Dumpa dina noveller här!

- Vad duktig du är, sa han och då kom Alexandro in i stugan. Han stannade tvärt vid synen av Kim och mig men log sedan och låtsades som att vi inte var där.
Jag kände hur det hettade till i ansiktet och jag klädde fort på mig för att gå ner till stallet. Att rida gjorde lite ont, den hårda sadeln slog emot mitt ömmande underliv men ändå gick ridlektionen väldigt bra och jag var stolt över mig själv. Jag såg att både Kim och Alexandro tittade mycket på mig istället för att koncentrera sig på sina hästar. Jag gillade uppmärksamheten.
Jag kände mig väldigt okoncentrerad hela dagen och allt Sussie sade var hon tvungen att upprepa gång på gång, allt jag kunde tänka på var vad som skulle hända ikväll.
- Hej flickor, ska ni inte släppa ut era hästar i hagen? Frågade Henrik när han klev ut ur sitt kontor.
- Jo, vi ska men värst vad du är otålmodig, sa jag retsamt och puttade till honom. Han log och skakade på huvudet sedan gick han iväg för att se vad de andra ungdomarna hade för sig.
- Värst vad du flirtar, sa Sussie och fnittrade högt, erkänn att du vill ligga med honom! Hon retade mig hela förmiddagen för detta och kanske var det så att jag ville ligga med honom. Han var mycket attraktiv och kanske bara 5 år äldre än mig. Jag var inte van vid alla känslorna jag kände och var så kåt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Det var dags för ännu en ridlektion och jag och Kim möttes i sadelkammaren. Jag slängde mig över honom och attackerade honom med vilda kyssar och mina händer smekte hans varma sköna kropp.

- Jag vill ha dig nu, jag kan inte vänta mer, flämtade jag mellan kyssarna.
- Jag har ett förslag. Alexandro och jag har pratat lite och han skulle väldigt gärna vara med oss ikväll, jag förstår om du inte vill men det skulle verkligen vara hur grymt som helst, han försökte låta så övertygande som möjligt och kysste min nacke. Jag svarade ja och blev lite nervös. Jag tänkte att han ändå redan hade sett mig naken och när jag ändå var på lägret och hade sex med Kim kunde jag lika gärna ha det med Alexandro också.
Kvällen närmade sig och det pirrade i hela min kropp av förväntan och nervositet. Sussie undrade vad det var med mig men jag berättade aldrig för henne, hon kanske inte skulle förstå.
Kim kom in i stugan när jag höll på att duscha och knackade på dörren, jag låste upp dörren och släppte in honom.

- Jag trodde aldrig att jag skulle träffa en sån sexig tjej som dig här, sa han och smekte min blöta stjärt. Han klädde av sig och klev in i den varma duschen med mig. Hans kropp var hal och len av allt vatten och kyssarna blev mjukare än någonsin. Vi hånglade mot väggen i duschen och han började försiktigt pulla mig. Vi hörde att Alexandro kom in i stugan och Kim tyckte att vi skulle torka av oss och gå ut till honom. Jag blev fnittrig av situationen men när Alexandro drog bort min handduk och drog mig mot sig blev jag helt vild. Tröjan hade han redan hunnit ta av sig och hans fina mörka överkropp gjorde mig ännu kåtare. Jag kämpade med fumliga fingrar för att få upp hans jeans och lyckades tillslut. Kim smekte min stjärt bakifrån, det kittlades så himla härligt.
Alexandro drog själv av sig kalsongerna och bad mig att gå ner på knä och suga av honom. Hans kuk var inte lika stor som Kims och fick plats alldeles lagom i min mun utan att jag fick problem med andningen. Han stönade högt och jag tittade upp på honom samtidigt som jag sög, han njöt verkligen. Kim smekte mitt kön bakifrån och började sedan slicka mig. Jag hade aldrig blivit slickad förut och det var otroligt skönt. Jag fick plötsligt problem med att koncentrera mig på att suga, det var så skönt. Jag stönade högt samtidigt som jag hade Alexandro i munnen. Kim fortsatte slicka allt ivrigare och sedan gick vi till den stora soffan. Alexandro och Kim bytte plats och jag fick nu suga av Kim och Alexandro tryckte in sin kuk i mig bakifrån. Jag var förlorad i njutningen och andades så häftigt att jag trodde att lungorna skulle explodera vilken sekund som helst.
Jag ställer mig på huk och Kim lägger sig under mig och kommer sakta in i mig. Kim är lite svettig och andas nästan lika häftigt som jag. Alexandro smeker min stjärt och låter ett vått finger försiktigt slinka in i stjärten. Jag spänner mig av förvåning men låter mig själv slappna av. Han kommer mycket långsamt in i min anal och jag flämtar till häftigt. Det kändes trångt, men skönt trångt. Kim och Alexandro hittade en bra rytm och jag knullades av två stora kukar. Trångheten gjorde så att Kims kuk ständigt kom emot min G-punkt och jag exploderade i den skönaste orgasmen jag någonsin känt. Jag skrek ut min njutning och samtidigt kom Alexandro i min stjärt. Kim fortsatte och vi båda var svettiga och andfådda vid det här laget. Jag börjar rida honom, först långsamt men när jag fått in rytmen allt hårdare. Jag stönar högt och hela min kropp skakar i ännu en skön orgasm. Min kropp är nu helt slut och jag faller ihop mot hans bröst och låter honom knulla mig tills ha kommer inuti mig.

Utpumpade sitter vi bredvid varandra i soffan och jag lutar mig mot Kim.
Såhär fortsatte det under resten av lägret samtidigt som jag öppet flirtade med ledaren, Henrik. Han verkade flirta tillbaka men jag vågade inte ta första steget och skämma ut mig och jag hade läst av honom helt fel. Tidigt på morgonen på lägrets sista dag kommer Sussie springande mot mig.
- Henrik ville prata med dig inne på sitt kontor, nu ligger du säkert risigt till, sa hon retsamt.
Jag gick mot hans kontor, rädd över att jag skulle få skäll för något. Han satt på stolen vid sitt skrivbord som var fullt med prisrosetter, ridscheman och bilder på hästar. Han log varmt mot mig, sådär som första gången vi sågs och då släppte all min oro.
- Du ville prata med mig? Sa jag frågande, nu lite röd om kinderna.
- Ja, kom hit, sa han och pekade på en stol mitt emot sig själv. Sedan fortsatte han: Är det så att du under hela lägret har flirtat med mig? Frågade han och lät nästan arg.
- Åh, jag vet inte. Kanske lite, sa jag och kände hur mina kinder hettade till rejält och hoppades på att jag inte var allt för röd. Han måste sett att jag skämdes.
- Det är inget att skämmas över, jag har försökt få kontakt med dig under hela veckan men du har verkat så fokuserad på annat, sa han och jag fnissade till. Tänk om han visste vad jag hade varit upptagen med och haft tankarna på.

Han lade sin hand på mitt lår och jag ryste vid beröringen. Som jag hade längtat efter just det här. Jag tog tag i hans hand och drog den längre upp på mitt lår för att visa att det var okej. Han lyfte då upp mig, hur lätt som helst, och satte mig på skrivbordet bland alla scheman och rosetter. Jag tog tag i hans tröja för att dra honom till mig så att våra läppar kunde mötas. Han kysste mig samtidigt som han drog av sig mina ridbyxor och mina trosor som redan var våta av min saft. Han kände hur våt jag var och log, drog ner sina shorts och började knulla mig hårt på skrivbordet. Hans kuk var större än både Kims och Alexandros och jag älskade känslan hur den fyllde mig. Jag ville skrika ut all njutning men han satte sin hand för min mun för att hålla mig tyst. Ingen fick veta något om detta. Återigen, som så många andra gånger under detta läger fick jag känna den underbara känslan av en skön orgasm och mina händer tog krampaktigt tag i hans rygg. Han fortsatte knulla mig det hårdaste han kunde, så att skrivbordet skakade och rosetter ramlade ner på golvet. Hans kropp skakade och han gjorde en rolig grimas som jag inte låtsades se samtidigt som han kom inuti mig. Han kysste min panna och satte på sig byxorna och gick ut ur rummet som om att inget hade hänt.
Utanför stallet, på stallplanen stod mina väskor packade och klara och jag gick för att hämta dem och åkte sedan hem med samma buss jag hade kommit dit med. Aldrig hade jag trott att lägret skulle vara sådär lärorikt och underbart, det var värt alla sparade pengar.

Ganska gammal del, reskrev och uppdaterade igår.



- Älskling, kom hit! Markus ropade ifrån köket, han hade just mottagit ett telefonsamtal.
- Vad är det? Markus log lyckligt. Det där leendet kunde Lea gå över eld och vatten för att få se på hans läppar. Alltmer sällan prydde det honom, och när det väl var framme lyste det upp hela hans ansikte.
- Kristoffer ringde. Han skulle tydligen iväg någonstans en vecka, Mallorca tror jag han sa. Han undrade om jag har möjlighet att vakta hans hund. Fattar du? Jag ska BO hos honom tills han kommer tillbaka! Hans ögon lyste. Och mamma är typ aldrig hemma, så du kan vara med mig där. En vecka, helt ensamma.
Han var riktigt lycklig, det märktes. Och lyckan hade förstås också smittat Lea, som stod framför sin bror och nästan fånlog. Hon kunde se framför sig vad sju dagar med Markus kunde innebära. Oändligt med närheten hon älskade så, värmen och glädjen.
Markus tog ett par steg fram och lyfte henne ett par evighetslånga sekunder. Höll henne nära. Kunde lyckan bli mer kompakt och vacker?
- Mamma skulle dessutom bara tro att du vill spendera lite kvalitetstid med mig som inte varit hemma på så länge. Fullt normalt. Hon har inte anledning att misstänka något annat.
Lea nickade ivrigt. Såhär upprymd hade hon inte känt sig på en lång tid.
- Och när skulle vi dit? Frågan tycktes få hans leende att bli ännu bredare.
- Ett till lyckomoment. Idag! Sätt igång med att packa. Och tja, du vet att… Kristoffer är ju min bästa vän. Så jag har berättat om… Oss. Jag vet att han inte tjallar, jag litar på honom. Som du litar på Sandra. Lea förstod.
- Jag kommer snart då, ska bara packa ihop lite…
När hon vänt sig om blev hon genast stoppad av Markus, som drog henne till sig igen.
- Får man ingen puss först då?
- Kläder, avslutade Lea meningen hon påbörjat med ett flin på läpparna. Sträckte sedan på tårna för att nå upp till hans mun. Markus händer, som trevade över hennes kropp, avslöjade att han ville mer än bara kyssas. Hans åtrå var tydligare än ränder på en zebra.
- Kom, bad han tyst, med händerna innanför hennes tröja, och med skrovlig och mörk röst. Den rösten. Lea tröttnade aldrig på att höra den.
Markus ledde henne in i vardagsrummet utan att släppa taget om henne.
- Jag älskar dig så sjukt mycket, mumlade han dovt. Han drog sakta ned dragkedjan till Leas svarta kjol och krängde den med visst besvär av henne. Lade henne varsamt på soffan för att sedan knäppa upp BH:n i ryggen. Kramade hennes nakna bröst och nöp lätt i hennes styva bröstvårta. Strök långsamt med handflatan längst magen och insidan av hennes lår. Han stönade lågt när han kände utanpå hennes trosor, men sa ingenting. Han lät snart handen krypa in under tyget som skiljde hud från hud, och ett finger gled in i henne. Hans andhämtning var tung och varm mot hennes hals.

Alla problem som deras kärlek medförde var som bortblåsta när han väl trängt in i henne. Situationen var allt som existerade just då. Han stötte djupare och djupare in i henne, kroppen blev mer koncentrerad för varje sekund som passerade. Tills han slutligen lät höra ett halvhögt stön och lade sig stilla bredvid henne. Svettig och med tunga ögonlock. Han suckade och såg sedan på Lea med ett öga.
- Wow.
- Ja, wow, svarade hon och log. Hon låg och lekte med hans hår. Det långa och underbara håret som hon älskade så. Liksom allt annat på hans kropp.
- Du är fruktansvärt, förrädiskt skön. Visste du om det? Detta uttalande fick Lea att skratta. Det var ganska uppenbart att han tyckte det.
Efter ett par minuter i total tystnad reste sig Markus med ett ryck.
- Holy crap! Snälla, säg att du var skyddad. Jag tänkte inte på…
Lea tystade honom med ett pekfinger över läpparna på honom.
- Piller. Man vet aldrig om du tänker eller inte.
Markus frustade till, både roat och lättat.
- Det är nog en väldigt dålig ursäkt egentligen, men jag vet verkligen inte vad jag gör när jag är kåt.
- Ursäkta dig inte så mycket, avbröt Lea igen. Hon makade sig närmare honom och smekte hans bröst. Han blundade och njöt av hennes beröring. Hon frågade om de inte borde börja packa snart.
- Ja ja, snart… Vill ligga här ett tag till. Jag blev trött.
Han lutade huvudet mot hennes axel och smekte henne varhelst han kom åt.

Och Lea var i himmelriket.

Jag minns så väl hur jag och Hon brukade sitta tillsammans i hammocken med min katt liggandes bredvid. Hur katten rev mig i knäet när jag lutade mig för att kyssa Henne.
Minns alla filmkvällar vi hade, med American Pie och Titanic, och hur lite vi faktiskt tittade på filmerna. Vi var för upptagna av varandra.
Minns Hennes ögon, klarblå och fyllda av tårar. Hur Hon verkligen kämpade för att de inte skulle falla, men Hon misslyckades. Dagen då jag lämnade Henne. Det mest idiotiska beslutet jag fattat i mitt liv.

Victor satte sig ned på den gamla stentrappan med mossa på. Hans föräldrar hade byggt om hela huset, men trappan fanns kvar. Victor vägrade låta byggarbetarna ta bort den. Så många sommarkvällar han hade befunnit sig på trappan kunde inte räknas. Men nuförtiden satt inte Miffy bredvid honom, som han brukade göra förr. Det var hans mamma som valt namnet Miffy, själv tyckte Victor det var otroligt löjligt. Särskilt som Miffy ju var en hane. Han satt förmodligen inne i soffan just nu och såg på nyheterna. Det verkade nästan intressera honom. Kanske var det explosionerna eller krigen de visade som han tyckte om. Den katten är ett mysterium, tänkte Victor och suckade. Precis som jag. För omkring ett halvår sedan hade han kastat bort allt som egentligen betydde något för honom. Just för att han inte ville vara beroende av något. Eller behöva böja sig för något beteende. I detta fall, kärlek. Man säger att tiden läker alla sår, men det kunde den ju inte göra. I alla fall inte för Victor. Han gjorde sig dessutom inte alltför stort besvär med att bli av med minnena av Alexa. Den bleka fläcken av Coca Cola fanns kvar på hans sängöverkast, den som hon spillt två veckor efter att de funnit varandra. Hon hade verkat så glad då. Nu visste han inte hurdan hon var, det var längesedan de träffades. Det han kom ihåg av hennes utseende var det ljusa håret som fladdrade ostyrigt runt ansiktet som pryddes av ett vackert leende. Och han hade ett foto av henne instoppat under madrassen för att ingen skulle hitta det. Hans bror skulle reta honom i en evighet om han fick reda på den lilla detaljen. Men detaljerna var egentligen många. Allt i Victors liv berodde på Alexa. Och han försökte få henne tillbaka, försökte så in i helvete. Men misslyckades gång på gång. Dagen innan hade han ringt henne med skyddat nummer. Och när han gjort klart för henne vem som var i luren hade hon för första gången inte lagt på. Han förklarade hur mycket han saknade och älskade henne. Hon verkade oberörd. Det gjorde ont i hans bröst att höra hennes röst, som var så långt borta. Hon berättade att hon flyttat, till en liten ort nära Falköping. Ännu mer avstånd mellan dem än tidigare, alltså. Men det skulle inte hindra honom. Han hade bestämt sig för att aldrig ge upp henne, hur mycket som än skulle krävas för att få henne tillbaka. Han skulle aldrig få ro annars.
Och nu skulle han agera på riktigt. Han hade frågat en av hennes vänner om vilken hennes nya adress var, och nu visste han exakt var hon bodde. Och dit skulle han, idag. Det skulle ta ungefär tre timmar att åka dit med tåg, men det skulle det vara värt. Allt för Alexa. Nu var det ganska tidigt på morgonen, klockan var sju. Han hade tagit sig friheten att slopa skolan, dagen till ära. Han hade kollat upp hennes schema, och räknat ut att han skulle vara framme lagom till att hennes skoldag slutade. Allt var planerat.
Victor greppade sin svarta väska och gick längst grusgången till den stora vägen. Den följde han tills han nådde sitt mål; tågstationen. Den var fyllt av pendlande arbetare och gymnasieelever såhär dags. Tåget skulle anlända om tio minuter. Han gick och hämtade ut sin biljett - biljetten till hans älskade. Han satte sig på en av de smutsiga gamla bänkarna på stationen och väntade på att namnet på hans tåg skulle ropas upp i högtalarna.

Det tog ungefär tre minuter innan det hände. Han tog en fönsterplats på det nötta gamla tåget och plockade upp sitt skrivhäfte ur väskan. Han bar det alltid med sig, ifall han skulle bli uttråkad, eller möjligen hamna i situationer där det behövdes ett kollegieblock. Anledningen till att Victor klarat ett halvår utan Alexa var att han funnit ett sätt att dämpa känslorna genom att skriva ned dem. Blocket var nästan helt färdigskrivet. När det var helt slut skulle han gömma det någonstans, så att ingen annan än han själv kunde hitta det. Det fick bara inte hända. Men om han aldrig skulle få henne kunde det ju visserligen kvitta. Om det någonsin blev klart att det aldrig skulle bli de två, helt säkert, så skulle han hänga sig. Det hade han lovat sig själv. Det skulle till exempel vara ifall hon försvann från jordens yta. Vilket hon nog inte skulle göra, men ändå var det något han fruktade mer än allt annat. Victor tänkte i sitt stilla sinne medans skogar och sjöar susade förbi utanför att om hon ändå skulle göra det så vore det för att återvända till dit hon bäst passade in. Bland änglarna i himlen. Om det nu dessa existerade. Annars måste hon vara den första och enda.
Efter en liten stund somnade Victor på sätet och vaknade av att han slog huvudet i det ligga beiga bordet framför. Då var det bara ungefär en kvart kvar tills han skulle vara framme. Han kom inte ihåg vad han drömt, men han misstänkte att det handlat om Alexa, vad det än var. Han var otroligt nervös då han klev av tåget och såg sig omkring på Falköpings tågstation för första gången. Ett steg kvar, sedan skulle han vara hos henne. Bara bussturen på mindre än en halvtimme kvar. Det gick nämligen inga tåg direkt till Åsarp där hon bodde.

Snart stod han där i en busskur och började vandra mot den riktning kartan sa att skolan låg åt. Strax såg han den, ganska liten och modern, framför sig. Och efter ett par minuter ljöd en gäll signal som tydde på att folk snart skulle lämna byggnaden. Bland dessa skulle hans älskade finnas. Det dunkade i bröstet på honom då han tänkte på henne. Och att hon fanns mindre än hundra meter ifrån honom. Det var längesedan hon varit så nära.
Elev efter elev kom ut ur tegelbyggnaden. Efter ett par minuter steg en kille med tjock, svart hår ut. Tillsammans med henne. Alexa. Hjärtat stannade på Victor, bokstavligt talat. Hon var lika vacker som han mindes henne. Ljust hår och fin kroppsbyggnad. Men redan på avstånd såg han något annorlunda i hennes ansikte. Något han inte kunde sätta fingret på. Han gick fram, varje steg var tungt. Hon såg honom fortfarande inte. Inte förrän han stod rakt framför henne. Hon såg mer eller mindre rädd ut.
- Alexa… Det stockade sig i halsen på honom.
- Victor? Hon såg trotsigt upp på honom, eftersom han var en bra bit längre. Vad gör du här?
Killen bredvid såg oförstående ut.
- Jag ska nog gå hem… Men vi ses väl på måndag antar jag. Han slängde sin väska över axeln och försvann.

Victor tog till orda.
- Jag… Ville träffa dig.

- Förstod du inte vad jag sa igår? Det kan inte bli vi, det vet du. Du gjorde ett val. Om det var rätt eller fel val är din ensak. Victor suckade.
- Snälla Alexa… Jag kom hit för din skull, och bara din. Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig.
- Jaha? Du kunde ju åtminstone förvarnat mig. Jag blev rädd där, ganska rejält. Och jag kan inte dra med mig dig hem, om du trodde det. Jag har precis flyttat hit, och jag kan inte tänka mig att farsan vill ha några killar i sitt hus, förutom sitt ego.
Victor såg ned i den lite fuktiga asfalten. Hade han begått ett misstag som åkt hit? Kanske skulle hon tycka ännu sämre om honom efter det här. Han reflekterade inte så länge över denna fruktan, utan tog mod till sig och slog armarna om henne. Väntade sig att bli bortstött, men det hände aldrig. Han fick inget gensvar ifrån henne heller, men det förvånade honom inte nämnvärt. Han hade sårat henne, och fick ta straffet som en man. Han höll henne om axlarna och såg in i hennes blåa ögon. Hon försökte se oberörd och kall ut, men han kunde se sorgen i hennes blick. Han föraktade blicken. Så vacker och förrädisk, den kunde få honom underlägsen henne på bara ett ögonblick.
- Vad vill du egentligen? Hade du tänkt ljuga för mig igen? Du kanske bara vill jävlas, hur ska jag vara säker på att det inte är så?
Victor skakade moloket på huvudet.
- Det kan du inte vara. Du får välja om du vill ta mig på mitt ord eller inte. Jag kan inte lova att jag inte skulle såra dig ännu en gång, men jag vet att jag skulle försöka. Mer än så kan jag inte. Han fattade hennes hand, som förblev stilla och kall. Inte ett enda litet tecken på att hon ville som han. Hoppet började tyna bort, sakta men säkert. Alexas piercade ögonbryn höjdes.
- Så valet är mitt?
- Ja.
Plötsligt log hon. Ett litet och snett leende, men det fick honom alldeles varm inombords.
- Vi sätter oss någonstans. Jag vill prata med dig, i alla fall. Jag har INTE bestämt mig, så börja inte hoppas på något. Men det var längesedan vi sågs.
Hon ledde honom mot en nött gammal bänk som stod precis bredvid ett vildvuxet buskage. Han satte sig bredvid henne, med bara någon decimeters avstånd mellan deras kroppar. När hon slängde håret över ena axeln sköljde en våg av sötma över honom. Bara doften av henne tycktes göra honom svag. Svagare än han redan var vid blotta åsynen av henne, vill säga.
Hon vände blicken mot honom och grimaserade.
- Du ser ut som om du sett ett spöke. Förlåt om jag skrämmer dig.
Victor skrattade vid detta uttalande. Det smärtade i bröstet att minnas alla de gånger de legat dubbelvikta på golvet i hans rum och bara gapflabbat åt ingenting.
- Det är inte det, flinade Victor. Du är bara så vacker.
Nu log hon inte längre, utan såg åter sorgsen och förlägen ut.
- Tack, eller något.
Victor lade en hand på hennes kind. Den var kylig men mjuk. ”Må det bära eller brista”.
Böjde sig fram och kysste hennes lite torra läppar. Kanske inbillade han sig bara, men han tyckte sig känna lite rörelse. Inte mycket, men ändå något. Han såg hur hon försökte dölja det, men en vacker rodnad spred sig över hennes ansikte. Mycket hade hon förändrats, Alexa, det märkte han. Men inte så illa att han inte längre kunde känna igen hennes typiska drag. De personlighetsmässiga, som lättheten att rodna, var de enklaste att minnas.

- Prata, var det, ja. Hon drog halsduken tätare om sig för att dölja ansiktet.
- Förlåt. Jag kunde inte låta bli.
Känslan av hennes läppar mot hans satt kvar som ett avtryck, och Victor njöt i fulla drag.
De satt tysta i några evighetslånga minuter. Sedan hände något som Victor inte väntat sig. Hon greppade hans hand. Inte hårt, utan ömt och försiktigt. Såg inte på honom, hade blicken fäst vid en väderbiten björk några meter bort. Victor smekte hennes fingrar med sina egna. Hon slutade aldrig förvåna henne. Det hände gång på gång, både då och nu. Det var nog en av de hundratals ting som han älskade hos Alexa.
- Det är kallt, konstaterade hon ganska lågmält.
- Sant. Det är bara att komma närmare, vet du.
Det sistnämnda sa han med glimten i ögat, men ändå makade hon sig nära. Lutade huvudet mot hans axel. Hennes hår kittlade hans kind, och han vågade lägga en arm runt henne. Och Alexa protesterade inte.
- Hur kunde det bli så fel? Frågade Alexa moloket. Victor såg upp i skyn, som för att söka svar.
- Livet slår tillbaka. Det händer oftare än man tror, man tänker bara inte på det. Jag förstörde mitt liv när jag lämnade dig, Alexa. Och nu håller mitt liv på att göra sönder mig. Därför måste jag reparera det som repareras kan. Det låter nog oromantiskt i dina öron, men det är sant.
Alexa skrattade sorgset och skakade på huvudet.
- Livet är ju inte speciellt romantiskt heller, när man tänker på saken. Jag är ambivalent till att du kommit hit, det måste du förstå. Tiden med dig var nog den bästa i hela mitt liv, och ändå sedan dess har det gått utför. Om jag litar blint på mig, och du sviker mig igen, blir jag då sämre än jag är nu? Jag har haft ett helvete. Morsan knarkade ihjäl sig, jag har ett slamprykte på mina axlar, och har just flyttat till en ny stad och vill börja om på nytt. Fattar du?
- Det gör jag, svarade Victor och strök henne sakta över kinden med sin lediga hand. Men ibland måste man ta risker. Jag tog en bara genom att åka hit. Du kunde lika gärna spottat på mig och bett mig dra åt helvete, vilket jag nog hade gjort om jag vore du.
Han förundrades av det hon just berättat för honom. När de var tillsammans hade hon alltid varit så glad och lycklig. En livsnjutare, på något sätt. Försökte få ut det bästa av allting. Och han hade alltid sett henne som en oskuldsfull människa, ren och vacker.
En tanke slog honom, som kanske inte riktigt passade in. ”Även solen har sina fläckar”.
- Jo, det har du rätt i. Låt mig bara reflektera över det ett tag först.

Och Victor kunde vänta. På henne kunde han vänta hur länge som helst.

De satt där tysta i någon halvtimme, och Victor undrade vad som rörde sig i Alexas huvud. Hon var djupare försjunken i tankar än han någonsin sett henne förr.
Just när han började undra om hon somnat, lyfte hon lite på sig, lade en hand på hans nacke som var dold av hans långa, mörka hår, och kysste hans läppar. Victor blundade och njöt av ögonblickets prakt. Så han saknat den där röda munnen, och hur varm och underbar den var att kyssa.

Kanske skulle det inte gå väl för dem i framtiden heller, men just då var de båda i extas, och lyckligare än någonsin förr. En del ögonblick borde vara i en hel evinnerlighet.

Speciellt ögonblick som delas med en ängel

Gjorde en kort novell på engelska till skolan! D': My spelling isn't perfect, but anywayz:
-
I’ve just finished art class. I love art; I love drawing, to just draw whatever I felt like. Still, there was one thing I loved more. And that “thing”, mostly called Lucas, was going to be here in just a few minutes. I haven’t met him in the entire weak. He is so hard to be without. I seriously feel addicted to him. Though drawing makes the time without him less painful, he still is all I can think about.

Suddenly I heard some noise created by two feet’s. I turned around to see the most beautiful person in the world. I catched myself smiling, I love you. One thing I hate about myself; I am really bad at showing my feelings. I want you to understand how much I love you. I know that I should show you, before it’s too late. But there is like a locked door, blocking my words, and I can’t find the key.

It feels like we were standing there in hours, his beauty is so blinding, but only seconds had passed when he put his arms around me. I looked up at him and I saw that he had been beaten, again. I noticed, not only from his red skin and the scratches, I could see it in his eyes and the expression on his face. He needed me. It hurts to know that he is unhappy. I wish I could do something, something that would make more difference than a hug or a kiss does. I’m sure that heals for a while, but I want him to be happy, and safe all the time.

“Hey”, he said.
“Hi”, I tried to smile. He looked really sad. I felt so bad for him. “Do you want to go to my place?”
“Sure”, he smiled. But I noticed that something wasn't right.

+

We sat on my bed, his hands were in mine. Something was wrong, I just knew it. I looked into his eyes, then he kissed me and said:
“I’ve talked to them”.
I knew immediately who he meant. I waited impatiently for a continuation, which I probably not wanted to hear.
“They will send me to a foster family”.
I got enormously frightened, my heart stopped beating. He must have seen in my expression that I couldn’t really get it.
“I’m going to move”.
I didn’t know what to say. Lucas was everything. If this means that I will see him more seldom than I already do, then I’m not so sure that I can handle it.
“When”, I said and noticed the tears running down my cheeks.
“Tomorrow”, he took a deep breath, “I didn’t know how to tell you”.
I gave him a hug. I still didn’t know what to say. I just wanted to stay here forever, with my arms around him.
“I love you, and I will miss you, all the time”, he said and gave me a kiss.
I remained completely silent. I won’t ever let him go.

Gammalt drabbel, slarvigt skrivet mitt i natten för tre veckor sedan.


Djupet äter upp världen, det finns ingen mening och hon stannar på kapitel trettiotvå, sida tvåhundraelva.
Mobilen ger ifrån sig en arg vibration, letar efter en uppmärksamhet hon inte vill ge den. Någon vill mig någonting, tänker hon men ignorerar apparaten som ligger bredvid huvudkudden.
Om hon kunde så skulle hon leva på böcker och texter och meningslöst sex men hon förbannar alla tankebanor åt det hållet.
Hon skulle bli mer ensam då än vad hon redan är och hon skulle inte vilja leva om inte de där andetagen bredvid henne fanns.
Hennes böcker är hennes stöd. Böckerna. Som ligger lite varstans på grund utav två flyttar den här våren. Och hon tänker att hon vill ha dem, nu, på en gång. I bokhyllan. Där skall de pryda hennes tillvaro och samla damm.
Bara de finns där.
Alla texter hon skrivit de senaste två åren borta. Försvunna. Berövade deras hemvist i hennes packning. Den packning hon burit med sig överallt i fyra år.
Ingen känner igen mig utan den, tänker hon samtidigt som hon svär högt, jag vill ha min packning. Den var mitt liv, mitt jag och allt jag någonsin varit eller känt.

Boken framför henne lika djup som djupheten själv, den har sådana ord, sådan formulering som får henne att häpna.
Varför är inte jag sådan, tänker hon och sätter sig långsamt upp i sängen, varför finns inte mina texter i hyllor för andra att köpa.
Och plötsligt så förlorar kroppen den lilla ork som finns kvar, hon hänger livlöst framåt och känner sig otillräcklig. Hon kan inte rå för det, men hon känner för att dö.
Det finns ingen anledning till det heller, tänker hon och drar handen över ansiktet, det finns ingen anledning, mening, till någonting längre. Men det har det väl aldrig funnits. Det har väl aldrig funnits någonting sådant för mig.
De där bra känslorna som fanns ett tag har rymt, de är försvunna, spårlöst berövade från hennes bröst där det nuförtiden sticker till och där det finns ett oförklarligt tryck.
Fan ta världen, tänker hon men sitter kvar i den och hatar sig själv mer för varje dag som går, bara lite mod krävs så slipper jag den. Men mod har jag aldrig haft.
Var barmhärtigheten finns vet hon inte, och om det nu funnits någon så har hon då aldrig sett den.

Hon är trött på alla tomma löften och alla fina ord som ändå inte tränger sig in i själen. Oavsett om det är på skämt, på låtsas eller bara någonting som någon råkar slänga ur sig så tränger sig det negativa in i själen och gror.
Det spelar ingen roll om ursäkter uttalas, det spelar ingen roll hur mycket hon än misstror orden. De växer sig större för varje dag.
Ändå, fast hon inte vill.
Det finns ingen Gud, tänker hon och ler, för hade han funnits hade ingen behövt lida.
Men egentligen vill hon tänka att om det inte fanns någon Gud så skulle hon inte behövt må så som hon gör.
För det kan väl inte vara så att det finns en anledning till att vissa ska behöva vara miserabla, utan anledning, precis så som hon.
Hon vill det inte, hon vill inte alls, men hon måste, så hon reser sig upp och tittar ner på sängen igen.
Vad gör du här, tänker hon och lyssnar på andetagen från kroppen där.
Hon trodde att det var den oskuldsfulla som skulle rädda henne från monstren inom henne. Men hon insåg efter alldeles för lång tid att det var hon som påverkade den andra. Och nu är det för sent för att kunna stoppa processen.

Aldrig trodde hon att hennes djävlar kunde påverka andra, aldrig trodde hon att hennes helvete kunde infektera någon så ren.
Personen på sängen älskar hon, såpass mycket att hon klarar av att vädja till personen att lämna henne. Övergiva henne innan tiden tar slut, för nu finns det knappt någonting kvar, kära du.
Men jag klarar inte av att lämna dig, viskar hon så tyst att hon knappt hör det själv, för jag kan inte kontrollera mig själv utan dig.
Och lämnar du mig, tänker hon, så får jag min anledning till att dö.
För utan dig så är meningen med livet att dö. Och döden lockar otroligt just nu.

Påbörjad novell
Sandra älskade det. Att sitta med nacken mot den starka solen och höra vattnet porla fridfullt ett stenkast bort. Få saker var mer tillfredsställande än just det.
Hon lutade huvudet bakåt, slöt ögonlocken, och såg rött där annars blott mörker infunnit sig.
- Vad håller du på med? Var lite social nu, för fan.
Sandra öppnade åter ögonen och bländades av ljuset. Såg sedan på Sanna som satt bredvid med en folköl i handen. Sanna klarade inte av tystnad, ens i nyktert tillstånd. Efter bara ett par minuter utan att någon yttrade sig kunde hon bli helt stirrig.
- Vad vill du att jag ska säga? De andra lär ju vara här snart, de sa vid halv fem...
Sanna grävde genast fram mobiltelefonen ur jeansfickan, som redan var belamrad med mynt och nycklar. Konstaterade efter några ögonblick att det fortfarande återstod femton minuter av väntan. Hon räckte sedan fram en ölburk till Sandra, som suckandes skakade på huvudet. Hon tänkte bara inte dricka mer. Så mycket ont hade hon åstadkommit på fyllan, att tillfällena var oräkneliga. Hon vägrade falla tillbaka ned i skiten, den idiotin.
- Du vet mycket väl att jag inte vill. Och du själv kanske borde sluta dricka nu, åtminstone tills Julia och de är här.
Sanna ställde ned burken i det gröna gräset, som denna sommar var otroligt vacker och inbjudande att sitta på.
- Det har du nog faktiskt rätt i, Sandra. Och du, skyll bara inte på mig om du får det trist ikväll. Bara för att du inte super, menar jag.
Detta fick Sandra att skratta till. Hon skulle minsann få det trevligt ändå.

Stadsparken var så obeskrivligt fantastisk om sommaren. För tillfället var vattnet i den åldriga fontänen alldeles rent, och bringade törst åt vemhelst som ägnade den ett ögonkast. Fåglarna kvittrade i träden, som bredde skugga över dammen som låg precis framför dem. Detta var Sandras bild av en svensk sommar, när den var som bäst. Underbar, vacker.
Och snart skulle alla vara samlade här.
”Alla” var just nu benämningen på Sandras och Sannas hela krets, och fler än så.
Många äldre, insyltade, tycktes tro att ungdomen inte sätter värde på traditioner, men så var inte fallet. Åtminstone inte för dessa ungdomar. En sådan här kväll hade de varje sommar, alltid under samma ek i parken. Den betydde mycket för många av dem, som inte sågs särskilt ofta. Det kunde bero på distans, eller att någon helt enkelt bytt skola. De flesta sågs alltmer sällan. Kvällen var magi för dem. Magi, kärlek och gemenskap.
Och självklart även rikligt med gitarrer, bärs och lokalt skvaller.


Varje år anslöt sig även nya människor till gruppen, vilket gjorde varje tillfälle ännu mer intressant.
Ida g var Sandra och Sanna där först utav alla, för att se till att ”deras” plats var ledig. Det kom mycket folk en fin dag som denna.
Sanna hade burit med sig sin gitarr, men Sandra antog att hon nog inte skulle kunna spela på den som onykter. Sanna höll sig aldrig från alkoholen i onödan. Hon hade lagt sig ned, och ljuset speglades i hennes glasögon. Enligt Sandras mening var hon en av de få som passade bättre i glasögon än utan. Egentligen hade hon nog inte ens behövt bära dem längre, men gjorde det i alla fall. Bara för att det kändes bäst så.
Snart hördes ett tjut ifrån cykelvägen som låg en bit bort.
- Sanna, Sandra! Wilma kom springandes nedför slänten på vinglande ben, snubblade nästan på de höga klackarna, som hon oftast bar med vördnad. Men idag kunde hon vara hur vild och galen som helst.

Kan inte lämna hela. Flera fucking A4sidor.
Men lite kanske.

04.23
Tero vaknade med ett ryck. Det var den tredje mardrömmen den här veckan. Han satte sig upp i sängen och torkade bort kallsvetten i pannan, mardrömmarna blev bara värre och hans brist på sömn påverkade honom i hans arbete på gården. Tero gick fram till fönstret och öppnade det. Det var fortfarande mörkt ute och stjärnorna glimtade på himlen. Han stod vid fönstret ett tag och andades in den kalla nattluften.
- Varför just jag? Frågade han sig själv.
Då mindes han vad Naimas far hade sagt till honom kvällen innan.
“Om du inte blir mer fokuserad på arbetet snart så kan jag inte garantera att du kan stanna här”.
Tero knöt nävarna och kände ilskan välla upp inom honom. Om bara hans far fanns kvar här, då skulle de minsann inte behandla honom såhär. Han stängde fönstret igen. Tero slöt ögonen och försökte minnas sin far igen men minnena var suddiga. De flesta i byn sa att han ärvt hans mors leende ögon och hans fars ohyfsade beteende. Han log för sig själv, det var säkert sant.
Tero tog sin jacka och gick ut. Natten var sval, men det gjorde honom ingenting.

04.30
Djupa andetag och mjuka rörelser, drömmande och vimlande.
Naima sov inte, hon väntade ivrigt och ovetande.

I den lilla gläntan var det helt vindstilla och mörkt. Dammen var djup och den spegelblanka ytan glittrade som himlen över, men något var fel. Det var tyst, nästan för tyst och moln tornades upp på den stjärnklara himlen. Skogen var mörk och det fanns ingen som ville vara där nu. Inte ens prasslet från något litet djur hördes.

04.33
Tero stod utanför Naimas fönster och såg upp mot de fördragna gardinerna. Naima var Värdshusägarens dotter, och “förbjuden frukt“. Tero visste att om hennes far skulle upptäcka dem skulle han bli av med jobbet och inte ha någonstans att bo, men han levde hellre farligt...
Naima var vacker och redan första gången Tero såg henne hade han förälskat sig. Det räckte med en liten sten som knappt snuddade vid fönsterrutan så tändes ett ljus i Naimas fönster. Det knakade lite i fönsterluckorna när fönstret öppnades.
- Jasså du är här igen. Naima satt på fönsterkarmen och såg ner på Tero. Hon slängde med sitt lockiga hår och blinkade mot honom. Tero väcktes från sig egen värld.
- Ja, och den här gången kommer du med mig, sa han och försökte låta oberörd trots att hans kinder var röda.

04.37
- Naima kattöga, du skulle inte ha något emot att vi gick närmre skogen? Frågade Tero lite försiktigt. Naima såg på honom ett tag innan hon gav sitt svar.
- Du tror väl inte att jag är rädd?
- Det tänkte jag inte alls säga, sa Tero och gick ut mot skogen som bredde ut sig utanför byn.
Naima tvekade ett tag vid utkanten av byn men fortsatte sedan efter Tero. När de nått skogsbrynet stannade de upp. Det var som en reflex, som om att de väntade på att någon skulle ropa åt dem att de inte fick fortsätta. Men det var ingen som ropade. Det kom kalla vindar pustande från skogen och ett ovälkommet prasslande hördes inifrån bland löven. Naima tryckte sig tätt intill Tero.
- Ger du upp nu? Frågade Tero och klappade henne på huvudet.
- Jag fryser, jag skulle ha tagit på mig något mer, sa Naima oskyldigt.
- Tur att en av oss tänker, sa Tero och tog av sig sin jacka.
- Men nu kommer du att frysa.
- Jag tror jag överlever.

04.47
En liten fågel flög snabbt över den stora skogen. Molnen hade redan börjat skymma stjärnorna och fågeln hade bråttom. Ensam skyndade den över trädtopparna på jakt efter skydd för regnet.
Det glimtade till bland träden och en liten blank yta syntes långt under den lilla fågeln. Den skyndade vidare.
Till vilken nytta hade en pöl i regnet?


Ah.... + typ 7 A4 sidor... pallar inte posta hela här eftersom det lätt kommer bli för långt .___.''

Citat från Rational