En ständigt pratande mamma

Min mamma har nu varit sjuk med fibromyalgi (muskel- och vävnadssmärta inkl. en hel den andra fysiska och psykiska svårigheter) i snart 3 år. Det har varit en ordentligt berg-och-dalbana, med mycket psykiskt påfrestande övningar och en ordentlig övning i tålamod och uthållighet. Hon har dock bättrat sig med hjälp av cannabisolja(nej, den gör en inte hög då den innehåller en väldigt liten procent THC) och är nu piggare och mer rörlig än innan. Men då hon inte kan arbeta är hon ständigt ensam hemma, med hundarna och sina stickningsprojekt. Och detta har nu börjat visa sina spår.

Hon har börjat att prata. Konstant.
Det känns så jävla hemskt att säga det, men jag klarar inte av det. Jag har tillräckligt med stress gällande sysslor hemma(dammsugning, diskmaskin, ut med hundarna, plocka upp efter syskon etc), skola, pluggande, träning etc. och att samtidigt försöka vara hemma med familjen. Men samtidigt som allt detta hittar min kära mamma de sämsta tillfällena att prata med en: på morgonen när man ska ta sig iväg till skolan, utan att glömma något. Även om man är stressad så kan hon kontra med "men du kan ju lyssna när du ändå håller på", vilket gör att jag ofta glömmer saker och blir ännu mer stressad. Sedan undrar hon varför jag springer upp och ner för trappan som en jävla tok. Det andra tillfället är när jag försöker att plugga. Då kan hon komma och säga "men, bara 10 minuter kan du väl lägga undan nu när jag ändå är i köket/här?".

Jag får panik.
Jag tycker samtidigt så jävla synd om min mamma som inte har något val än att vara hemma. Hennes smärta hindrar henne från så mycket i livet och det blir få vänner att prata med(i alla fall som jag vet att hon väljer själv). Men jag klarar inte av det. Och jag känner mig så jävla dum på grund av det.
Vet fan inte vad jag ska göra.