Cancer

Nu har morfar slutat äta och dricka och är inte längre nåbar. Han har varit sjuk i snart 3 år i lungcancer och det har gått upp och ner, men dem senaste tre månaderna har varit ett rent helvete. Och jag har inte kunnat gråta.
Jag har låtit skolan och träningen ta upp min tid, inte tänka på det. Den senaste månaden har jag besökt mormor oftare, mycket för att trösta henne och hålla henne sällskap. Sedan 1.5 månad tillbaka ligger morfar på hem, efter en del turer in och ut ifrån Hospice. Sedan dess har mormor fått leva ensam och besöka honom på hemmet morgon och kväll.
Samtidigt som jag själv borde känna en oerhörd sorg känner jag mig tom. Jag går på autopilot. Dagarna rullar på, men jag är inte hemma i huvudet. Jag åker till mormor, besöker morfar. Håller om mormor medan hon gråter. Sitter och håller morfar i handen, försöker prata med honom. Han är så insjunken nu.
Hemma får man trösta mamma som stressar om allt och ingenting, allt för att hålla igång. Min låtsaspappa bara bråkar massa. Småsyskonen får utbrott jämt och ständigt. Allt är i uppror. Ingenting är bra längre, men jag känner ingenting inuti. Jag försöker bara göra dem andra glada.

Jag grät ut för första gången i tisdags, när jag lämnades ensam hos morfar i hans rum. Jag satt där och höll honom i handen och grät som aldrig förr. När mormor varit i rummet höll jag masken och oroade mig om henne, men när hon gick ut släpptes allt loss. Därefter gick jag ut som om ingenting.

Här hemma fick jag precis hålla om min låtsaspappa när han grät. Jag fick krama om honom och låta honom gråta på min axel. Och jag fick själv hålla in gråten, hålla mig stark. Inte gråta. Inte tänka.

Jag vet inte hur många timmar som det finns kvar. Han äter inte längre, dricker inte. Talar inte längre. Öppnar inte ens ögonen. Bara ligger där. Insjunken.
Snälla, lev tills i morgon.