Jag är nog rädd

Andre, sluta läsa

Jag vet inte om jag är rädd för att binda mig totalt till en person, veta att det är vi.
Det spelar roll om vi är med varandra eller om vi är hemma, för ibland är det som att jag tappar allt. Som att alla känslor försvinner för ett ögonblick och jag ställer mig själv frågan "varför?". Varför skulle jag vilja vara med honom? Vill jag verkligen vara i ett förhållande? Vill jag verkligen satsa all in, ta med honom och presentera för vänner, göra det officiellt att det är vi? Kommer jag att ångra mig?

Samtidigt finns det stunder som överväger mer, då jag blir varm i hela kroppen av att ens tänka på honom. För att inte tala om när han ler. Och när han lägger sina armar om mig, eller jag mina armar om honom. När han lägger sitt huvud på min axel. När han ser mig i ögonen och det känns som att jag sjunker in i dem. När jag tänker på oss tillsammans i framtiden. Göra massa grejer, sova tillsammans, vara med våra familjer tillsammans, att vara. Att vara vi.

Det går i vågor hela tiden. Det kan bli av att han säker eller gör en rörelse, så kan jag börja tveka. Tvekar på mig själv och mina känslor. Vill jag detta? Sen kan en annan rörelse eller något han säger göra så att jag allt annat än tvekar. Jag blir hundra procent säker på att detta är vad jag vill. Sen inte.

Jag tror att jag vill. Men jag har inte varit med någon längre än två veckor sedan jag var 14, då det blev nästan 3 månader med en kille. That's it. Det är hur länge det hållit, tills att jag gjort slut. Tills att tankarna och känslovågorna blev för stora och jag inte klarade det längre. Då var jag 14. Inte ens 3 månader har jag lyckats vara tillsammans med någon. Och det har alltid varit jag som dumpat. Jag har inte klarat av det. Jag vet inte varför.