Titel

Eftersom jag inte har något annat sätt att skriva ner hur jag känner mig och mår så får det väl bli här då. Mest för att jag vet att folk inte kommer läsa det så mycket och det är inte många här som känner mig personligen. Och det är ju en form av frihet i sig.

Igår lyckades ännu en ångestattack arta sig. Jag grät utan att ens behöva tvinga ut det. Det var inte mycket gråt, men det var tillräckligt för att förvåna mig eftersom jag i princip aldrig kan gråta. Händerna darrade, hjärtat slog hårt. Datorskärmens ljus var nästan bländande i mitt mörka rum. Så jag gjorde det enda som jag kunde göra. Jag stängde av datorn, la mig i sängen med täcket uppe vid hakan och försökte andas.

Det funkade efter kanske en halvtimme. Sakta hade jag lugnat ner mig. Jag tänkte på min omgivning, på människorna, husen, djuren, ljuden. Och mitt i allting så fanns det bilder av honom. Om hur vårt första möte kommer vara, hur hans reaktion till mig kommer vara och min till honom. Tankar och frågetecken i all oändlighet. Hur luktar han? Hur formas huden i hans ansikte när han ler? Hur rätt eller fel kommer allting vi pratat om kännas? Många frågor som inte kan få svar riktigt än.

När frågorna blev för många övergick jag till att försöka tänka på annat. Jag kedjerökte fyra cigaretter ute på balkongen. Mitt internat var tyst och mörklagt. Alla var förmodligen inne i sina rum och förberedde för morgondagens skoldag. Men inte jag. Jag är ledig på onsdagar. Så där satt jag, kedjerökte tills halsen brände, och för första gången på riktigt länge så kände jag mig inte verklig.

Dels tror jag det är tomheten. Hur det känns som att huden bara formas kring en ihålig insida. Dels tror jag det är den som får mig att må såhär.

Så där satt jag och kände mig ihålig och overklig. Det regnade och jag vet att jag tänkte att det verkar alltid regna som värst när jag inte riktigt finns.

Allting kändes overkligt egentligen. Jag tänkte på alla namn. Namn på författare, tv-profiler och politiker. Namn överallt. Alla namn man ser på allting hela tiden. De är människor eller har varit människor. Men de känns inte verkliga eller som att de finns på riktigt. Hela världen känns som en annan värld. Där sitter jag, på min balkong med svidande hals och frusna fingrar och jag känner mig helt ensam i en overklig värld. Allting ändrade form. Jag var inte den overkliga, allt annat var.

Tomheten beror på att jag inte är overklig som alla andra. Jag passar inte in någonstans. Inte i någon krets, i någon stad eller ens i något hem. Jag bara passerar förbi. Jag är där, jag låtsas vara overklig, jag försvinner vidare, blir ett minne.

Och den enda som får mig att känna mig mindre tom är han.

Han förstår mig. Han ser rakt igenom mig. Och när jag pratar med honom glömmer jag bort att jag är tom.
Att jag är ihålig och urholkad.

Och jag tror det är därför jag hänger mig fast så starkt vid hans existens. Jag kräver den för att glömma. Alla mina vakna stunder så känner jag ett tvång att ha honom med mig på sidan av så att jag inte ramlar ihop av allt.

Det blir lätt att man går för långt. Att man blir en jobbig individ om man hänger fast sig vid sidan av någon annan utan att de vet den exakta anledningen. Och sen när lamporna släcks och för en stund, under natten, så försvinner han från min sida så kommer jag ihåg allting igen. Och den har blivit lite tjockare, tomheten och ångesten, för att jag inte vill vara jobbig men kan inte sluta.


När jag pratar med dig så glömmer jag bort att jag är tom.