Dumpa dina noveller här!
Har rensat offtopic och annan kringdiskussion. Om vill ni ge kritik, diskutera, kommentera finns det en tråd för det också http://www.emocore.se/sida/t/Egna-noveller---Diskussion-kritik-osv_35359
Och ett tips. Har ni extremt långa texter kan ni klistra in dem i ett blogginlägg och sedan länka hit.
Sluta för allt i världen inte att dumpa noveller här! Det finns bara ett sätt att bli bättre på att skriva, och det är att just skriva.
Andra Delen Av Min Påbörjat Renskrivna Novell (Se sidan 5)
En bit efter Wilma gick femton personer, kanske fler, sida vid sida. Och detta var ändå inte alla som väntades vara här i slutändan.
Wilma kysste dem båda på kinderna, och slog nig ned bredvid. Hennes blonda hår hade ljusnat någon nyans under sommarens lopp, och hon såg pigg och alert ut. Hon tog av sig skorna, blottade tio perfekt pedikyrerade och röda tånaglar. Wilma hade en underlig förmåga att alltid se fräsch ut, som en filmstjärna. Något som alltid givit henne många pojkvänner, och privilegium.
Bakom kulisserna, i det naiva folkets ovetskap, hade hon haft sex med inte mindre än tre lärare för att inte kuggas. Hjärnan var inte lika skarp som naglarna alla gånger.
- Hur är det med er två? Frågade hon med smått andfådd röst och strök en ljus hårslinga ur pannan.
- Jodå, helt okej, svarade Sanna kvickt. Sandra brydde sig inte om att tillägga något. Vännen fick ofta föra de bådas talan. Hon hade blivit kallad pratkvarn under hela sin livstid, inte minst i skolan. Många gånger hade hon fått kvarsittning, och moloket fått stanna i skolan med näsan i boken på grund av sitt evinnerliga pladdrande.
Och lika många gånger hade Sandra suttit på en bänk i kapprummet och väntat på Sannas återkomst.
Senare i livet stod det till Sannas förfogande att återgälda alla dessa tillfällen.
Åtskilliga gånger hade hon fått ringa hem till Sandras mamma och sagt att Sandra tyvärr hade somnat hemma hos henne, och inte kunde komma hem ikväll. Och vissa gånger var det faktiskt så. Vissa, men långt ifrån alla. För det mest var hon bara så dyngrak att hon inte under några omständigheter skulle kunna möta modern. Sandra visste inte hur hon skulle reagerat på sanningen, men ville inte riskera något. Hon svalde alltid Sannas lögner med hull och hår. Kanske för att hon var lättlurad. Kanske för att hon egentligen inte ville ha reda på den nakna sanningen som inte var så perfekt som hon kanske önskade.
Julia som nyss anlänt tillsammans med de andra slog sig ned intill Sandra och placerade en hand på hennes knä, som var prytt av några ärr. Forna skrapsår som hörde sommaren till.
- Hej på dig. Det var längesedan. Hennes leende nådde ända till de mörkbruna ögonen. Julia hade slutat gymnasiet för ungefär två år sedan och strax efter studentfesten flyttat till Göteborg. Sedan dess träffades hon och Sandra bara några få gånger per år.
- Jo, sant. Jag har saknat dig. Sandra slog armarna och Julia, som då näsan ramlade omkull i det mjuka gräset.
- Jag har saknat dig också, lillan.
Sandra fick fullt sjå med att krama om och hälsa på de som anlänt. Hennes blick fastnade på en ung man med långt hår iklädd en T-shirt med tryck av Ensiferum. Hans ögon lyste ljusblåa i ansiktet. Ansiktet, ja. Det var något av det vackraste Sandra sett hittills, och hon hade sett mycket. Hon höll blicken fäst vid honom även då hon hälsade på andra, hörde knappt vad de sa. När hon väl var framme vid honom, höll hon även om honom. Presenterade sig som Sandra Eskilsson.
- Mattias, svarade han, log, och blottade några vita tänder. Sandra log ännu bredare tillbaka för att sedan sätta sig bredvid honom. Mattias. Hon kunde från sin plats i solen känna en svag doft av någon herrparfym. Han såg på henne med intresserade ögon.
Tomas öppnade sakta ögonen. Han var tvungen att blinka några gånger så att ljuset skulle sluta sticka i hans ögon. Inte för att det var särskilt ljust i rummet han befann sig i. Alla lamporna var släckta och den enda ljuskällan var de svaga solstrålarna som sipprade igenom persiennerna, men han hade druckit lite väl mycket alkohol och för lite vatten dagen innan, så hans ögon var extra ljuskänsliga idag. Det var bara så de fungerade. Han var glad över att det inte var värre än så, och att han hade en omedveten spärr som gjorde att han aldrig drack så mycket att han fick några minnesluckor.
Han lade märket till att hans högra arm vilade på personen vars säng han hade fått tillbringa natten i. Det verkade som om hon fortfarande sov, för hennes andetag var djupa och hade den särskilda rytmen han märkt att hennes lungor anammade när hon var avslappnad. Känslan av hennes hud under hans fingrar var den mest underbara känslan han visste om, även om hon hade ovanligt sträv hud för att vara kvinna. Eller så var det kanske därför, för att den var så utmärkande. Hon var inte som alla andra tjejer. Det kanske verkade så i början, Amanda var inte det ovanligaste namnet man kunde hitta, och att vara askblond, 167 centimeter lång och väga någonting mellan 55 och 70 kilo var väl mer eller mindre standard i norden. Men hon var egentligen extraordinär.
Han flyttade sig lite så att han låg närmare henne. Försiktigt så borrade han in sin näsa i hennes gråblonda hår. Det luktade hårspray, svett och cigarettrök. Han kände inte till någon bättre doft att vakna upp till. Okej, doften av nybryggt kaffe var snäppet bättre, men det var bara för att han varit svårt beroende av det sedan hav var tolv år och hade svårt att fungera som en normal människa utan det.
Han suckade lyckligt. Han var tvungen att ta tillfället i akt och njuta så mycket kan kunde, för han visste inte när allt skulle falla samman.
Hon hade, som vanligt, bara sovit i trosorna. Mjukt och försiktigt lät han sina fingrar dansa ned för hennes mage till troskanten. Han kunde inte låta bli att le när han snuddade vid tyget. Sedan så lade han sin hand på hennes höft. Det gick flera minuter innan han drog bort handen, men det kändes som om det bara hade gått några sekunder. Han rullade över på sidan och lät sitt huvud vila på den ena armen medan han använde den andra för att krama om sig själv.
Det skulle bli så dålig stämning om hon vaknade upp och märkte att hennes bästa killkompis, som hon älskade som en bror, medvetet hade armen om henne när hon sov halvnaken i samma säng som honom. Deras rutin att låta den som bodde längst ifrån krogen de besökte sova över skulle troligtvis få ett obekvämt slut. Dessutom så skulle hennes pojkvän säkert inte uppskatta det, och den mannen skrämde faktiskt Tomas lite, speciellt när han var arg.
Tomas slöt sina ögon och försökte att somna om.
Here we go... konstruktiv kritik uppskattas!
Kvinnan stod framåtböjd med ansiktet några centimeter från den smutsfläckade spegeln. De torra läpparna var lätt särade och bröstkorgen hävdes i tunga andetag. Hon rätade på sig, höjde sakta armarna, greppade tag i t-shirtens armhålor och drog den över huvudet. Sedan rosslade hon till, spottade i handfatet innan hon lät t-shirten falla till golvet. Hon var smal, på gränsen till spinkig. Revbenen syntes tydligt under huden och nyckelbenen såg ut som två uppstickande staket. De lilagula märkena på bröstkorgen hade nu börjat blekna och matchade hennes gulblommiga bh, men hon visste att dem snart skulle ersättas av färska märken.
Med en grimas lyfte hon försiktigt på hakan och fäste blicken vid märkena efter tummar som pressats mot hennes hals i ett hårt stryptag. Bakhuvudet bultade fortfarande då han gång på gång dunkat in hennes kropp i skafferidörren. Denna gång hade han nöjt sig med det, men snart skulle han ge sig på hennes bröstkorg igen. Slå, sparka, förnedra, spotta på. Det var som att hon var hans konstverk och att han hela tiden försökte göra konstverket vackrare genom att lägga till nya färger, nya märken, nya nyanser. Ofta gjordes detta med våld, eftersom konstverket var dömt till att misslyckas. Det var helt enkelt omöjligt för honom att bli nöjd med henne. Han hatade henne. Och hon hatade honom dock hade hon inte modet att visa det på samma sätt som han visade sitt hat.
Ljudet av hennes väsande andetag tycktes studsa mot badrumsväggarna och hamrade mot hennes trumhinna med tredubbel effekt. Det gjorde ont att andas; lungorna tycktes fyllda av stenar. Dessutom pulserade smärta genom hela hennes kropp och gjorde det svårt att andas djupt. Resultatet blev en ytlig andning, nästan hyperventilation.
Hon mötte sin blick i spegeln. Ett par skrämda rådjursögon, med klumpar av mascara i ögonfransarna. Varför envisades hon fortfarande med att sminka sig? Kanske hade det något med hennes självständighet att göra. Med smink bibehöll hon lögnen om att hon var en oberoende, stark kvinna. Ja men titta hon har ju smink! Inte är hon något offer för hustrumisshandel, inte!
Till vardags var hon en helt vanlig kvinna. Hon hade anpassat sig. Märkena i ansiktet var det inga svårigheter med att sminka över och de andra kroppsdelarna behövde hon inte visa i sitt arbete som bibliotekarie. Att jobba i ett bibliotek var även ett ganska lågmält jobb, så hon behövde sällan prata med sina kollegor eller någon annan.
Jag hatar. Hennes spruckna läppar hade format orden innan hjärnan ens hunnit godkänna dem. Vem eller vad hatade hon? Sig själv? Honom? Omgivningens blindhet? Politikernas löften om ett bättre samhälle? Hon visste inte. Hon visste verkligen inte. Hon hatade ingen. Egentligen hatade hon ingen. Hon var en tystlåten, snäll kvinna som hade svårt för att hata. Hon hatade bara honom. Ibland.
Vad hatar jag? Jag hatar dig. Chockat tittade hon på sina läppar. Plötsligt forsade orden ur dem, men det var inte hon som pratade. Hjärnan arbetade på högvarv för att få läpparna att lyda signalerna om att sluta prata. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig för att du gör såhär mot mig. Jag hatar dig för att du behandlar mig skit. Jag hatar dig för att du inte låter mig gå. Jag hatar mig. Jag hatar mig. Jag hatar mig för att jag inte tillåter mig själv att gå. Jag hatar dig för att du håller mig kvar. Jag hatar dig för att du
du
Där lyckades hjärnan brotta ner läpparna och kvinnan tystnade tvärt. Vad hade tagit åt henne?! Med ett lågt stönande lutade hon pannan mot spegeln, höjde matt ena handen och dunkade den mot väggen. Hon blev stående, kraftlöst hopsäckad mot spegeln. Ett tomt skal. Hon kände sig plötsligt som ett tomt skal. Känslorna hade flugit iväg och lämnat hennes sargade kropp här.
Vad håller du på med därinne? Den dämpade rösten från andra sidan dörren fick henne att hoppa till så kraftigt att det kände som att hjärtat skulle stanna. Flämtande vinglade hon till, greppade om handfatet med båda händerna, mötte sin egen panikslagna blick. Hon svarade inte. Hon ville svara, men läpparna som tidigare pratat på utan hennes tillstånd var nu hårt ihopknipna. Hon fick inte fram ett ljud. Andetagen var definitivt hyperventilation vid det här laget, det såg nästan ut som att hon andades med axlarna. De rädda ögonen irrade över spegelbilden.
Hallå, vad gör du?! Irritationen letade sig in i hans röst. En dov spark träffade dörren, dörrhandtaget trycktes ner, hennes grepp om handfatet hårdnade. Dörren var låst. Han måste ju vara korkad på riktigt som trott att hon inte låst dörren.
Läpparna var bara ett smalt streck vid det här laget. De gråskuggade käkbenen bets ihop hårt. Porslinet var kallt mot hennes handflator, men värmdes snart upp av hennes kroppsvärme. Kroppsvärme. Hur hade hon kunnat vara så dum att hon en gång tyckt om att dela hans kroppsvärme? Vad hade hon sett hos honom? Varför hade hon kärat ner sig i ett sådant svin som han? Varför hade hon låtit sig luras?
Händerna vitnade, porslinet blev halt av svett. Väsande drog hon in så mycket luft hon kunde i sina lungor. Spegelbilden förvreds och för första gången i sitt liv såg hon sitt arga ansikte. Hennes lungor var fyllda med så mycket luft att det gjorde ont. Enda sättet att få ut all den där luften var att
Munnen öppnades och ut kom ljudet av ett gällt skrik. Ett skrik som hållits inne alldeles för länge, ett skrik som väntat i flera år på att få komma ut. Ett högt, galet skrik som tydde på att hon nu tappat all självbehärskning. Ett skrik som varierade så i styrka och tonart att hon lät som att hon tappat sin psykiska kontroll totalt vilket hon delvis hade. För några ögonblick stirrade hon på sitt skrikande ansikte, sedan sänktes ögonbrynen och hon slet ner spegeln från dess hängare. Med ett tjut slungade hon den mot golvet. Med en krasch slogs spegeln i spillror och glassplittret spreds ut i en tunna hinna. Detta berörde henne inte det minsta.
Skriket tonades ut, blev hesare och hesare tills det tystnade. Ännu ett djupt andetag, följt av ytterligare ett skrik. Denna gång snodde hon runt mot dörren, klev rakt över glasskärvorna utan att bry sig om smärtan i fötterna. Tårna kröktes i smärta när glasskärvorna borrade sig in i skinnet, men hon ignorerade det. Ärligt talat kände hon inte ens smärtan; hon hade ju för i helvete vant sig vid smärta! Hon dundrade fram till dörren, låste upp med händer som darrade av ilska och slet sedan upp den. Djupt andetag när hon mötte hans förvånade ansikte.
Jag har fått nog! Jag har fått nog! Jag har fått nog! Hon skrek, skrek, skrek men nu bildade hennes läppar ord istället för att bara skrika i hysteri. Orden upprepades gång på gång, likt ett mantra. Medan hon skrek orden trängde hon sig förbi honom. Jag har fått nog! Hon gick sakta ner för trappan, tog ett djupt andetag, fortsatte skrika. Jag har fått nog, jag har fått nog, jag
Ner för trappan, ut i hallen, öppna ytterdörren.
När hon slutligen stod i dörren stannade hon upp och vände sig mot honom. Han hade följt efter henne, självklart hade han följt efter henne. Hon var klädd i en gulblommig bh och matchande trosor, han i kostym och slips. Hennes fötter var blodiga, hans klädda i vita strumpor. Hennes ansikte bubblade av stridiga känslor, han log ett föraktfullt leende.
Jag
har
fått nog. Luften tog slut i hennes lungor och hon besvärade sig inte med att andas in i ännu ett djupt andetag. Först nu insåg hon hur ont hennes kropp gjorde efter hennes uppror. Benen darrade som spagetti. Övertygelsen och den vilda ilska hon tidigare haft började blekna bort. Hon kände bara förakt inför denna man. Egentligen var det hon som borde le föraktfullt.
Jag har fått nog. Jag går nu. sade hon, varpå hon gav honom fingret och gick ut genom dörren.
Regn. Regn mot vattenytan och plåttaket över mig, som om världen blickat in i mig och blivit min spegelbild. Jag sliter blicken ifrån sjön och böjer huvudet framåt så att håret faller framför ögonen. Den råa dagern filtreras genom mina röda strån och blir varm, nästan kärleksfull. Men det är kallt, det är fortfarande lika kallt. På sätt och vis önskar jag att jag kunde sitta så förevigt och bara titta ner i marken, låtsas om att regnet runt kring mig inte finns. Vinden tilltar igen och rycker min röda ridå åt sidan. Överallt är det grått. Särskilt där kupan av ovädersmolnen sänker sig så djupt att den smälter ihop med vattenytan, och där tallarnas vassa former blir mörka kontraster mot himlen.
Tomhet fyller mig när jag tänker tillbaka på förra gången jag satt på den här bänken vid den lilla grillplatsen. Besvärat byter jag ställning. Gruset knastrar under mina fötter. John var här då. Jag var inte ensam i regnet. Gulröda löv lossnar ifrån den knotiga eken till vänster, och sprids för vinden när jag motvilligt tittar upp igen. Små, små färgexplosioner som snart drunknar i sjöns vatten. Jag fixerar ett flammande fragment med blicken. Det landar på en skrovlig sten som ser förrädiskt hal ut, nere vid vattenbrynet. Den får minnena av våra ljumna sommarkvällar här att kännas förfalskade, som om luften aldrig varit tung av syrener.
Jag vill skratta bara för att se om jag kan skratta och om skrattet i såna fall skulle låta som det gjorde då, då när jag var med John. Det tvivlar jag på. Femton, tjugo meter bortom ansamlingen av klippblock skjuter en smal träbrygga ut i vattnet, men jag tittar inte på den, för den har ju alltid funnits där, den fanns där när vi var här. Men lervällingen längs strandkanten fanns inte där då. Platsen är utbytt. Det har blivit en plats där mitt skratt inte är det samma. Pulsen dunkar i ett blodkärl i tinningen och en molande värk någonstans i bakhuvudet påminner mig om att jag borde sluta tänka, att jag inte får komma närmre just den slutsats jag redan dragit i mitt undermedvetna, att det inte kan vara så, att det inte får vara så. Borde aldrig ha blivit så. Det går inte sluta tänka, regnet smäller allt mer frenetiskt mot plåttaket, ringarna på vattenytan blir allt vildare och kortvarigare. De slås upp av skyfallets hårda slag men utplånas omedelbart av nästa pisksnärt och hela tiden är jag medveten om det jag gör allt för att förtränga. Men det går inte att tänka på ingenting, det fungerar inte alls, så jag stirrar på trädgrenarna mot himlen och tänker på vilka groteska vinklar de böjer sig i, på den murkna barken, jag tänker på allt, tänker på allt för att inte få tid till att tänka på det jag är så rädd för. Samtidigt vrålas det allt högre innanför skallbenet. "Du kommer aldrig mer få skratta; tänk om du aldrig mer kommer få skratta. Tänk om du skrattar och inser att skrattet du skrattar inte är det skratt du skrattade med honom..."
Färger.
Gula bussar susar förbi, framför mig.
En stor gul skylt tornar upp sig, bredvid mig
Gula bussar stannar, bara för att köra iväg igen.
Vad händer om jag kliver på en buss?
Stora, röda säten. Det finns bara det på bussen.
De är för stora för mig.
Dörrarna öppnar och stänger sig, men ingen kliver av.
Vad händer om jag kliver av?
Grå betong, ingenting annat.
Inte gräs, som där jag kom ifrån.
Nej, bara hård, grå betong. Och en stor, grå byggnad,
Vad händer om jag går in i den?
Vitt. Vitt så långt mina ögon kan se, och något genomskinligt.
Genom det kan man se den grå betongen utanför.
Vad är det här för plats?
Mina ögon börjar vänja sig. Men allt är fortfarande vitt.
Det står en vit soffgrupp mitt i allt annat vitt.
Där sitter det en människa. En kvinna.
Hon reser sig och går mot mig.
Har hon sett mig?
Nej, det har hon inte.
Hon går fram till en lucka i väggen, där sitter det en annan människa.
Hon pratar med människan en stund, och fortsätter sedan mot mig.
Vad händer om hon trampar på mig?
Svart. Svart, svart, svart.
Hon trampade på mig.
Är det här slutet?
Vad händer om jag dör?
Allting snurrar runt.
Brunt, Grönt, och mera brunt.
Mina ögon klarnar, jag ligger på något mjukt.
Jag är hemma, i min skog. Det var bara en dröm.
Men...
Vem är jag?
Jag kommer aldrig att bli färgsprakande.
Jag kommer att förbli svart. Ända tills jag dör.
Jag kommer aldrig att bli speciell.
Jag kommer alltid vara någon i mängden.
En myra, bland andra myror.
Dags att återuppliva tråden! Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Kritik uppskattas!
Hayden slöt ögonen och pressade örat mot Dylans bröstkorg. Att en muskel som arbetade med att forsla runt blod i kroppen kunde frambringa ett sådant vackert ljud var häpnadsväckande.
Med en låg suck lät han fingrarna leta sig in under Dylans vita t-shirt och masa upp den.
Vad sysslar du med? Stämbanden sände bastoner ner till bröstkorgen, som vibrerade mot Haydens kind. Han fnissade till innan han sakta öppnade ögonen. Tystnaden sänkte sig över dem och Dylan upprepade inte frågan. De andades i takt nu. Haydens fingertoppar ritade små, konstnärliga cirklar runt naveln. Ögonlocken blev tyngre.
De var en halvminut från att somna och därmed slippa oroa sig för morgondagens problem när Hayden gjorde misstaget att förflytta huvudet från bröstkorgen till axeln, vilket fick Dylan att vakna till. Han höjde handen och petade med en gäspning upp glasögonen.
Jag borde gå
mumlade han. Orden blev otydliga då läpparna var halvt bortdomnade av trötthet. Hayden gav ifrån sig ett uppgivet kvidande och borrade in näsan mot hans halsgrop. Dylan fnissade till och vred sig undan från Hayden kittlande hårtestar. Dock resulterade det i att han var nära att ramla ner från sängen, så han återgick till sin utgångsposition. Haydens hand vilade fortfarande på magen.
Stanna här inatt
du kan ringa till din pappa
och säga att
du sover över hos Jennifer
sade Hayden och lät läpparna snudda vid Dylans nyckelben.
Han kommer inte att
tro på det
det fattar du väl? Dylans läppar var tunga, liksom ögonlocken, men han tvingade sig själv att inte falla för frestelsen att sluta ögonen.
Såklart jag gör
men så länge du inte kommer hem finns det inget han kan göra.
Dylan suckade och fäste blicken på en spricka i taket. Pustar av varm andedräkt och blonda hårtestar kittlade mot hans hud när Hayden återigen lutade tillbaka huvudet mot hans axel. Från ingenstans vällde tårarna upp i hans gröna ögon, sprickan i taket blev suddig.
Jag kan inte stanna här för alltid. viskade han grötigt.
Jo, det kan du.
Nej.
Jo.
Nej.
Varför säger du ens emot?
Jag vet inte. Dylan kunde inte låta bli att desperat snörvla till och Hayden reagerade genast genom att stötta upp sin överkropp på armbågen. Den mörkhårige pojken vände snabbt bort blicken från taket för att dölja sina blanka ögon.
Gråter du?! utbrast Hayden förskräckt och förflyttade sin hand från magen till bröstkorgen. Dylan ruskade på huvudet. Hans ögon blänkte i skenet från sänglampan.
Genom en kraftansträngning lyckades han kravla sig upp från sängen, Haydens kroppsvärme försvann. Han blev sittande på sängkanten. Nu hade han tagit beslutet och brutit deras stund. Vingligt kom han upp på fötter, trots att han kände hur Haydens fingertoppar trevade efter honom.
Gå inte. Viskningen var desperat och bedjande; ett tonfall som man inte ofta hörde från Hayden. Ändå gav inte Dylan med sig. Utan ett ord tog han de få stegen fram till dörren. I dörröppningen stannade han till, vände sig om och slängde en sista blick mot sängen. Hayden satt halvt upp nu, hans ena hand låg över utrymmet där Dylan för bara några sekunder sedan legat. Ögonen glimmade oroligt när de såg hur blanka Dylans var. Det var så frestande att vända om och krypa ner intill honom igen, men Dylan stod emot. Istället pressade han fram ett av sina sorgsna leenden.
Jag älskar dig. sade han. Trots att han precis yttrat de vackraste orden i världen, såg pojken i sängen besviken ut.
Jag älskar dig också. Hälsa din pappa att han kan dra åt helvete. muttrade han innan han lade armarna i kors och vände ansiktet mot väggen. En plötslig värk blommade ut i Dylans mage men ändå lämnade han Haydens avvisande gestalt och drog tyst igen sovrumsdörren efter sig. I hallen drog han på sig skorna och innan han lämnade lägenheten ropade han ett hejdå men fick inget svar.
Han hade knappt hunnit ut från trappuppgången innan mobilen ringde. På displayen stod det inte Hayden som han hoppats utan Pappa.
Vet inte riktigt var det här kom ifrån men här har ni det ändå.
Cold. It's cold. It's goddamn bloody cold. Where are you at times like these, when I'm lying trembling with the aftermath lingering in my body, longing for the one thing that isn't within reach, miserably remembering when the world wasn't like this, where are your warmth, eyes, mind?
Where are you when I need the light you always bring me, when the weary, worry and ruthless nightmares is too much to bear?
Dearest, where the bloody hell are you?
I know where you are, what you are doing, yet your precise location and the details of your actions are remarkably, yet understandable, but infuriating confidential. I know you are out there, somewhere, saving the world, fighting against this solid darkness.
And I? I'm on the wrong side, fighting for these nights stained with blood and misty days of no recollection, I am on the wrong side of a war that will lead to nothing but more weary, worry and nightmares on my behalf.
But I couldn't deserve any less of a treatment, love. I've put the world in this seat, brought the mess right upon it, betrayed your trust, nonetheless. I unleashed the devil within the walls everyone expected to embrace safety, and I have yet to forgive myself before I drop to my knees and beg for the dreaded remission.
I have yet to let the guilt overpower me and leave me breathing, convulse me with its heavy tomes and eventually crush me into a boneless pile of sludge. My heart, mind, limbs, can't bear it much longer, It will be worthless to try. To even imagine living with this upon my shoulders, chest, conscience, will leave me to nothing but insanity. I was forced upon this, coerced to embrace the doom that still lingers in the thin air between the mere masses of people, the doom that will devour our empathy to replace it with loathe, melancholy and utter vacuity.
Remorse. The apprehended feeling my chest is laboured to bear, the familiar scent of failure etching my senses, mocking me. With a sneer, looking down it's nose, snorting in amusement over my writhing, grinning like insanity itself, taunt me until the end of my days.
Not that I wouldn't embrace death. It interests me with its promises of serenity, and for the honest person one must say I long for it to come. Long for it to linger in my body which is shattered, wrecked, cloyed with this fatigue. The embrace of warmth haunting me through the gloaming and into world's first breath, rasping hoarse with sleep I seem not to be delivered. Memories of you mounting my senses and roam through my whole being.
Veins burning for the loss of you. Is it possible to feel more than time can consume, with your very self rocking back and forth with the lumber threatening to tear through your skin and stain the dirt beneath you. One could say that time is there to heal you, to mend the wounds that menace to wither one's mind, yet I wouldn't be so sure. For if time were to heal me, wouldn't the wounds slowly disappear than to grow larger and threat to bleed me to death?
Wouldn't time be kinder, love?
Vet inte om jag postat denna förut,tror inte det.
Fett värd att läsa,hahah. Nejmen,blev nöjd med den.
Dimma, tjock och tung luft. Dom springer, benen värker och det bränner i halsen. Hela hennes värld hade rasat ihop, som om någon kastat en sten i hennes tunna sköld av glas och allt som var kvar av det som en gång fanns var glasskärvor som låg runt hennes fötter.
Varje gång hon tog ett steg trampade hon på dem, och hennes fötter började blöda, eller det var i alla fall så hon kände, och hon visste att hon delade det med honom. Andan sitter i halsen på henne, fruktan, utmattning och en smula hopp fyllde hennes kropp och hon tvingade sig själv att fortsätta springa. Hon sneglade på honom där han sprang bredvid henne. Hon såg skräcken och oron växa i hans ögon och hans darrande läppar formade ordet
Spring snabbare .
Han tog tag i hennes hand och dom ökade takten. Tillsammans hade dom upplevt känslan av hur ens värld rasar ihop. Allt blir till högar av glasskärvor på marken och stoft på ens axlar.
Vassa bitar som sliter upp en, skär in under huden och drar ut all lycka.
Trots att hon inte ville erkänna det så låg rädslan för döden och tryckte innanför bröstet på henne, men vad hade hon kvar att leva för?
Hon återvände till verkligheten. Dom sprang genom buskar och snår, armarna och benen var sönder rivna av alla buskar och grenar. Det var inte långt kvar nu. Det dom skulle göra var farligt, förbjudet och skulle antagligen kosta dom livet, koncentrationen måste vara på topp, inget får ta över det, inte nu. Och nu stod de där med andan i halsen.
Hand i hand, sida vid sida.
Hon väntade på att han skulle säga till henne att springa, när han sa det skulle dom springa snabbare än någonsin, ut i öst. Ett leende lekte på hennes läppar av tanken.
'Nu.' Ett kort ord, med så stor innebörd, hon blinkade hårt, tog ett hårdare tag om hans hand och sprang.
Hennes hjärta dunkade snabbare och snabbare. Svetten rann ända från nacken till långt ner på ryggen, det kändes som om hennes ben höll på att gå av. Det började att svartna framför ögonen på henne. Men hon bet ihop käkarna och tvingade sig själv att fortsätta.
Dom hörde rop och skrik efter dom, fotstegen närmade sig och det gick en rysning genom båda två. Eftersom dom sprungit mycket längre än dom andra innan, så var dom redan trötta. Men de andra fotstegen var nya och pigga och kom raskt efter. Dom rundade hörnet och stannade för att hämta andan lite.
Han tittade in i hennes ögon och saDet är dags att vi springer, himlen förändras och vi är en. Tillsammans kan vi klara det medan världen rasar ihop, jag älskar dig Simona, även om vi inte klarar det så kommer jag alltid att älska dig, in i döden, och vidare, du är allt jag har kvar.'
Hans röst bröt nattens tystnad och hon kände sig lite säkrare.
'Jag älskar dig med.' Hon klarade inte av att säga mer, men han vet redan hur hon känner.
Dom började springa igen, men dom hann inte långt innan ett skott for genom natten och hon kände hur Julian trillade ihop bredvid henne.
Fanfanfan, men hon ska inte ge upp, hon fortsatte att springa, tills ett skott träffade henne och hon livlöst föll ihop på marken.
Den tredje oktober 1945 dog Simone och Julian i ett försök att komma ut i friheten.
Tänk så skulle de väntat i 40 dagar, då skulle dom överlevt, tyvärr så slutade det inte så.
De blev bara två av miljontals som försökte ta sig ut utan att lyckas.
Alexandra J.
Familjefotot.
Det står en flicka där borta. Längst bak i klassrummet sitter hon. Hon går i 9an. Hon säger inte så mycket. Hon är inte den som alltid kräver uppmärksamhet eller sista ordet. Hon gillar att måla och är faktiskt ganska bra på det. Hennes hår är blonderat och hennes hy är ren som snö, med en vacker bränna. För ögat är hon en av dem sötaste godisarna i påsen.
Hon är som en chokladbit på julafton som ingen gillar, vid första mötet så är den svår att motstå men väl dolt inuti bakomfasaden så är det bara ett lager av smällt, degig kaffesumpsmak. Flickan är en hycklare.
Hennes ansikte är fyllt med det finaste sminket, hennes läppar är fylliga och det är säkert många som önska att dem kunde byta plats med henne. Men innanför vägarna av sockrigchoklad döljer sig något annat. Detta är min historia.
Enterknappen fick avsluta denna sommarkväll. Mobilen vibrera till som den brukar göra såhär dags, det är Alice som skriver god natt. Ögonlocken tynger, jag faller bottenlöst ner i den obäddade sängen. Här trivdes jag bäst, vissa dagar lämnade jag den inte.
Musiken överröstade den gnisslandesängen på undervåningen. Metall och rock var favoriterna. Jag finner en enorm tröst i musiken, en dag hoppas jag på att stå på scenen själv inför tusentals människor som skriker mitt namn
Kim! Kim! Kim!, skulle dem skrika. En proppfull lokal med trasigtfolk som relaterar till min musik. Den skulle ha läkt dem, fått dem att glömma allt dåligt i livet för stunden. Mitt liv måste ha ett syfte, jag vill inte att min kropp ska vara ett slöseri av syre. En börda för världen. Jag ska bli något... någon.
Klockan ringde på 05.00 som varje morgon, jag hatade ljudet. Det är som att tyngdkraften ökar på morgonen, varje ven i min kropp drogs ner mott det skrynkliga lakanet. Men jag var tvungen att lämna den, idag igen. Men just idag gjorde det inte så mycket, det var sista dagen i skolan.
Mitt rum är vad vissa hade kallat för mysigt, med andra ord litet. Jag försöker hålla det så rent som möjligt för att undvika konflikter med morsan. Även fast det inte finns så mycket att hålla rent, möblerna är ganska begränsade. Det finns ett vit, gammalt och slitet bord från 70talet, mamma hade det när hon var liten också, på bordet ligger det lite smink, böcker och pappas gamla keps.
Mina vägar är fyllda med teckningar som jag har ritat. Att rita är som terapi för mig. Jag ritar vad jag känner på ett språk som bara jag kan tyda. Det är ett av mina knep för att fly från vardagen. I alla fall så har jag en liten 90cm bred säng också, och mycket mer än så finns inte.
I taket finns spår av söndergnuggade stjärnor i taket som jag målade med en tuschpenna när jag var liten och inte fick tälta med klassen. Morsan slet ner mig i källaren och hämtade en kniv och rista in en liten missformad stjärna på min rygg. Jag minns hur rädslan kvävde min smärta, hur blicken i hennes ögon frät igenom min kropp. Det var som att hon såg rakt in i mig och ristade in ett märke i mig, ett märke byggt av förakt.
Jag kände ingen fysisksmärta av själva händelsen, förens efteråt. Jag stannade på mitt rum i flera veckor, jag förstår än idag inte varför. Hon hade inte betet sig mott mig innan. Det enda som hade förändrats var att jag hade fått en pojkvän någon dag innan det, om man nu kan kalla han det i sådan ung ålder. Varje dag efter det började hon kalla mig namn Hora Missfoster äckel osv.
Det var första gången, jag var 12år, det var bara någon månad efter att pappa hade gett mig familjeporträttet på oss som vi hade tagit på någon billig studio impulsivt. Samma dag som han lämnade oss.
Han gav aldrig mycket av en förvarning, jag vet bara att när han var här så var allt bra, morsan var lycklig och hon rörde vid mig, kramade mig. Det tar kål på mig att tänka tillbaks. Hur allt kunde vara så perfekt, dock är det vaga minnen, jag var trotts allt bara 12år.
Jag gick ner till vardagsrummet, morsan låg däckad på soffan. Hela rummet stank något billigt vodka märke och cigarettfimp, som vanligt.
Jag iakttog henne för ett ögonblick. Sedan gick jag vidare in i köket och bredde mig en smörgås så tyst och snabbt som kroppen kunde fungera.
Jag stannade till innan trappan återigen och ödsla ytterligare en sekund på henne innan jag fortsatte uppåt.
Hennes namn är Nadja och hon jobbar på någon klubb i Borlänge. Pengar till mat etc. är det ont om när hon slänger ut hälften på cigaretter och sprit. Don brukar ta hem någon främling och knulla där borta på soffan, där hon ligger. Jag hatade den soffan, kommer inte ihåg senast jag satt mig på den. Den luktade, den äcklade mig, den gav allt för många minnen av främmande killar och alkoholisering. När jag hör att någon är här höjer jag bara musiken och lägger mig i sängen, ibland gråter jag.
Vi bor uppe i Dalarna i en förort, ganska öde.
Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor för henne. Hatet finns där, det är överväldigande. Jag skäms över att bära hennes blod, ilska fyller min kropp och mitt sinne när jag ser henne, tänker på henne eller bara ens känner en doft som påminner om henne.
Men en gnutta sympati existerar. En sympati som jag inte ens vill erkänna för mig själv, jag skäms och äcklas över mig själv att jag känner sig efter allt hon gjort mig. Hon förtjänar den inte. Inte en enda gång har hon unnat mig det minsta ögonblicket av sympati när hon piskat mig blodig eller fimpat mitt lår
så varför har jag visa sympati för henne?
Hon är en ynkligmänniska. Men en dag, en dag ska hon få tillbaka, och betala för vad hon gjort mig och alla ska få veta vad jag har gått igenom och så kan jag kanske ge hopp till barn i samma situation. Jag måste försöka se ett slut, även fast jag inte riktigt tror på det själv. Sprang upp till datorn för att ventilera tankarna och började skriva;
Drömmer tillbaka på tiden då allt var bra. Ett foto som jag fick av pappa. Vårat familjefoto. Varje gång jag ser det så dränks min syn i en dimma av tårar.
Vi ser ganska lyckliga ut, ganska normala ut. Låt oss lossas som att det kom naturligt. Kan vi lösa det? Kan vi bli en familj? Jag lovar att jag ska bli bättre. Pappa snälla kom tillbaka. Jag lever i den här cellen som jag kallar mitt hem.
Jag vill inte att kärlek förstör mig som den har gjort med min familj.
Tårarna närmade sig, för att avbryta dem så gick jag ut till bussen, morsan sov fortfarande, bra. Jag tände en cigg, andades in den behagliga röken och njöt av den rökfyllda luften som omfamnade mig. Jag har många gånger planerat att sluta men det var det enda som fick mig på bättre tankar varje morgon, något jag såg framemot sekunden jag vakna.
Alla behöver något att se fram emot för att inte allt ska känna alltför meningslöst, att se fram emot dem små sakerna i livet var mitt sätt att fokusera och inte trilla av kanten.
Den förfallna bussen närmade sig sakta men säkert min hållplats. Tanken på att slippa se den på ca 2månader fick mig att glömma allt annat. Det var så varmt ute, jag hade bara en t-shirt på mig men svetten rann. Solens strålar smekte min nacke. Jag njöt. Letade i förgäves efter ett moln på himlen. Det var bara jag på min hållplats, fast det var normalt för mig.
Bussen körde in och jag tog ett sista bloss på ciggen som jag sedan fimpade. Dörrarna öppnades och busschauffören hälsade, jag lossades inte om han, den enda jag ville hälsa på var Alice. Jag letade efter hennes ansikte, hon fick mig alltid att må bra.
Lyckan när man gick utför skolans dörrar för sista gången.
Saknaden av alla människor man lärt känna i byggnaden.
Friheten över alla prov, uppgifter och läxor man inte längre behöver sköta.
Lättnaden över att betygen blev så pass bra som dem blev, 205p. Nöjd.
Förhoppningen om att få en bra och händelserik sommar med Alice med många aktiviteter.
Blandade känslor fyller mitt sinne när jag beger mig hemåt med en väl avnjuten segercigarett i högra handen efter en lyckad avslutning.
Jag klev in i hallen och morsan var nyvaken., hon låg o tittade på nyheterna.
Hej, sa jag halvdant med betygen och en gul ros i handen som jag hade fått av min lärare.
Jag fick ett obegripligtmummel till svar. Jag höll på att slita av mig ytterkläderna när morsan reste sig upp från soffan och gick mot mig, hon var kläd i en vitmorgonrock, fläckad med alla möjliga och omöjliga lukter, jag lade märke till att hon bar omaka strumpor.
Hennes ögon var nyvakna och hennes ögonbryn höjda. Hon gick fram mott mig och drog betygen ifrån mig. Hon inspekterade pappret noga, tillslut höjde hon blicken och såg mig i ögonen.
Jaha, kommenterade hon fylld av förakt och en nonchalantröst. Du ska inte tro att du är något bara för att du är en liten hora och fjäskar ihop lite poäng.
Jag har ju pluggat varje natt för att få dessa betyg. Kan du inte bara vara glad för min skull? Sa jag tyst, ynkligt och kollade ner i marken, bered på vad som komma skall.
Du, lilla prinsessan, du säger inte emot mig, du tror att du kan komma där med ditt långa horiga hår och din fejka platsiga hy och ditt tilltryckta, pinsamma ansikte, om jag var du så hade jag stoppat ner fingrarna i halsen och dragit på en jävla slöja över ansiktet eller något, så man slipper se dig, försvinn ur min åsyn jag försöker äta. Hon gjorde en spottande gest mot mig, adrenalinet började fylla min vibrerande kropp.
Hon blockerade vägen för att jag skulle kunna fly till mitt rum, som hon sedan hade beordrat mig att gå till. Ditt min hjärna tilltalade mig att gömma mig i. Hon slog mig i magen, sedan flyttade hon på sig. Jag försökte kväva skriket, kväva tårarna, jag gjorde allt för att hon inte skulle se mig falla, för det var henne dröm. Det var henne enda önskan, att se mig bli aska. Jag försökte rätta ut kroppen, ställa mig på dem skakiga benen, mitt balanssinne var borta och ögonen började svartna när jag reste min blåmärkta kropp. Jag snubblade fram till trappan och väl där jag krypa upp för den, utanför morsans synhåll.
Kunde det inte vart du som dött istället? tillagde hon och gick in i vardagsrummet igen, satt sig ner i den dammiga soffan och ignorerade mig för resten av kvällen.
Med tårar i ögonen sprang jag upp, jag frågar mig själv varför jag aldrig vänjer mig, hur orden kan skära lika hårt varje gång?
Jag drar fram papper och penna för att måla ut min sorg, men pappret blir blött av tårarna som flyr nedför tårkanalen.
Jag kolla i spegel, ögonen var rödsprängda och min kropp skaka. Jag kippade efter luft, stressen, paniken spred sig.
Jag ville inte att morsan skulle höra att jag led, att jag inte kunde andas.
Jag försökte andas i en fyrkant som jag läst ska vara lugnande. Jag satte på en låt med Seether och öppnade ett Word dokument och började skriva:
Det börjar med smärta, följt av hat, fylld med dem oändliga frågorna som ingen kan svara på. En fläck täcker ditt hjärta, ett oskyldigt barn med en tagg i själen. Tappar kontroll över känslorna, i en värld så kall.
Ta min hand och för mig till ett ställe där jag kan vila min själ.
Mina ben håller på att brista, mina lungor värker. Men jag fortsätter att gå. Jag kan smaka misslyckandet i din blick. När jag sluter ögonen så finns det inget jag inte klarar av. Rädd för att se. Men mest är jag rädd för att du ska se mig också, att inte vara osynlig, att inte vara oåtkomlig
oövervinnlig. Jag kvävs av dina ord. Det finns inget kvar, vi är bara en skugga av vad vi brukade vara.
Nästa dag på satt jag och Alice ute i parken på en bänk och diskuterade gårdagens avsnitt av Idol samtidigt som en äldre man kom fram till oss.
Han framstod som vänlig vid första ögonkastet, hans röst vad mjuk och hans läppar fylliga. Hans hy var ren och utländsk. Han hade en brytning som jag inte kunde sätta fingret på. Hans kläder var stiliga och han höll i en portfölj. Han slog sig ner bredvid, först så lossades han inte om oss, sedan började han snegla och tillslut så frågade han vad vi hade för oss.
Inget speciellt, väntar på att lektionen ska börja. Svarade Alice förvånad över att en främling bara kom fram och prata men försökte låta lättsam och trevlig trotts att hon inte uppskattade hans närvaro.
A okej, tycker ni om att skolan är slut? Frågade han med sin brytning, han la mycket betoning på j:et så det ekade sig i mina öron, men vi svarade vänligt tillbaka att det var helt okej. Han nickade på huvudet, var tyst i någon minut.
Men hur är det med er annars då? Är livet hårt? Frågade han. Vi kollade skeptiskt på honom, vilken underlig människa.
det är ganska svårt ibland. Klämde jag ur mig efter någon minut. Precis efter att jag hade sagt det så fylldes hans läppar med att litet belåtetflin, hans ögon blev allt överlägsnare, han tog upp portföljden han ställt på marken och lade den i sitt knä. Han trummade lite på den med fingrarna. Vi var ju inte efterblivna små barn, vi båda förstod vad det var han ville komma fram till. Vi tackade och sa att vi inte hade några pengar, sedan fick vi hans nummer ifall vi skulle ändra oss, sen gick han sin väg.
Alice och jag skratta oss till tårar över hur oförutsägbar händelsen var efter att han hade gått.
Ännu en dag var slut och jag begav mig hemåt. När jag kom in genom dörren så möttes jag av en bok som kom flygande följt av ett hånandeskratt.
Vart har du varit? Sa hon efter att dem hånandeskratten hade bleknat ut.
Jag var med Alice i parken. Sa jag.
Det är slut med det nu. Sa hon bestämt och aggressivt.
Jag kollade frågande på henne.
Jag vill inte att du är ute och ränner något mera, du ska vara hemma resten av lovet och hjälpa mig. Städa, diska, laga mat och sådant, vad ska jag annars med dig till? Du bara springer runt och tar och tar, så äcklig e du, nu är det dags att du också hjälper till. Här inne är du inte prinsessan som du är utanför dessa dörrar. Här är det ingen som jagar och vill ha dig, du skall göra dig behövd annars kastar jag grannhundarna på dig.
Jag var trött på att gråta, jag orkade inte skrika. Mitt liv var meningslöst och mitt liv var nu förstört. Bara sådär
så dog den lilla gnistan av livslust inom mig, den slocknade ljudlöst. Utan att säga ett ord, tänka en tanke eller fälla en tår så gick jag med tunga steg upp för trappan, ringde mannen vid parken jag hade träffat tidigare, skrapade fram 500:- som jag hade sparat till sommaraktiviteter i hemlighet och gjorde en beställning. Nu var det bara att vänta.
Han tog stegen utanför mitt fönster och klättrade upp till mig en halvtimma senare som jag sagt till honom att göra. Han hade med sig grejerna, 5gram grönt av hög kvalité. Jag gav honom pengarna, han klättrade ner för stegen, och vårt möte var över, snabbt och smidigt. Han återgick till sitt liv och jag skulle nu ta tag i mitt.
Jag började nu skriva mitt sista inlägg.
Låt oss se staden brinna. Låt oss bevittna det. Från himlen och toppen av världen. Detta är slutet av världen, vad dem har väntat på. Min kropp är fylld av aska och det enda beviset dem har är två tändstickor som leker i sommarvinden och bitar tag i den bittra smaken av trä.
Låt det brinna tills det finns ingenting kvar av henne. Vi har låtit det ske sedan vår födsel. Tusentals människor dör av en förlorad orsak. Ni kan alla springa iväg, greppa ert helgon och be. Vi använder träden som facklor. Gatorna fylls med lik, vi ser staden blöda. Jag kommer inte att dö inatt men försvinna i ljuset med askan av denna världen i mina lungor.
Utan rädsla eller tvivel så tog jag en färdigmeckad joint och flög iväg. Känslan kom omedelbart och den omfamnade mig med frihet och beslutsamheten stärktes.
Fotot var det första som försvann i tändstickornas lekfulla dans. Detta var mitt farväl.
http://www.emocore.se/?sida=blogg&read=424869
Har lagt upp novellen där.
Dock är den bara 3,5 sida i Pages, men orkar inte lägga upp den här också!
Kanske inte ses som en Novell. Vilket det juförsig inte är heller.
Små bitar som jag kommit på och skrivit till en bok som jag håller på med för fullt,
& den är till min själsfrände som betyder alltingen för mig.
Glasbitarna skar in i huden, gav smärta. Kved, men bara för en sekund. Pojken som låg i hennes knä var snart borta. Snart skulle de tårögda, glansiga blåa ögonen vara stängda för en evighet. Det gjorde ont.
Hon sket i det, hans liv stod på spel.. Och hon kunde inte förlora den enda personen som hon brydde sig om. Hans läppar var spruckna, lite röda efter glasbitar som fastnat i läppen. Hans piercing var blodig då ringen fastnat i asfalten, och slitits bort. Tja, det var bra att kulan gått av, så att det inte blivit ett stort, blödande jack. Men, vad spelade det för roll nu egentligen?
Helvete..
Syster.. Hans läppar darrade då de svaga ljuden kom ut mellan hans såriga läppar. Hennes uppmärksamhet gick direkt till honom, och oron speglades säkert tydligt i hennes ögon.
Syster.. Du ska veta att jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag.. Han tog ett försiktigt andetag innan han fortsatte. Kommer alltid att leva vidare i dig, så länge du inte gör något jävligt idiotiskt.. Lova mig det, syster.. Lova.
Svalde. Spärrade upp ögonen, ville inte blinka då tårar säkert skulle falla.. Nickade som förstummat innan hon såg hennes så kallade bror försvinna in i en annan verklighet. Hon lutade fram läpparna så att de nuddade hans ena, konstigt nog fläckfria, kind och kysste honom försiktigt innan hon slöt ögonen och vaggade honom och sig själv. Försökte väcka sig ur en mardröm som var så otroligt verklig.
*
Michelle, hallå? Hennes kompis, Valerie, stod jämte och knäppte vilt med fingrarna framför ögonen på henne. Hon väcktes upp från scenen som hon dag efter dag återupplevde som en video som hade satts på repeat, just på det tillfället.
Förlåt.. mumlade Michelle enkelt till svar och log, fejkat. Det är snart tre månader sedan han dog, och hennes ärr hade ännu inte läkt, inte ens lite. Inte så konstigt, då hon rivit upp dom varje kväll enda sedan dess, gråtit sig själv till söms varje natt.
Ljög varje dag om att allt var bra, ville inte oroa dom i onödan om att hon fortfarande var deprimerad efter händelsen. Det var säkert bara naturligt att hon var det, men hon ville inte erkänna det helt enkelt. Om hon gjorde det, skulle alltingen falla genom marken och gå under.
Hon kunde inte prata om det, så enkelt var det. Det var för svårt att återberätta alltingen som hon upplevt. Det var säkert mer än tusen tankar som passerade då hon såg att han var nära döden.
Allt tack vare den där jävla dagen.. Det hade varit den värsta dagen i hela hennes liv då han varit den enda som hon någonsin älskat så oerhört mycket.
Jag skrev denna en natt för inte så jättelänge sedan, var ganska rejält trött.
Tärningen har sex sidor med sammanlagt tjugoen prickar. Jag var oerhört dålig på matematik på den tiden då jag fortfarande var en del av världen utanför. Efter att ha kastat en tärning niohundratjugofyra gånger är jag dock mycket väl medveten om hur många prickar den har. Det förändras aldrig. Det spelar ingen roll att jag lägger ifrån mig tärningen; när jag tar upp den igen har den likt förbannat tjugoen prickar. Hur jag än vrider och vänder på den fyrkantiga tingesten så kommer den att förbli fyrkantig och antalet prickar kommer att vara
ja just det: tjugoen. Jag skulle bli överlycklig om tärningen en endast gång var blank. Vettskrämd men överlycklig. Om tärningen skulle förändras, om någonting någonsin skulle förändras i det här rummet, då skulle jag skrika i skräckblandad förtjusning. Dock har min hjärna sedan länge börjat acceptera den oföränderliga.
Fyra väggar som löper parallellt och mötts i hörnen, det är ett självklart faktum. De är tapetlöst gråa och skurna i en perfekt fyrkant med en golvyta som rymmer exakt nittiotusen tärningar. Det vill säga: rummet är tre meter i diameter. Jag vet inte hur många tärningar som skulle behövas för att fylla hela rummet men något säger mig att det skulle behövas världen utanförs alla tärningar. Det är så högt till taket att jag är osäker på om det ens finns något tak. Ett rum utan tak är inget rum. Runt mig finns väggarna och under mig finns golvet, vad finns ovanför mig? Jag tar för givet att det är ett tak som breder ut sig högt däruppe men det som inte syns, finns inte. Hur kan jag vara säker på att jag skyddas av ett tak? Väggarna fortsätter uppåt och uppåt och uppåt. När når de stadiet vakuum, när suddas de ut till ingenting? Jag vill så gärna tro att taket finns där, men jag tvivlar.
Ibland lägger jag mig ner på golvet, oftast sitter jag på stolen medan mina händer gång på gång kastar tärningen mot bordet. Den studsar några gånger för att slutligen stanna. Sidan som är vänd uppåt har tre prickar. Niohundratjugofem gånger, antalet växer sakta men säkert. Min livsuppgift är att räkna, jag viger mitt liv till att räkna till oändligheten i denna perfekt skurna fyrkant. Matematiken är min enda vän när tidsuppfattningen spolas bort av besvikelsevågen som dränker mig varenda gång tärningen visar sig ha tjugoen prickar. Jag sover inte, jag äter inte, jag existerar inte. Jag har inget namn och min kropp är grå. Fingrarna är smala likt klorna på en rovfågel
jag förstår inte innebörden av ordet rovfågel. Minnesbilder från världen utanför bleknar bort medan tärningen studsar mot bordsskivan. Niohundratjugosex, fem prickar. Jag räknar mina kast men struntar i att addera prickarna.
En stol och ett bord båda med skelett av järn och ytor av plast, kliniskt rena är det enda som finns i rummet bortsett från mig och min älskade tärning. Fyra tingestar, fångade inom fyra väggar. Bordet står mitt i rummet och tar upp större delen av golvytan. Det finns ingen lampa, det daskiga skenet som lyser upp rummet är lika självklart som luften. Det är ett ljus som sticker i ögonen även när man blundar. Jag vet inte var ljuset kommer ifrån och jag bryr mig heller inte om att ta reda på det. Istället följer jag lydigt rummets spelregler genom att förflytta mig från golvet till stolen, kasta tärning, räkna. Inga ifrågasättningar är tillåtna, bara accepterande. Tankar på världen utanför snuddar vid mitt medvetande då och då, fragment som pockar på uppmärksamhet. Golvet i världen utanför rymmer fler än nittiotusen tärningar, men jag lämnar tanken innan jag ens hunnit tänka klart den.
Ibland viskar jag ut i rummets stumhet, oftast sitter jag tyst med mina torra läppar hårt sammanpressade. När jag viskar formar min mun ord som den var oförmögen att forma i världen utanför. Den frågar mig vad jag heter och svaret blir Margaretha, Johannes, Victoria, Lancelot, Katarina, Sebastian, namn som jag aldrig tidigare fått smaka på. Jag konverserar med mig själv, sinnesstämningarna lär känna varandra medan tärningen studsar mot bordet. Tungan klickar mot gommen, läpparna säras i ett leende när den glada sidan driver med den sorgsna. Min röst får ingen respons av taket, den sällskapar endast med de oändliga väggarna. Den är hes, ovan vid att brukas, men lycklig över att få prata. Plötsligt tystnar den igen, leendet bleknar bort, läpparna hindrar orden från att slinka ut och pressas istället mot tärningen, upplockad efter ett niohundratjugosjunde kast. En mjuk kyss tillägnad en vän.
Det är aldrig för kallt och det är aldrig för varmt. Luften är stillastående, tystnaden tryckande, skenet stickande. Det händer att en kittlande förändring i luften för mig att rynka på näsan och stanna upp utan att tärningen har lämnat handflatan. En doft av salt, ett brusande ljud i pianissimo, skenet blir ljusare och ljusare tills jag förskräckt kniper ihop ögonen. När jag slår upp dem igen är allt som vanligt igen, som om ingen har hänt. Jag glömmer bort händelsen i samma ögonblick som jag känner tyngden av tärningen i min hand. Mitt liv går ut på att kasta tärningen tills jag inte kan räkna längre. Jag är odödlig, matematiken kommer att hålla mig levande tills jag lyckas. Jag vet inte hur jag hamnade i rummet utan tak och det spelar heller ingen roll. Orden apatisk och psykiskt sjuk dyker emellanåt upp i huvud men som vanligt förstår jag inte vad de betyder.
Ibland tappar jag räkningen, oftast är de exakta siffrorna lika tydliga som rummet är fyrkantigt. Sannolikheten att tärningen ska ramla ner från bordet är ganska liten. När det väl händer reagerar jag inte avsevärt. Det är enkelt att plocka upp tärningen igen, för att sedan radera de niohundratjugoåtta kasten och börja om på noll. Tärningen studsar över bordet, rullar över kanten, faller till golvet, landar. Denna gång blir jag sittandes på stolen, jag böjer mig inte ner för att plocka upp tärningen. En halv människa, en tärning, fyra väggar, tjugoen prickar, niohundratjugoåtta kast, nittiotusen tärningar. Sannolikheten att den ska ramla ner från bordet är liten, ändå gör den det alltid innan jag hunnit kasta niohundratjugonio gånger. Det bubblar i bröstkorgen. Utan att kunna hindra mig själv kastar jag huvudet bakåt med läpparna särade. Skrattet studsar mot väggarna rått, illvilligt och hysteriskt.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet