Dumpa dina noveller här!

Under fingertopparna kände hon hans varma och lena hud, som verkade randig i ljuset som sipprade in från persiennerna. En vacker kropp hade han. Nästan för vacker för att vara verklig. Sådant existerade inte, inte på riktigt. Det var sådant man såg i filmer, och kanske porrtidningar. Ändå låg hon bredvid ett ideal på vita lakan. Lea höll tillbaka oron hon kände inom sig. Kämpade för att inte låta den ta över henne. Hur länge skulle det få vara såhär? Frågan hemsökte henne, kom krypandes ur mörkret utan förvarning när som helst. Hon ville låta det bero, tills vidare. Bara njuta av dagen, eller ögonblicket. Slippa tänka på konsekvenser, som med all säkerhet skulle utvinnas ur deras handlingar.
Men nu låg han med fridfullt ansikte vänd mot henne och sov djupt. Förmodligen omedveten om att hans lillasyster låg och betraktade honom. Det fanns många fördelar med att han inte bodde hemma nu. En av dem var att de båda slapp oroa sig över att någon skulle störa friden. Ingen kom oinbjuden in till hotellrummet. Inte mycket kunde väl efterlikna rädslan av att bli ertappad tillsammans med sin egen bror. Det de höll på med var både kriminellt och otroligt tabubelagt. Ibland funderade hon på hur det skulle vara om Markus bara inte hade hennes gener. Då skulle det inte längre vara brottsligt, bara en tabu. Han var ganska mycket äldre än henne, trots allt. Men det kunde kvitta. Åldersskillnad var ett av de mest avlägsna problem de två hade. Men alla bekymmer försvann då man sov, vilket märktes i Markus ansikte. Hon tyckte om att se honom sådan. Om Lea trott på Gud eller himlen så kunde hon svurit att Markus kom därifrån, som en fallen ängel. Och att de skulle hamna tillsammans i helvetet förr eller senare. Men hon tyckte inte att helvetet verkade så hemskt, bara Markus stod vid hennes sida att ta emot det. Med Markus skulle hon klara allt.
Hon följde långsamt hans bröstmuskulatur med fingrarna och makade sig närmare honom. Ingen värme liknade hans. Lea tänkte att han nog hade en egen energiform eller något. Hon önskade inte ens att han skulle vakna, för han var så söt i sömnen. Det var han annars också, med det låg en viss lättnad i att slippa se de sorgsna ögonen som fanns där i de vackra ansiktsdragen då och då.
Hon ville inte väcka honom, inte nu. Och inte heller gå därifrån. Bara ligga där bredvid och känna hans närvaro, värme och doft. Det skulle inte vara förevigt. Kanske skulle han glida ur hennes grepp om bara något ögonblick. Man måste maximalt uppleva varenda millisekund, och komma ihåg allt.
Tills den dagen hade ju Lea mer eller mindre levt på minnena av allt de vackra som de haft innan Markus farit till Texas.
Som en brygga i svart vatten hade hon klamrat sig fast vid minnena, desperat och rädd för att tappa greppet och falla ned i svärtan.
Men hur länge skulle det förbli ljust i hennes liv…?

Citat från Rational

I Mörker

Vandrar genom kvävande miljöer
får ingen ro
mörkret har sin stabila hand
mot min platta rygg
ingen anledning att skaka
kan bara känna mig trygg

finns inget att kämpa för
här finns redan allt
luft, mat och vatten
luften är unken för en av mörkret född
mat kan inte stilla hunger
vatten kan inte stilla törsten

den motbjudande frossan
skapar lidande
ingen som ser
vad jag ser i mörker

I mörker är jag född
inget annat är på riktigt
avgrunden är livet
planer om undergång

Vinden viner kring min själ
som en schal slingrar sig
runt ett naket barn
sliter i mitt hår
karga dagar
karga nätter

Pånyttfödd varje dag
ur mörker, ur drömmar
att uppnå det alla vill
släcka solen
väcka månen
vattnet stiger

Finns inget hat
bara viljor till ont
tankar om allt
strävan mot
utförande
av livet


(inte så mkt till novell iof!)

http://www.emocore.se/?sida=blogg&read=268224

På förfrågan!

Det knackade på trädörren i hallen. Lea visste mycket väl vem det var som stod utanför den, och hon ville inte öppna. Inte efter det hon gjort föregående dag. Hon skämdes något alldeles förfärligt över sig själv och hur hon handlat.
Markus var lyckligt ovetande om hur Mattias händer rört sig längst hennes höfter och hur hon borrat ansiktet in i hans hår. Än så länge visste Markus ingenting.
Hon kunde inte se honom i ögonen, därför öppnade hon inte dörren för brodern. Man ack, så dum hon var. Markus hade givetvis fått en extranyckel till lägenheten nu när han kommit hem igen.
- Hallå?! Ropade han, och Lea hörde hur han krängde av sig rocken och slängde denna på hallgolvet. Hon drog efter andan, blundade, och gick sedan för att se rädslan i vitögat. Markus ryckte till en aning då hon steg in i den stökiga tamburen.
- Varför öppnar du inte? Lea svalde hårt, det knöt sig i halsen.
- Jag hörde inte. Förlåt. Hon hörde hur ihåligt det lät, och anade att även den blinde människan skulle sett igenom det. Han himlade med ögonen.
- Försök inte. Men men, om du inte vill säga, så. Han tog av sig skorna och gick fram för att kittla Lea på sitt kärleksfulla vis. I vanliga fall skulle detta fått henne att kikna av skratt och ligga dubbelvikt på golvet under hans fingrar, men inte idag. Nu förmådde hon inte ens småle. Hon förbannade sin kärlek till honom, och att hon ändå gjort det där med Mattias. Vad hade hon tänkt, om hon tänkte alls? Ett rop på hjälp, av något slag? Ensamhet, eller kanske rentav abstinensbesvär? Markus satte händerna i sidan och såg sorgset på Lea.
- Seriöst, vad är det frågan om?
Tårarna vällde upp i ögonen på henne, men hon gjorde allt som stod i hennes makt för att hålla dem tillbaka. ”Inte gråta, du har inte skäl”.
- Vi tar det sedan.
Men Markus var ihärdigare än vanligt.
- Säg det nu, om det är något. Vilket jag vet att det är. Jag är idel öra.
Lea kände hur torr halsen var, och hennes puls ökade i takt. Hon slöt sina ögon, och blundade för verkligheten.
- Jag har gjort något dumt. Jävligt dumt. Med… Mattias.
Markus blick blev mörk och kall.
- Knullade du med honom? Hon svalde och nickade hastigt. Han suckade djupt.
- Nog för att jag fruktat det, men jag trodde faktiskt aldrig du skulle göra något sådant. Men kanske var det mitt fel, som tog dig för givet.
- Förlåt mig, sa Lea men ögonen fästa på golvplankorna. Förlåt. Du får väl tro vad du vill, men jag älskar dig. Och det har jag gjort hela tiden.
- Och jag älskar dig. Även om det skulle vara bra mycket enklare om jag inte gjorde det. Och jag har dessvärre inte varit fullt ärlig gentemot dig heller. Jag tänker inte berätta för dig vad jag gjorde i Texas, men inte fan levde jag i celibat i alla fall. Så jag antar att vi borde vara ganska så kvitt nu. Jag är ledsen. Han öppnade sina armar och Lea begravde sig själv i hans varma famn. Han strök henne över det oborstade håret och smekte samtidigt hennes rygg.
- Varför sa du ingenting, dumma flicka? Lea log lite prövande.
- Vågade inte. Jag var väl feg.
- Precis som jag då. Vi är allt riktiga kycklingar.

Jag tar mod till mig och dumpar min novell också... eller ah, jag arbetar lite på sätt som Rationel; med "småscener".

Hjärtat dånade likt en lavin som vällde fram över bergen och slukade allt i sin väg för att lämna kvar enbart förödelse. Stämmer det att man bara hör snöns rasande framfart när man befinner sig i en lavin – och efter att snön slutat rulla; den djupa tystnaden? Darwin hade kunnat göra vad som helst för att få höra tystnaden. Han hade kunnat offra sitt liv för att slippa känna den dunkande pulsen mot tinningarna. Snart skulle han inte orka mer, snart skulle benen ge vika och han skulle falla ihop till en hög för att få ta emot sparkarna och öknamnen. Han kunde höra dem bakom sig, deras upphetsade krigsrop. Dem var långt bakom honom, men när han inte orkade springa längre skulle dem hinna ikapp. Järnsmaken i munnen, benens sladdrighet och väsandet i lungorna. Astman. Dem visste att han hade astma. Dem hade tagit hans inhalator en gång, kastat den emellan sig medan Darwin förgäves försökt få tag på den. Slutligen hade syret inte nått hans lungor längre och han hade fallit ihop. Det var länge sedan, men fortfarande visste dem att han var försvarslös utan sin inhalator. Nuförtiden var det inte bara astman som gjorde han till ett offer. Dem hade mer information om honom, dem hade hittat fler fel på honom under de fyra år som de bott i samma stad och gått i samma skola.
Nu vek sig knävecken, nu susade marken emot honom och nu nådde hans kropp på den asfalterade marken. En pulserande smärta nästlade sig upp längst armbågarna och knäna. Huden på Darwins armbågar skrapades upp, han hade bara T-shirt på sig. Flämtande blev han liggandes. Varför hade han inte tagit på sig någon munkjacka imorse? Jo, för att han var rädd att dem skulle slita den av honom, kasta den till marken och stampa på den. Det hade hänt förut, att dem förstört hans kläder. Han hörde deras röster snabbt komma närmare nu, kröp ihop med slutna ögon och förberedde sig på vad som väntade.
Dem attackerade honom likt lejon på en antilop. Pang, pang, pang. Nu, nu och nu. Slagen träffade honom på låren, på överarmarna och slutligen i magen så att han med ett kvidande böjde sig framåt. Det brände i halsen efter språngmarschen. Maginnehållet trängde upp i halsen och Darwin hostade till för att hålla tillbaka spyan. Om han spydde skulle dem skratta. Pang. Nu. Ännu en spark i magen. Dem hade börjat skrika också; deras hatiska rop ekade över parkeringsplatsen. Darwin höjde blicken, såg upp på ansiktena som föraktfullt tittade ner på honom. En varm spottloska träffade honom på kinden. Skratten ekade i huvudet, deras ansikten började snurra. Det väste i lungorna när han andades. Han behövde sin inhalator. Var dem inte tillfredsställda snart? ”Snälla…” fick han fram. ”Jävla loser.” Ännu en spottloska. Deras ansikten ovanför honom försvann och han hörde avlägsnande fotsteg. Han rörde sig inte på en stund. Det bubblade inom honom - inte ilskan, inte gråten; utan maginnehållet. Vätska bubblade upp i halsen och Darwin kastade sig reflexmässigt framåt varpå en kaskad av köttfärssås, pasta och magsyra plaskade ner på marken. Efter att ha spytt sjönk han utmattat ihop med bakhuvudet mot asfalten. Molnen seglade förbi ovanför honom. Det var över, för den här gången. Han kunde höra tystnaden efter lavinen.

Lägger upp den här också, bara för att jag kan.


Himlen var nästan svart, och stjärnorna dekorerade den med ljusfläckar. Om några dagar skulle fullmånen träda fram, men redan nu lyste den upp så pass mycket att det precis gick att se den grå betongen framför hennes fötter. Den var kall och smått fuktig efter gårdagens regn.
Hon visste inte hur högt det var ned, hon hade bara uppskattat taket nedifrån några gånger förr. Hon hoppades innerligt att hon uppskattat det rätt. Men även när hon stod där uppe, och väntade på den slutgiltiga domen, verkade det väldigt långt ned till marken.
Hon hade förundrats över hur enkelt det varit att ta sig upp på Sjukhustaket, och hur få som faktiskt befann sig på hennes avdelning, även om det var mitt i natten. Det hade nog inte räknat med att hon skulle orka resa på sig ännu, men hon hade alltid varit stark. Och också ständigt förvånat sin omgivning. Och nu skulle hon få tillfälle att göra det igen.
Hennes uppväxt hade varit exemplarisk. Hennes mamma var en framgångsrik advokat som tillsammans med sin man försörjt sin lilla familj. Han, i sin tur, var den ultimata familjefadern, och en mycket omtyckt man. De hade tre kärleksbarn som alltid var artiga och trevliga. Familjen bodde i ett stort, vitt hus som alltid hade rena fönster.
Så såg det ut i andras ögon. Det var det som faktiskt syntes utåt över huvudtaget.
Hon kunde dölja de psykiska ärren föräldrarna ständigt gav henne. Åtminstone en tid. Om inte foundation och puder existerat skulle tortyrens reslutat synts på hennes kropp i form av konkreta sår.
Hon gav upp hoppet för en månad sedan. Då försvann det lilla värde hon hade, och hennes syster fann henne kort därefter liggandes i badkaret. Vattnet däri var rödfärgat, liksom hennes sargade kropp.
Om hon hade lagt sig i karet en timme tidigare skulle hon inte behövt åka in till akuten i ambulans, med akut blodförlust. Då hade hon nu legat som aska i en urna, med jord över sig.
Hon var ett värdelöst missfoster som inte förtjänade något.
Det var vad hon blivit intalad i femton år. Och äntligen hade det gått upp för henne hur sant det egentligen var. Hon hade inte tillfört världen något, inget alls.
Hon tog några prövande steg. Hon var fortfarande väldigt yr, och en rännil av blod löpte längst underarmen från armvecket där det förut suttit en slang. Hon hörde nätt och jämt fordonen som åkte förbi därunder på gatan. Hon satte sig långsamt och försiktigt på betongen och hängde med benen utanför kanten. Benen var naket bleka och fulla med ärr. Ingen vacker syn, direkt. Men snart skulle hennes utseende inte spela någon som helst roll. Om det ens gjort det förr.
Ingen hade någonsin trott att hon skulle kunna göra något så drastiskt som hon gjort där i badkaret. Hon som hade det så väldigt bra, med rika och snälla föräldrar. Självklart hade dessa sagt åt folk att hon var psyksjuk, som någon slags ursäkt för hennes handlande. Och sjuk var hon nog, men inte på det sättet som de menade. Fram tills nu hade hon legat i en av de vita sängarna på sjukhuset med slangar omkring sig. De kom inte och hälsade på henne ofta. Jo, hennes syster gjorde det. Den enda som faktiskt bry sig om hur hon hade det. Fast det räckte inte för att flickan i sängen skulle få tillbaka livsgnistan.
Hon reste sig upp igen och såg ned på den belysta vägen nedanför. Nu hade hon ingen anledning att tveka. Det kunde bara bli bättre. Och om det nu skulle bli sämre, så fick hon skylla sig själv. För hon skulle aldrig komma tillbaka igen. Håret blåste i ansiktet på henne, och hon andades in den friska luften med ett par djupa andetag. Och hoppade.

Kände den starka vinden under fötterna, och vrålade ut över staden.

Och landade på en gräsmatta. Det visste hon redan innan hon öppnat ögonen. Hon kände de vassa stråna mot kinden. Sedan såg hon upp i en blå och stjärnbeströdd himmel. Den påminde om den hon nyss sett på taket, men den här var vackrare. Och allt var tyst runtom henne. Hon vände prövande på huvudet och såg något som liknade tyg. Hon försökte ta på det, men fick inget grepp om vad det nu än var. Som om det vore luft.
- Det är ingen idé att du försöker. Res dig bara upp, Madeleine Järkeborn.
En mjuk och behaglig röst. Hon gjorde som den befallde. Hon stod ansikte mot ansikte med honom. Den hon älskat mest i hela världen. Det vackraste hon visste. Han såg precis ut som hon mindes honom, förutom att han bar en lång kåpa som såg ut att vara av den lenaste satin.
- Emil…? Hon var just i färd med att famna om varelsen som stod framför henne, men han stoppade henne med en gest.
- Nej. Du snubblar bara. Jag kan omfamna dig om du vill det, men du skulle inte känna det. Madeleine svalde. Vad var detta?
- Okej. Men gör det ändå.
Sagt och gjort. Hon såg klart och tydligt hur hans tygbeklädda armar slöts om henne, men hon kände ingenting alls. Då gick det upp för henne. Hon andades inte. Hon placerade handen på vänstra sidan bröstet och fick sin misstanke kompletterad. Ingen puls heller. Vilket måste betyda att hon lyckats.
- Kom, Madeleine. Din destination ät ditåt, och jag ska följa dig. Han pekade åt ett håll där det bara verkade finnas än mer mörker och gräs. Madeleine önskade att hon kunde fatta hans hand, men visste att det var lönlöst. Istället bestämde hon sig för att ta reda på lite om var hon hamnat.
- Var är vi egentligen? Och varför kan jag inte ta i dig?
Han såg på henne.
- Vi är mitt i dödens centrum nu. Ditt eget. Och anledningen till att du inte han vidröra mig är att jag inte är gjord av något som existerar i den värld du är van vid. Om detta vore på jorden skulle jag inte existera. Där skulle du inte ens se mig.
- Men… Du är väl Emil?
På sätt och vis. Det beror på hur du ser på att ”vara”. Men ja, jag antar att jag är Emil.
Madeleine förstod inte alls. Hon var bergsäker på att hennes Emil levde. Och när hon tittade lite närmare på den som gick bredvid henne lade hon märke till att han bar ett ansiktsuttryck man aldrig skulle se på Emil.
- Nej, du är inte Emil. Berätta vad eller vem du är, snälla.
- Du har alltid varit en skarpsynt person. Det är inte alla som skulle märka något så litet. Jag tror att den simplaste benämningen på mig vore Döden. I gestalt av den som betydde mest för dig i hela världen, när du levde. Och jag vet inom mig att du inte blir rädd när jag säger detta. För du har sökt mig en tid nu.
Döden hade rätt. Hon fruktade inte det faktum att varelsen var det den var. Hon blev inte heller besviken.
- Okej. Och vart är vi på väg?
- Det skulle jag precis komma till. Vi ska till en plats där din själ får ro. Kalla det himlen, kalla det paradiset. Vad är väl ett namn? En sak är säker, du kommer trivas där.
Mer behövde hon inte veta, så hon fortsatte följa Döden. Tillslut var de framme vid en stor port som verkade vara av sten.
- Härinne, sa Döden och placerade en hand på porten, finns ditt öde. Jag kan inte följa dig längre än såhär. Lycka till, Madeleine Ernius. Kanhända ses vi igen, beroende på hur ditt eget öde ser ut. Döden låste upp portalen och därinne var det bara svart.
- Gå bara inte dit, så kommer du till en vacker plats. Dö väl.
Döden såg Madeleine försvinna till sin fortuna, stängde sedan porten.

Sedan vet varken jag eller Döden mer vad som faktiskt hände Madeleine.

Dumpar en till scen (en halv scen snarare), från en helt annan novell med mina två favoritkaraktärer Hayden och Dylan. Är alltid orolig för att mitt sätt att skriva inte ska vara tillräckligt "målande", kritik någon?

Musiken ekade över den mörka innergården. På en balkong på andra våningen stod ett dussintal berusade ungdomar, de tjoade och förstärkte ljudnivån med sin falska allsång. I rummet innanför balkongen kunde man skymta ännu fler vinglande kroppar. Hayden och Dylan utbytte blickar; de hade i alla fall kommit till rätt ställe.
”Är du säker på det här?” frågade Dylan försiktigt medan de gick mot trappuppgångens port.
”Ja, visst!” försäkrade Hayden, men när han höll upp dörren för Dylan såg han inte riktigt lika självsäker ut längre. Porten slog igen bakom dem och lämnade dem i en trappuppgång vars väggar tycktes vibrera. Det verkade åtminstone som att Robins stereoanläggning hade bra bas. De började smyga upp för trapporna, likt två spioner på ett hemligt uppdrag. När de kommit halvvägs upp för trapporna och sakta men säkert närmade sig musikens ursprung, tog Dylan ett löst tag om tyget vid Haydens underarm.
”Hayden… är du verkligen, verkligen säker på det här?” sade han med tyst röst. Hayden stannade genast, vände sig om och log menande.
”Se! Du beter dig verkligen som en nördig liten unge ibland, precis som jag sade!”
”Det gör jag väl inte alls…” mumlade Dylan och släppte taget om munkjackan.
”Jag sade aldrig att det är något negativt, gjorde jag?” Han tog tag i Dylans hand och placerade den återigen på sin underarm. Dylan knöt näven runt tyget och mötte Haydens blick innan de fortsatte uppför trapporna. Av någon anledning höll de sig intill väggen, tassade på tå och försökte ge ifrån sig så lite ljud som möjligt trots att de båda visste att det var så gott som omöjligt att höra dem på grund av musiken. De kom upp på andra våningen och gick fram till dörren som musiken kom från. Dylan släppte sin pojkväns arm och gömde sig istället bakom dennes rygg.
”Dylan, sluta vara en sådan tönt!” muttrade Hayden. Han öppnade dörren och musiken strömmade emot dem. Volymen var så hög att de nästan tappade balansen och blåstes bort, precis som i serietidningarna, men i sista sekund fick Hayden chockat tag i dörrkarmen. Dylans hand letade sig in i hans och de stängde dörren bakom sig. Redan i den trånga hallen insåg de att hela lägenheten skakade. Ljudnivån var så hög att det inte gick att föra ett normalt samtal även om man skrek, så Hayden lutade sig mot Dylan och placerade läpparna mot hans öra. ”Vi får försöka hitta något att dricka, det är omöjligt att vistas här annars…” sade han. Dylan reagerade genom att chockat öppna munnen och skrika: ”Va?! Nej, vi är ju inte här för att dricka, vi skulle ju bara leta reda på din syster!” men självklart hörde inte Hayden ett ord av vad han sade. De båda klev från hallen till vardagsrummet, där människorna stod hopbuntade mellan sofforna och dansade i takt och otakt med musiken. Dylan tittade upp på väggarna. Där hängde inramade klassfoton, inramade foton på glasskladdiga femåringar, inramade soliga semesterbilder… han höll tummarna för att ingen av tavlorna skulle ramla ner från den skallrande väggen.
När han vände blicken mot soffgruppen igen sträcktes en hand fram mot honom, vilket fick honom att rycka till. Handen tillhörde Hayden och höll i ett glas med genomskinligt innehåll, hans läppar formade orden ”Here you are!”. Dylan skakade lätt på huvudet – de hade ju bestämt att de bara skulle hämta Haydens lillasyster – men Hayden mer eller mindre tryckte ner glaset i Dylans hand. Med en suck kikade han ner på innehållet och petade upp glasögonen med pekfingret. Det såg ut som vatten… han förde glaset till läpparna. Smakprovet bevisade att det definitivt inte var vatten. Med en plågad grimas svalde Dylan ner vad-det-nu-var-för-vätska och tittade än en gång mot tavlorna. ”Hoppas att de inte ramlar ner…” sade han för sig själv. Med en suck såg han sig om efter Hayden, men han hade försvunnit i folkmassan. Han ställde ifrån sig glaset på soffbordet i förhoppningen att ingen skulle välta omkull det och lämnade sedan vardagsrummet för att leta reda på badrummet. Han kom ut i en trång korridor och öppnade den första dörren han fick syn på. Det var ett sovrum, täcket på sängen hade halvt halkat ner på golvet och när han höjde blicken mot madrassen spred sig en rodnad på hans kinder. Tjejen och killen på sängen verkade inte ta någon notis på honom, ändå pep han ”Oj, förlåt, fel rum!” innan han smällde igen dörren. Nästa rum var i alla fall kaklat, men i badrummet satt ytterligare två personer. De tittade upp mot Dylan med grumliga, berusade ögon. Tjejens läppstift hade smetats ut över killens ansikte. Dylan stängde dörren utan att ens säga något.
Det slutade med att han begav sig till köket. Köksfönstret var öppet och fläkten påslagen; ändå låg cigarettröken som ett illaluktande täcke över rummet. Ungdomarna stod i en klunga vid fönstret, Dylan undvek att möta deras blickar. Istället kikade han lite diskret mot dem för att se om någon av dem var Haydens lillasyster. När han kommit fram till att ingen av de berusade ansiktena tillhörde Lilly vände han sig mot diskbänken – och fick syn på en flaska som innehöll något som liknande Fanta, dock hade etiketten ryckts bort. Den vidriga smaken efter det genomskinliga han druckit låg fortfarande kvar i munnen, så han skruvade snabbt av korken på flaskan och började halsa. Det smakade precis som Fanta, men med en svag eftersmak av kokos. Han drack tills det inte fanns något kvar i flaskan. Med ett belåtet leende drog han med ovansidan av handen över munnen. Hela livet kändes genast lättare. En dimma lade sig runt hans huvud och efter några minuter satt han på golvet och fnissade åt att köksmattan var lila med gröna ränder på.

Jag var mycket nervös, det var nämligen första gången jag skulle på ridläger och jag hade inte med mig någon jag kände. Blyg som jag är var detta något jag var orolig för, tänk om det inte fanns några jag kände mig bekväm med och blev tvungen att vara ensam en vecka mitt ute i ingenstans.
Det var ett ridläger för ungdomar i åldrarna 15-18 år och jag själv var 16 år vid denna tidpunkt men såg mig själv som äldre då jag var mycket mogen både fysiskt och psykiskt. Jag var vältränad från flera år av ridning och kampsport, men hade ändå fina kvinnliga kurvor. Det jag gillade allra mest med min kropp var mina fylliga och fasta bröst, även fast jag var så stolt över dem hade jag inte låtit någon få se dem. Min blyghet tog helt överhanden i närheten av killar och jag var därför fortfarande oskuld.
Det var ett mycket stort ridläger som ansågs vara en utav de bästa i Sverige, jag hade åkt många mil för att komma dit och hade sparat flera månaders studiebidrag för detta. Bussen närmade sig nu på den gropiga grusvägen och fjärilarna i magen växte, nu var det bara minuter kvar. Jag tog all min packning, klev av bussen och började gå mot en stor byggnad. Nervositeten påminde sig, vart var det egentligen vi skulle mötas? Jag knackade på en dörr och hörde fotsteg som närmade sig från insidan.
- Hej! du har nog kommit lite fel nu, ni ska mötas på framsidan. Gå runt knuten här och sedan till vänster så ser du nog de andra. Ett varmt leende mötte mig och jag blev generad över mitt misstag.
- Tack, sa jag och började gå iväg med väskorna.
- Jag heter Henrik förresten och är eran ledare den här veckan, jag kommer ner till er om en liten stund.
Precis som Henrik hade sagt såg jag de andra så fort jag hade passerat husknuten. Det var ett trettiotal ungdomar, mest tjejer men även ett par killar. En tjej som såg väldigt snäll ut hälsade välkomnande på mig och jag log som svar och ställde mig tillsammans med de andra.
Henrik, ledaren kom fram bakom husknuten och gick med bestämda steg mot oss, han log mot mitt håll.

- Nu ska ni få lämna era väskor på stallplanen och sedan hänger det ett schema på väggen inne på mitt kontor som visar när ni ska rida. Ni kommer bli indelade i ridgrupper och sovlag beroende på vilken nivå i ridningen ni ligger på. Det finns 11 stugor och ni är 33 stycken, alltså blir det 3 ungdomar i varje stuga. Några frågor? Henrik tittade ut på ungdomarna och sa sedan att det var fritt fram att kika på schemat.
Ridlektionen gick hemskt, hästen och jag fick ingen kontakt alls och jag kände att jag säkert skulle bli indelad i en allt för lätt grupp om ridläraren inte var förstående. Efter lektionen kom en kille fram till mig.
- Jag såg dig rida förut, det gick inte allt för bra va? Han log retsamt och jag fnös som svar. Han som faktiskt såg väldigt bra ut med solkysst hy, en fin vältränad kropp och vackra ögon. Alla snygga killar är idioter tänkte jag högt för mig själv och funderade på varför det var så medan jag gick mot stallplanen där vi skulle samlas. Tjejen som tidigare hade hälsat på mig kom fram och började prata med mig, hon hette Sussie och var mycket söt med rött lockigt hår och mängder av fräknar. Vi kom riktigt bra överens och hoppades på att hamna i samma stuga.
Min värsta farhåga besannades och jag hamnade i samma stuga som den dryga killen från tidigare och vad som visade sig vara hans bäste vän. Jag som var så blyg runt killar kunde ju inte dela stuga med två. Sussie var lika besviken som jag då hon hade hamnat i den sämsta ridgruppen och hennes självförtroende hade fått sig ett slag men vi båda försökte vara positiva och hon följde mig till min stuga som låg allra längst bort. Det var en rejäl promenad och när vi var framme var vi båda andfådda. Hon hjälpte mig packa upp när killarna rusade in i stugan, lika andfådda som vi hade varit.

Tja tjejer! Sa den dryga killen som tydligen hette Kim. Han slängde sig på sängen bredvid hans vän, Alexandro som var av utländskt ursprung. Med tanke på namnet och hans utseende med vacker hy och svart, kort vågigt hår trodde jag att han var från Spanien. Han pratade lite med brytning men ingenting man lade märke till något nämnvärt.
- Vill ni hänga med till stuga 4 ikväll? Frågade Kim och knuffade till Alexandro som fortsatte: Det kommer några stycken och så har några med sig alkohol och vi ska köra lite lekar och så.
- Alkohol är ju förbjudet här, sa jag och tänkte precis tacka nej. Detta var inte riktigt min grej och jag såg fram emot en lugn kväll med en bra bok.
- Självklart vill vi det! Sa Sussie fort och log bestämt mot mig.
Nu var det bestämt och på kvällen var jag och Sussie på väg till stuga 4. Kim och Alexandro var redan där. Jag hade på mig ett långt vitt linne och svarta strumpbyxor, lite fin ville jag känna mig inför alla främmande människor. I stugan hade alkoholen redan plockats fram och Sussie greppade snabbt tag i en flaska med cider och satte sig på en utav sängarna.
Stugorna var stora med 3 relativt stora sängar, soffa, tv och badrum med dusch. I stugan var det jag, Kim, Alexandro, Sussie, de tre tjejerna som bodde i stugan och ytterligare en kille. En liten och mullig tjej puttade in mig från dörröppningen och gav mig ett glas med Coca Cola. Jag tog en rejäl klunk, törstig som jag var och kände alkoholen värma min hals och mage. Hostade av förvåning men tog sedan ännu en klunk. Nu skulle jag se till att ha roligt och inte sitta och trycka i ett hörn.

- Vi kör en lek! Ropade den okända killen ut och vi alla var med på det. Det blev sanning och konsekvens, en lek jag inte lekt sedan jag gick i mellanstadiet. En lång tjej med svart kortklippt hår tog en tom ölflaska och lade på golvet. Vi alla satte oss ner och leken startade. Den svarthåriga tjejen snurrade på flaskan och den hamnade på Alexandro.
- Sanning eller konsekvens? Frågade hon och log stort mot honom. Han svarade konsekvens och fick kyssa den blonda, mulliga tjejen på halsen. Han skrattade lågt och satte sig på sin plats igen. Flaskan snurrades igen och hamnade denna gång på Sussie som fick svara på om hon var oskuld eller inte, det var hon inte. Det var nog bara jag som var det i den här stugan tänkte jag och hoppades på att slippa en liknande fråga.
- Sanning eller konsekvens? Flaskan hade hamnat på mig och jag valde konsekvens.
- Du ska hångla med Kim i 5 minuter, sa Sussie och skrattade. Jag gav henne en mördande blick och kröp försiktigt fram till Kim som log sådär irriterande retsamt mot mig igen. Mina kinder var rosiga, både från alkoholen och för att detta var mycket genant för mig.
Hans läppar var varma och smakade halloncider, min mage och mitt underliv kittlade. Att hångla med en såhär snygg kille var inget jag hade förväntat mig när jag skulle på ridläger. Hans tunga letade sig in mellan mina läppar och hans hand placerades i min nacke. Jag slöt ögonen och lät honom trycka mig allt närmare mot sin kropp och jag kunde inte låta bli att tänka på om det var den här killen jag skulle förlora oskulden med. Hans andra hand smekte försiktigt min stjärt och en rysning for genom kroppen. Jag hörde fnitter från de andra och Alexandro avbröt: Ta in på ett hotell för fan, nu fortsätter vi köra!
Jag backade tillbaka till min plats bredvid Sussie och leken fortsatte, det var ingen tvekan om att det var sex som hade fokus i denna lek och jag kände mig lite obekväm men ville samtidigt känna på Kims mjuka läppar igen.

Sussie var nu tvungen att hångla med mig och kyssa mina bröstvårtor. Hon skrattade och visade tydligt att hon inte hade några som helst problem med detta. Jag fick lite panikkänslor men slappnade av när hon skrattande klappade mig på axeln, det var ju bara en lek. Hon lutade sig fram över mig och jag var tvungen att halvlägga mig och luta mig på armbågarna. Hennes läppar var inte riktigt lika mjuka och härliga som Kims men de gav mig samma kittlande känsla i kroppen. Hon lämnade mina läppar och kysste längs med min hals ner mot kanten på mitt linne. Jag råkade släppa ut ett tyst stön och hon tittade upp på mig, leendes. Hon drog ner mitt linne så att behån visades, tur att jag hade snygga underkläder. Hon kysste mina bröst försiktigt. Jag tittade generat på de andra ungdomarna i ringen. Kim viskade något till Alexandro som nickade och de båda tittade på mig och Sussie. Hon drog ner behån och mitt bröst visades upp, hon slickade på min bröstvårta för att sedan nafsa i den försiktigt. Det kittlade i hela min kropp nu, jag ville att hon skulle fortsätta och när hon tänkte sluta kysste jag hennes läppar och satte en hand om hennes midja. Killarna hejade på oss och skrattade och tillslut slutade vi.
Jag kände att jag var våt och hoppades att det inte skulle synas. Nu skulle Kim visa upp sin favoritställning med Alexandro. Vi alla skrattade åt hur klumpiga de var och sedan bestämde vi oss för att avsluta leken och gå och lägga oss. Imorgon skulle vi upp tidigt för att rida och vi ville inte att ledaren och ridlärarna skulle få reda på något om vårat lilla äventyr.
Jag och Sussie sade god natt och Alexandro ville stanna med den svarthåriga tjejen, de låg och hånglade vilt i soffan och Kim och jag skrattade åt dem. Nu var det bara jag och Kim, det var tyst när vi gick mot våran stuga. Jag kände mig lycklig, varm och modig.
- Det var väldigt sexigt när du hånglade med Sussie, sa han och drog en hand genom det mörka håret.

- Åh, tack, sa jag och fnittrade. Jag ville berätta hur mysigt jag tyckte det var när han och jag hånglade när han plötsligt tog tag i mig och tryckte sina läppar mot mina. Nu var det inte på lek längre, det var på riktigt och det kändes bra. Vi gick in i stugan och han kastade ner alla sina kläder från sängen ner på golvet. Han lade mig ner försiktigt och jag drog ner honom över mig. Hans läppar var hetsiga, hade bråttom och hans händer smekte utanpå mina kläder. Jag var våt, mitt underliv pirrade och jag ville ha honom så nära mig som det bara gick. Han drog av sig sin t-shirt och jag blev lite förskräckt. Om vi skulle ha sex nu, skulle det göra ont? Tänk om det skulle hamna blod överallt. Jag slog undan tankarna och lät kåtheten ta över. Jag drog av mig linnet och slängde det på golvet och lät honom ta av mig strumpbyxorna. Han knäppte upp sina jeans och krånglade sig ur dem, han var hård. Hans händer vandrade från mina bröst till mitt underliv och han tittade frågande på mig. Jag log och bet mig i läppen, detta tog han som ett ja och drog försiktigt av mig trosorna. Mina ben skakade av förväntan där jag låg helt naken på sängen, Kim tittade på mig.
- Du är så jävla sexig, jag ville ha sex med dig direkt när jag såg dig, han kysste min hals. Vi andades hetsigt och han tog min hand och satte den på sina kalsonger, under dem hade hans kön växt sig enormt och jag blev återigen lite rädd. Skulle han verkligen få plats i mig?
Jag smekte hans kuk försiktigt utanpå kalsongerna och när han tog av sig dem runkade jag honom mjukt. Han kysste min hals samtidigt som han smekte mitt kön. Jag stönade, aldrig förr hade jag varit med om något så härligt som detta. Han förde först in ett finger och lät det försiktigt glida in och ut ur mig, jag var så våt nu att jag nästan skämdes. Nu var det tre fingrar som allt häftigare fick knulla mig.

- Vill du? Frågade han och tittade på mig. Kåtheten lyste i hans blick och jag nickade fort, mitt hjärta ökade i takt och jag särade lätt på benen och lät honom komma till rätta. Han förde sin kuk mot mitt kön och han lät den försiktigt glida in allt djupare i mig. Han började jucka mot mig och till en början gjorde det ont men det övergick snabbt till en känsla av välbehag. Jag ville att han skulle knulla mig hårdare men vågade inte säga något. Han vände på mig så att jag stod på alla fyra och gled sedan in i mig igen, det gick mycket lättare nu. Nu tog han mig hårdare och jag kunde inte kontrollera mig längre utan stönade högt. Detta gjorde honom ännu mera eggad och han tog i allt vad han kunde. Hela min kropp krampade som i vågor och jag blev helt stum. Han skrattade tyst och kysste min rygg. Återigen vände han på mig så att jag låg på rygg och placerade mina ben över hans axlar. Han började knulla mig igen, lika hårt som förut och vi båda stönade. Våra kyssar smakade nu salt av svetten och jag började känna samma välbehagskänslor som förut. En våg av njutning sköljde över mig och mitt kön krampade runt hans kuk. Han andades häftigt och med en lågt stön kom han djupt inne i mig.
- Det där var helt fantastiskt, flämtade jag och log. Han kysste mig och vi gick sedan och lade oss. Alexandro kom aldrig tillbaka den kvällen, kanske hade han haft det lika mysigt som Kim och mig. Jag somnade och sov bättre än vad jag hade gjort på länge.
Det var någonting som störde min sömn och jag vaknade, Kim låg bredvid mig i sängen och smekte mitt kön utanpå trosorna. Han måste hållit på ett tag för jag var våt och när jag förstod vad som hände särade jag så mycket jag bara kunde på benen. Han log och drog av sig kalsongerna. Jag kunde knappt vänta på att få känna hans stora sköna kuk inuti mig igen. Snabbt drog han mina trosor åt sidan och tryckte sig bestämt in i mig, det var om möjligt ännu skönare nu än vad det var igår kväll och jag fick orgasm efter endast ett par minuter. Han drog sig ur mig och förde sin kuk till min mun och jag började försiktigt med att slicka på den för att sedan ta hela i munnen. Hans kuk var stor och det var svårt att få in hela i munnen. Han stönade av välbehag och jag sög av honom hårdare nu samtidigt som jag smekte hans pung med ena handen. Han tog tag i mitt huvud och tryckte sin kuk ner i min hals och kom i min mun. Jag svalde och torkade mig om munnen.