deeply and keep on with everyday things, forget cold hands and small shoulder. It was just kisses. A boring sofa on an even more boring party and you were actually drunk.
His name is Danny and has a neck to die for. But she’s not the one who’s going to die. Not her not her not her, says Jenny like a mantra. Repeat and repeat and
He’s actually too thin to be hot. Boney, like a skeleton. You know one of those school nurse weigh one extra time, nod her head and you should eat a little more.
He’s actually too small and tall and distant and has too trashed converse.
Still Jenny shivers when Danny passes by in the corridor.

2
How do you know you are in love?
It can be about holding your breathe and count to ten before you walks into class.
About a smile that can save the day or week and suddenly you feel you recognize yourself in all those silly pop songs.

Jenny checks where he lives on the Internet. Type in his name and last name at Eniro. Print a map in black and white with a cross at the bottom to the left. Blueberrystreet 23B. It’s hard to see that the lines and the squares on the paper actually symbolize real walls and houses. And under the cross there’s a house with a kitchen and bathroom and screaming kids. That somewhere in that house there’s a Danny, a Danny with trashed converses and cold fingers. For Jenny those squares and lines remind her about a treasure map. Pirates have robbed a bank, the map leads to gold and glittering pearls and stars that have been taken down.

She walks among the bookcases at the local library. Touches the books with her hand on the rows with books, picks her favorite
And on the way out she takes the librarians pen

Jenny sends her best child-books on the mail and strikes words in all the chapters. Words that when you put them together they create long emotional letters. Texts filled of romance that they detonate if you write them together. So that’s why she doesn’t do it. She just strikes a few syllabics, a sentence there, a bit at the time. Words that becomes sentences
Words that are translated to all the languages but Swedish that makes I love you.

3
How do you know you are in love?
It can be about to sudden want to cut your hair or buy new jeans, about unprovoked stinky smell and butterflies in the middle of the winter. About pubertal internet poems and daydreams halfway your chemistry test. About the feeling that if he just just just saw me one single time everything would be alright.

His name is Danny and he has a neck to die for.

Jenny sits at swedishclass and writes letters. Letters where she explains herself, letters with endless accessory sentences and pointless ones. Letters without a beginning and end or content. Letters that just are one big touch me, touch me.
Letters that never leaves her hand.
On breaks she locks herself up at the toilet and keeps writing. Her whole maths notebook and calendar.
2x(45y+13) = Danny
14 January 17:00 see me
When the paper run out she write on the walls instead. A little shaky handwriting. I love you I love you I love you I love you I love you iloveyouiloveyouiloveyouiloveyouiloveyouiloveyouilove.. Break comes to its end, lesson starts. Let the time run. Lunch break and gymnastic and Jenny sits on her toilet and tries to sharpen her pen with her nails. Tries to carve prints on a mental wall. I love you.
And on the other side of twenty meters corridor and stinky classrooms a little boy reads with small shoulders and trashed converse and child book all his math’s lessons. The never ending story about the little prince. The teacher sighs and gives the question to someone else.

4.
How do you know you are in love?
It can be about pathetic novels or letters that never are sent, about changed clothing style, music taste or vision of life. About sleepless nights and filled days with dreams.
About to not being able to think about anything else but cold hands and the taste of homemade raspberry wine.

There comes a day when Jenny can’t get her locker up. It happens kind of often. The lockers are old and seldom greased. Frustrated she stands outside the caretakers’ room for thirty minutes but understands he’s away for a course and won’t be back until Friday.
After a while she gets her friend to help her.
It comes to a day when her friend help Jenny to open her locker and out comes paperhearts. Dozens. Small striped hearts in paper. Clipped from someone’s notebook. Someone with name Danny and haven’t slept the whole night. Thousand paperhearts, each one unique. Now he have cramp in his hand and sand in his eyes. The scissor is blunt and the notebook runs out. Night has become morning and a new day. Jenny pours all her grammar books at the school floor and fill her backpack with rustling heartbeats. The people who pass her in the corridor looks and whisper. Some point and more and more wonders. Who can she be who deserves hundred multiply ten hearts all on her own?
The rest of the day Jenny walks around with smiling eyes and warming feeling along her back.

How do you know you are in love?
It can be about taking a different way home on the bike or be outside the café a little longer. Eyes that meet in secret and meaningless conversations. Discussions and argues and fights, even though you agree with each other. But that’s not things you talk loud about. The word ‘’us’’ still don’t have any meaning.

Then she takes the bus after school. Step on and goes by that one four kilometers on some province.
Passes by cows and houses and thousand of fantasies. Step off in a town with symmetric houses, finds blueberrystreet 23B with help of a treasuremap from Eniro. (Goldtreasure and stars)
Stands outside the door with waving hands and shaking heart. Thinks fateful it’s now or never.

Then it turns the way you only can read about. Just like all your daydreams and warm hands on cold tummies. Like teenage crushes and snow and festival kisses.

(I discover new continents in your kneecaps, sees your shoulder blade burst out)

Afterwards they find each other among landscapes of sheets
Hills of pillows and mountain ranges of protection, sleeping.

And in the morning with sun and confetti over the rag rugs and a bunch of clothes on the floor Jenny wakes up with someone’s breaths in her neck. Someone that until tonight was a distance, a letter once in a week, a smile in the corridor, an impossible, a personal ‘’never’’
It’s a normal Wednesday and Jenny is already an hour late to biology, mobile shows four missed calls, a text message received. Radio speaks about spring weather in November but all she can think about is how good his trashed converse suits her carpet in the hallway.

5.
Danny lives in a small town north from the city. No concrete tower block, it’s a pastel colored middleclass house. Normal with big letters. Mom, dad kids, safety and warm arms.
Jenny is one of them now, welcome. Access granted.
That winter luck stands in a directly relationship with time intervals.
Four kilometers from city.
30 minutes on bike, 20 on the bus, 14 with the train
And Jenny becomes expert. Seventeen ways in talking a bus driver down, faking a bus ticket or making up voices when throwing up at the train toilet. She knows how many street lamps there are between each station and how many garbage bags in all the different coupés. (22 at the night bus, 17 with the tube)
It’s all about love
Everything is just love because when she gets there it stands a boy with small shoulders and converses with holes in them that have become soaking wet in the rain, on the station. Hand in hand they walk home and then it’s worth awkward smelling night busses and ten ditched school classes
The whole autumn and winter, through rain and Lucia songs and winter storms.
A room with yellow wallpapers and posters with band she can’t even pronounce.
Loneliness becomes two and warm arms cold januarynights.
One plus one is two or six or three but never ever one.

November December January February

Luck in all the directions

6.
Then Mondays and Thursdays pass and all the days are not that special or unique. All the weekends she have too many tests to have time to go with bike four kilometers, all afternoons he rehears instead of calling. You get used to two different shoes in the hallway, rushing smiles and warm breaths in the neck. You get used to fateful mobile calls and skin confessions.
You get used and stops concentrating. The excitement leaves room for relationship routine. November, December, January, February.
Some days good and some days when words hits the wrong spot and the kisses a routine. Days with groove sex, dirty underwear and silence that could eat an relationship. All the time she thinks it will be better. It’s just the crush that is over. All the relationships are shaky. Soon everything are okay again

November, December, January, February

Nothing lasts forever

7.
It comes a day when the phone rings.
It’s over here….. I really like you but…..

But relationship backwards are obsession and I’m not prepared, not ready, not done or finished with myself and the world. Yet I don’t have anything enough big and strong to give you.
I’m sorry
And Jenny thought
What’s her name?
Does she have bigger breasts than me?
Cuter smile?
Better music taste?
It’s over now, over over over

Then he hang up the phone and over means over means over and even though the words only contains four letters it has room for everything.

She cries for a hundred nights and hundred days. Alone on a rug rag in the kitchen that maybe just are hers. Friends come over and sits holding hand, make tea and say consoling words
It will be better, it’s over soon. You forget about him. It will be better
Friends that warm and cheers and joke and are there. One day two days fifteen days.
It will be better
Repeat over and over again.
It will be better it will be better it will be better it will be better
Maybe

8.
You can go by train twenty miles and forget about converses with holes in them and blueberrystreet 23B. (Twenty miles are four kilometer fifty times).
You can talk all night without saying a word. Drown your memory in cold hands. Go away and come home and pretend like nothing. Smile at the woman on the train, laugh school right up its face. Joke about and chew the topics and be awake until you pass out in bed. You can drown yourself in alcohol or study or be busy. Here’s no room for compromises. Over means over means over and somewhere something has broke.
Somewhere something has broke.
It won’t get better

9.
She meets other guys, guys with smaller shoulders and better jokes. Guys that can make the perfect drink and have seen the world. She has sex in a red sofa, flirts on the dance floor and make out in the line for a gig. It won’t get better. When Christopher or Simon or Daniel leaves their number on a note she can’t read the letters. The numbers are on a strange language and even though he whispers in her ear the voice is four kilometers away. Four kilometers away by a landscape of fantasies and symmetric houses. Four kilometers away, on such a long distant it’s hard to hear someone whispering. Christopher or Simon or Daniel doesn’t understand why she doesn’t answer. They turn disappointed and irritated and angry and Jenny doesn’t blame them. How could they know she actually is in a room with yellow wallpapers. A yellow boyroom under a black cross on a forgotten pirate map. A yellow boyroom overfilled with gold and stars.
Stars that no longer belongs to her
It won’t get better.

It comes a day when Jenny takes the bike home from the library. Sunshine over februarysnow and heavy bags of books on the handlebar. She turns at the corner of the park and almost collides with two
Teenagers in love. Bang boom crash. Sudden braking and slips in the wet snow. Two in love teenagers with eyes like stars and hands only for each other. Jenny can’t breathe
He has a black jacket from the store around and new converse shoes. The hands have gloves now, gloves and warmth. She doesn’t see the girl, doesn’t see the brown wavy hair, black skinnys and the converses with black shoelaces. Doesn’t see the apologize floating around in the air. All she sees is two hands in the same glove, one is his and the other one is not hers.
Everything she sees is magnetism in the air and that self clarity that can be between people who knows where they have each other. Who knows that you and I are we.
That one plus one is two or six or three but guaranteed not one.

It has gone three months and two days.
Three months and two days, 2160 hours, 129600 minutes. Big number, even bigger feelings.
Time doesn’t heal these wounds, it just help you get used to the pain.
And hurts it does, so fucking much.
She takes the bike home, doesn’t say hello, and doesn’t ask how they are feeling, just turn around and goes. The bag with books breaks, the tires slip in the snow and Jenny knows she’s not allowed to feel like this. It have gone three months, she doesn’t have any right to have him.
He has his own life and she should get one too. Be strong and feel independent. Meet new people, think other thoughts. Laugh when she meets him in town. Smile at the chick and at least pretend to seem untouched.
Pretend to be strong.
She shouldn’t turn around without saying hello, not run home and really really not break apart.
But you know what you feel.
It won’t get better.

11.
Four kilometers, fourhundredthousand centimeters. She has count. Step by step hour by hour to erase, forget and just throw away.

How do you know you are in love?
It’s not a question it’s a sentence. Something you know. I’m in love. An insight that hits you in your tummy and strikes your head, explode over the whole weekday and daub everything in butterflies and clichés. You wake up a morning/afternoon/twentyminutesbreak/fridaynight and knows. Knows just like the sun rises and the radio play shitty music. Know is one of those selfclarity thing you’ve always known.
(but haven’t dared to admit?)

You can scream and cry and play melancholic pop. You can refuse to go out and write ambitious poetry on all your maths lessons. It doesn’t help anyway. Because if you’ve said something then it’s said and done is surely done and the word Sorry contains only five letters. When you’ve said them there’s nothing left. Nothing.
You can clip out thousand paperhearts(Exactly thousand, she counted them) get cramp in your hand and drink too much tea. You can learn play some silly instrument, burn melancholic cds and dramatize. Even if it’s pubertal and exaggerated and most of all hopeless, you keep on going.

Because you so bloody want to believe in happy endings.

Nåt jag skrev i 8an som jag hittade nyss. Minns att den skrevs på 40 minuter så den är rätt B.




Mira was hiding in the ladies' room.
It was Christmas eve. Snow was falling lightly in the darkness. It was cold, very cold. She was scared, frightened and most of all, frustrated.
This is how it all started:

Mira was walking slowly in harmony in the calmly falling snow to her aunts big house where she and her family spends their Christmas every year. Her aunt Flora lived in a little village which consisted of 26 houses, 2 cafeterias, 1 pretty good-size food store, 1 school and a bar which was newly built and several other stores with toys, clothes, households etc. It was a calm village although it was quite hectic then during Christmas time. The village had been named Melody. The source is unknown.

Mira had to walk through the whole town to get to the house. Then she stood at the front door and rang the door bell which went " Ho ho ho Merry Christmas". She smiled. She was hearing all her relatives on the other side of the door laughing and singing Christmas carols. After about eight seconds Aunt Flora opened the door. Her face was full of joy, her eyes were sparkling like when the moon reflects on new-fallen snowflakes during a beautiful winter night. She was smiling at Mira with her perfect, white teeth and her rosy cheeks and gave her a big hug at the same time as she welcomed her with a " Merry Christmas Hunny!". Mira replied the same but without " Hunny .

After hanging off her coat, Mira went inside smiling and said hello to everyone. Uncle Patrick, Dad, Granny, Grampa, Aunt Simona and her two friends, uncle Andy and my 4 cousins Max, Robert, Rachel and Lisa. They were sitting in the living room watching TV and listening to Christmas carols, except for the cousins, they were baking gingerbread in large amounts in the kitchen. But not only were her cousins baking. Mira's ex-husband Mike was there with her son. She and Mike weren't really getting along since the divorce. Sadly Mike had made friends with Mira's family during their marriage so Flora had invited him. It was during this week that it was Mikes turn to have the son, Evin.

Evin was seven years old and was born when Mira was only seventeen. He wasn't planned but both Mira and Mike claimed abortion to be wrong so they decided to keep him. The got married one year later. The reason why they got divorced was because Mike had changed his mind. He stopped caring for Evin and Mira for two years. But then, when Evin was at the age of five, Mike changed his mind once again and wanted to be with his son. Mira refused. Mike offered large sums of money just to have Evin every other week. Mira new for sure that she was in need of money so she accepted it.

Mike and Mira looked at each other in the kitchen for a while. " Hi Mommy!", Evin distractingly yelled as he ran up to Mira and gave her a big hug. "Hey baby!", she said and lifted him up in her arms.
"Evin will be staying at my place for New years." Mike said with a serious tone.
"Haha, no Mike. I'm sorry but I've already decided to spend New years with my son so, maybe next year if things change.", she answered with a sort of annoyed, teasing smile on her face as she held Evin tightly.
Mike took down Evin from Mira's arms and put him down on the warm wooden floor.
" Let's bring this conversation to the backyard, Mira. I don't want to talk about this in front of your cousins.", Mike said as he took Mira's arm and brought her to the yard.
" Look...there's something I have to say...", Mike began.
" What is it?! I want go back inside, it's absolutely freezing and I'm only wearing a dress!", Mira said annoyed while rubbing her hands on her arms, sort of hugging herself.
" There's a woman, that I've been seeing for almost six months and... I....I'm going to propose to her anytime soon. She really likes Evin and he is one of the reasons why I want him to be with me and her on New Years.", Mike said as he looked down in the dark grass.

Mira stood shaking, staring at Mike. Here eyes filled with thick tears. Behind her stood empty whine bottles. Still staring at him she suddenly turned around and took a 1lb bottle and with all her might and anger smashed it right in his face.There was blood. Blood everywhere. Small sparkling pieces of glass splinter soaked in blood. She stood in front of him as he was lying unconscious on the ground. She ran. She ran all she could into the house, up the stairs and into the ladies' room. And so it was.

Mira was hiding in the ladies' room. Not knowing what would happen next.

Dödligt rus.

Varje natt vaknar jag av skriken, och återupplever morgonen som förändrade mitt liv. Jag ser återigen hur min vän sitter böjd över sin systers livlösa kropp. Hon har slutat skrika, och skakar nu som träffad av elstötar. De andra står runt omkring de två, jag ser bara deras konturer. Jag sitter några meter därifrån, bredvid busken där jag vaknat några minuter tidigare.

Denna natt är inte som alla andra nätter jag vaknat av mardrömmar och ångest. Istället för att ta min medicin för att snabbt kunna somna om, så vill jag försöka minnas. Men minnet är svart fram tills att jag sitter i ett ljust rum med målade betongväggar. Röster försöker nå fram, men min hjärna kan inte tyda de mumlande ljudvågorna. Jag blundar för det starka ljuset som plötsligt riktas mot mina ögon. Jag känner hur händer tar på mig, vänder, vrider och skakar om mig. Ett välkänt ansikte, men än så obekant, buret av min mor. Vad speglar hennes rödsprängda ögon? Sorg, besvikelse, förvirring, oro, hopplöshet? Jag vet inte. Mina ögon speglar ingenting. Efter den där morgonen förblev allt för mig likgiltigt.

Mina nära, min familj och de andra inblandade försöker få mig att förstå, att det inte var mitt fel, “Pillren dödade henne”, säger dom. Jag däremot säger ingenting. Mina tankar ger mig skulden, och jag har inget att försvara. Det kunde lika gärna ha varit jag som slog ihjäl henne, och det kunde lika gärna ha varit hennes egen syster. Ingen kommer någonsin få veta. Vi var alla blinda vittnen den natten.
Det var inte bara en person som mist sitt liv, utan en syster, en dotter, en vän, ett barnbarn, en brorsdotter, en elev, ja listan kan göras lång. Men varför? Jag visste att mer tänkande skulle leda till fler frågor som aldrig skulle hitta ett svar.

Jag tittar ut från fönstret där jag sitter, kastar cigaretten och blundar. Sen ser jag hur gräset vajar fridfullt mellan stenplattorna nedanför. Jag tar ett djupt andetag och lutar mig mot luften. Jag uppnår ännu ett rus. Och likt ruset från mardrömsnatten, så kommer jag inte minnas något av det. Inget kan längre hålla mig vaken om natten.

Från födseln hade hennes liv planerats in i detalj. Innan också. Hennes föräldrar hade planerat att hon skulle födas, när hon skulle födas och vart hon skulle göra det.
Dom hade planerat hur hon skulle växa upp, hur hon skulle se ut och vilka slags vänner hon skulle ha. Dom hade planerat och bestämt att hon skulle vara perfekt. Vacker, smart och populär. Hon skulle bli framgångsrik och berömd.

Och när hon föddes så var hon bara en produkt. Ett resultat av någons planer. Och inget mer. Hennes föräldrar såg henne aldrig som en människa, bara en produkt.
Dom hade redan bestämt hennes namn, och det var efter det dom ville att hon skulle vara. Perfekt. Och därför hette hon Alter. För att ifall hon inte passade så skulle man ändra henne så att hon blev perfekt.
Hennes föräldrar var aldrig nöjda. För hon var inte perfekt. Istället för att vara med andra barn så satt hon bara och stirrade in i ett hörn. Hon lärde sig inte prata förren hon var 6 år.

Hon var långt ifrån den perfekta produkten hennes föräldrar ville ha. Hon uppfyllde bara ett kriterie, och det var att hon var vacker. Men hon var inte smart eller social, därför kunde hon aldrig bli perfekt.
Och därför var hennes föräldrar aldrig nöjda. Dom tvingade henne att sitta inne så att hon kunde läsa och bli smart. Efter ett tag så hade hon bra betyg i varje ämne. Men hon var fortfarande inte bäst. Hon var inte ens nära.
Hon var inte felfri oavsett hur mycket dom än försökte förändra henne. Men dom gav inte upp sin dröm om henne. Ifall hon inte kunde bli perfekt så skulle hon åtminstonde bli framgångsrik. Hon skulle bli berömd och rik.

Alter ville inte bli det. Hon hade en dröm. Drömmen om att bli fri och respekterad. Hon ville röra vid drömmen. Men även fast hon sträckte ut handen så var det alltid för långt ifrån. Det kändes som om den retade henne. Hon försökte jaga den, men det var förgäves. Den skulle alltid vara för långt ifrån. Utom räckhåll.


Hon skulle aldrig bli respekterad. Hon skulle aldrig vara fri. Hon kunde bara bli fri för ögonblicket, men det fick hon nöja sig med.
För att bli fri för ögonblicket så var hon tvungen att bli av med dom som hindrade henne från att vara det. Det var ganska enkelt.

Hennes föräldrar sov djupt. Och dom skulle få sova i en evighet till.
Hon hade alltid varit fascinerad av gifter. Och visste hur man skulle framställa vissa.
Det var enkelt att smyga ner vätskan i deras mat. Vätskan var lika smaklös som den var dödlig.

Och den var väldigt svår att spåra. När hon vaknade nästa morgon ringde hon polisen.
Dom misstänkte inte henne. Hon var i deras ögon den perfekta dottern. Men bara i deras ögon. Det dröjde länge innan dom hittade dödsorsaken, och ännu längre innan dom fattade hur det låg till.

Egentligen fattade dom aldrig hur det låg till, det enda som dom förstod var att Alter hade förgiftat dom. Och att Alter var en mördare.

Alter hamnade i fängelse, och var ännu längre från att bli fri. Och långt ifrån att bli perfekt.

Som tur var hade hon sällskap i cellen. Hon brukade prata med flickan. Flickan såg precis ut som henne och hade samma namn. Flickan var väldigt snäll ibland, men då och då slog flickan Alter.
Fängelsevakterna påstod att det var hon som hade skadat sig själv.
Dom hade fel.

En dag övertalade flickan Alter att ifall hon dog så skulle hon vara perfekt, och i döden så skulle hon bli människa. Och inte bara en vara.
Alter trodde på henne. För Alter skulle göra vad som helst för att fylla upp hennes föräldrars förväntningar.
I döden så skulle hon bli perfekt. Och hon accepterade det.

Min sträcker sig över 6 sidor. Så... Om någon är intresserad utav att läsa den går den att finna här: http://cupcaketh.bloggsida.se/

Skulle verkligen uppskatta en liten kommentar :]

http://www.emocore.se/?sida=blogg&read=512167
Creds för bilder och allt?

Citat från WCAR3

Det här min bästa novell som är skriven på svenska. Även den längsta ^^

"Freak."


Jag gick förbi och försökte att se oberörd ut även om det gjorde ont att höra. Jag får höra det varje dag. Alltid något glåpord som slängs efter mig. Jag hatar det! Jag hatar/hatar/hatar det.


Fast det är sant. Jag är ett freak. Jag passar inte in. Har aldrig gjort det. Kommer aldrig att göra det. Och egentligen bryr jag mig inte. Lögnare. Jag bryr mig visst. Jag vill bli gillad. Jag vill bli accepterad.


Fet/Ful/Äcklig.


Det är sanningen. Många säger att jag är bara lite överviktig, men 20 kg är inte övervikt. Det är fetma. Och det gör inte saken bättre heller att jag inte ser ens någorlunda bra ut. För brett ansikte, för knubbig näsa, för många finnar. Hår som vägrar se bra ut, hänger stripigt runt ansiktet, utan volym alls.


Och det ser alltid ut som om jag svettas, med rödflammiga kinder och fettig hy. Äcklig.


Skoldagen är förbi, och jag skyndar på mina steg, vill slippa bemötas med äcklade miner och hånskratt. Bort/Bort/Bort.


Grus knastras under mina fötter och jag stirrar på mina slitna converse. Ett steg. Två steg. Tre steg. Fyra steg. Snart kommer dem. Fem steg. En knuff mot ryggen och jag faller med ansiktet först. Mina knän och handflator skrapar mot asfalten och jag blundar med ögonen, blinkar bort tårarna som vill tränga fram.


Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.


Skratt ringer i mina öron och fotstegen tonar bort tills dem inte hörs mer, och först då reser jag mig upp, och borstar grå gruskorn från min kropp innan jag börjar gå igen, med tårar brännande i mina ögon.


Gråt inte. Inte förrän du är hemma, i ditt eget rum.


När lägenhetsbyggnaden jag lever i kom inom synhåll satte jag av i en sprint. Skolväskan dunkade mot mitt högra lår, och jag var säker på att det skulle bildas ett blåmärke.


Öppna dörren. Springa upp för trappan. Snubbla på andra trappsteget. Säga att jag mår bara bra, och ja, skolan var rolig till Mrs. Tripp. Rota fram nycklarna. Låsa upp dörren. Gå in och stänga dörren efter mig. Falla ihop på golvet. Väskan hamnar med en duns på skohyllan.


Och tårarna kommer, de rinner nerför kinderna och nerför halsen, in under tröjan. En flod av tårar väller upp i mina ögon, och fortsätter rinna, strömma ner. Jag snyftar, och hickar till.


Hick. Hick. Hick.


Jag reser mig upp från golvet, torkar ögonen med skjortärmen. Drar av mig skorna. Ställer dem på skohyllan, och tar upp min väska med ett ryck. Går genom den smala hallen och in i det sista rummet, mitt rum. Stänger dörren med ett klick, slänger väskan på sängen. Drar fingrarna genom håret.


Tårar växer igen, och stora droppar faller ner på golvet. Jag skakar på huvudet, och vill få ett slut, ett slut på allting.


Knytnäven träffar väggen, och det bultar i knogarna. Översta hudlagret skrapades bort på vissa ställen och blod bildas. Små droppar karmosinröd. Ett leende växer fram på mina nariga läppar.


Mina fötter tar mig till den svarta byrålådan i rummet, och jag drar i tredje lådan och den öppnas ljudlöst. Silver glänser mellan en hög med Nemi-tidningar och gamla teckningar. Jag drar fram den, och drar med fingret över det vassa egget, först med lätta tryck, sedan hårdare. Mer blod. En stingande smärta.


Kniven glider över handflatan och ner till vristen. Jag tar i. Trycker till. Hårt/Hårt/Hårt.


Jag suckar. Mina ögon stängs och jag glider ner för väggen och lutar huvudet mot den svarta tapeten.


Äntligen. Äntligen/Äntligen/Äntligen.


Jag sitter där, i timmar och skär. Linje efter linje. Djupa och ytliga. Långa och korta. Armen är täckt av blod. Jag är inte äcklad av det. Jag älskar det. Älskar att känna kniven dra över min hy, och rispa och skära. Allting som visar att jag inte mår bra. Till mig själv. För att visa att jag inte duger, att påminna mig om varför jag mår dåligt.


När den ena armen är full av sår, övergår jag till den andra och fortsätter. Mer/Mer/Mer. Måste ha.


Skjuter bort mitt blonda hår från ansiktet, och fortsätter. Tills nycklar prasslar, och ytterdörren öppnas. Jag slänger snabbt in kniven i byrålådan och drar fram min stora svarta munkjacka och drar den över min feta kropp. Låser upp dörren till mitt rum. Sätter mig vid skrivbordet, låtsas göra läxor när mamma öppnar dörren.


"Är du hungrig?"


Nej.


"Har du ätit?"


En nick med huvudet. Ja.


Dörren stängs mjukt och jag faller ihop, och lutar huvudet mot handflatorna. Jag vill inte såra mamma. Mamma är bra. Mamma är snäll.


Men jag klarar inte det här. Klarar inte av att vara ensam, att känna mig utanför. Och mamma skulle vara bättre av utan mig. Jag är inte normal. Jag är inte bra.


Dålig/Dålig/Dålig.


Jag drar fram mitt ritblock från under sängen tillsammans med mina pennor, och sätter mig på golvet, vid det stora fönstret som går från tak till golv. Jag tittar ut på den rosa himlen, och lutar kinden mot det kalla glaset.


Min hand far över pappret, och pennstreck bildas. Jag vet inte vad jag ritar. Det gör jag aldrig. Jag tittar aldrig. Jag vägrar att titta. Det är mitt sätt att känna mig fri, efter timmar av skärning.


Jag mår inte bra av att skära mig. Det tror jag inte någon gör. Men jag måste. Måste släppa ut det dåliga blodet som finns i min kropp, måste visa mig själv hur oduglig jag är.


Måste/Måste/Måste.


Mörkret börjar falla, och snart ser jag ingenting, förutom den lilla springan av ljus från hallen. Min mamma tittar in, säger att hon ska ut, frågar om jag behöver något. Jag skakar på huvudet, och lyckas le.


När jag ser lyckan skina i min mammas ögon känner jag mig skyldig. För om hon skulle ha en aning om hur jag mådde, så skulle jag dra ner henne i samma ändlösa svarta hål som jag befinner mig i. Och det är orättvist. Mamma har inte gjort något fel. Hon försökte så gott hon kunde med mig. Det är inte hennes fel att jag blev ett freak, ett miffo.


Jag känner tröttheten växa, men jag vågar inte blunda och somna. För då kommer mardrömmarna, och rösterna.


Mina ögon försöker att stänga av sig själv, men jag vägrar ge efter. Vägrar att ge upp.


Vill inte/Vill inte/Vill inte.