saleucamis blogg

I princip.

Börjar äta medicin snart och vet inte riktigt vad jag tycker om det.
Tydligen så menar läkaren att jag leder av depression och ångest med bipolära tendenser.
Dock så sa han att det var väldigt svårt i mitt fall eftersom jag mått skit i 10 år och
har blivit så pass van vid det att jag vet precis hur jag ska dölja varenda liten detalj om hur jag mår.


Vi får väl se om medicinen hjälper. Vet inte om läkaren menade på att jag skulle börja äta den innan
vi gjorde hormontester och EKG eller inte. Men ska ner på apoteket och kika idag iaf.

Vaknade dock på helt okej humör idag. Tillräckligt bra för att orka dra mig upp ur sängen.
Så försöker hålla fast vid den lilla känslan av okej och orka med skolan idag.

Och fråga inte ens varför jag älskar den här låten.
Men så är det.

Så är det.

Klockan är ingenting. Förbereder mig för att gå till skolan genom att lyssna på Kent och sminka mig. Bestämde mig(dumt nog?) att försöka sluta röka så har nikotintuggummin istället för cigg hemma.

Verkligheten just nu är oroväckande trist.

Det bara regnar och jag vill ha snö. Helst typ igår vill jag att snön ska komma.

Jag pratar knappt med honom längre. Mest för att jag inte orkar med att han slinker iväg mitt i våra konversationer och lämnar mig ensam på andra sidan. Sedan säger han att det är för att han ockuperar sig med saker så han inte behöver tänka på att det är så långt till jul när vi ska träffas. Vet inte vad jag ska tro. Känner mig äckligt ensam men jag är inte någon som tänker tvinga ut någonting ur folk. Så vill han inte prata så kommer vi inte prata heller.

På Torsdag ska jag prata med någon om hur jag mår. Det ska väl bli intressant. Har inte speciella förväntningar. Hon sa att hon kommer ställa massor med frågor och jag behöver bara svarar på dem. Låter väl lagom lätt om man nu kan kalla att dela med sig om sina innersta demoner med en främling för lätt.

Kanske är det lättare än att försöka dela med sig till någon man känner. På något sätt känns det som det borde vara det.


Det jag helst av allt skulle vilja göra just nu är att sova. Sova bort hela dagen.

Vad hade jag gjort utan musiken?
Musik omfamnar en och ger en den där efterlängtade kramen man behöver.
Man slutar frysa och slipper tystnaden.
Och någonstans i det hela viskar musiken även att allting kommer bli bra. Och man tror på det.

Känner mig helt mentalt utmattad.

Har gått omkring och haft ångest hela dagen. Undvikit alla former som kan ses som sociala. Vill inte prata med någon, vill inte träffa någon, vill inte se någon. Den enda gången jag egentligen ens lämnat mitt rum var för att gå och handla cigaretter eftersom kedjerökandet är det enda som håller mig något lugn.

Tomheten är enorm. Ensamheten slukande. Vet inte vad jag ska göra.

Och det som brukar få mig att glömma bort tomheten är inte tillgänglig. Tillfälligt borta. Vet inte vart eller varför eller hur eller när den kommer tillbaka. Men jag känner mig döende.

Kanske är jag det.
Rent tekniskt är vi väl alla döende.

Jag har gjort allt för att inte tänka idag. Jag har städat hela mitt rum extremt noga, bytt sängkläder, kedjerökt, duschat i över en timme, läst, skrivit, ritat, räknat matte, försökt sova, kollat på Doctor Who, kollat på andra serier, tagit en promenad.

Det där med promenaden varade i kanske en kvart för jag insåg att det är alldeles för mycket människor utomhus och jag klarar inte av det.


Och ingenting fungerar. Jag tänker fortfarande.
Kan inte någonting bara ta bort alla tankar. Nätterna är så extremt långa helt plötsligt. Kan inte somna, kan inte sluta tänka. Vill bara att det ska sluta.

Ögonen svider och jag önskar jag kunde sova. Men istället får jag nöja mig med Kent och cigaretter och den där ständiga klumpen i halsen.

Eftersom jag inte har något annat sätt att skriva ner hur jag känner mig och mår så får det väl bli här då. Mest för att jag vet att folk inte kommer läsa det så mycket och det är inte många här som känner mig personligen. Och det är ju en form av frihet i sig.

Igår lyckades ännu en ångestattack arta sig. Jag grät utan att ens behöva tvinga ut det. Det var inte mycket gråt, men det var tillräckligt för att förvåna mig eftersom jag i princip aldrig kan gråta. Händerna darrade, hjärtat slog hårt. Datorskärmens ljus var nästan bländande i mitt mörka rum. Så jag gjorde det enda som jag kunde göra. Jag stängde av datorn, la mig i sängen med täcket uppe vid hakan och försökte andas.

Det funkade efter kanske en halvtimme. Sakta hade jag lugnat ner mig. Jag tänkte på min omgivning, på människorna, husen, djuren, ljuden. Och mitt i allting så fanns det bilder av honom. Om hur vårt första möte kommer vara, hur hans reaktion till mig kommer vara och min till honom. Tankar och frågetecken i all oändlighet. Hur luktar han? Hur formas huden i hans ansikte när han ler? Hur rätt eller fel kommer allting vi pratat om kännas? Många frågor som inte kan få svar riktigt än.

När frågorna blev för många övergick jag till att försöka tänka på annat. Jag kedjerökte fyra cigaretter ute på balkongen. Mitt internat var tyst och mörklagt. Alla var förmodligen inne i sina rum och förberedde för morgondagens skoldag. Men inte jag. Jag är ledig på onsdagar. Så där satt jag, kedjerökte tills halsen brände, och för första gången på riktigt länge så kände jag mig inte verklig.

Dels tror jag det är tomheten. Hur det känns som att huden bara formas kring en ihålig insida. Dels tror jag det är den som får mig att må såhär.

Så där satt jag och kände mig ihålig och overklig. Det regnade och jag vet att jag tänkte att det verkar alltid regna som värst när jag inte riktigt finns.

Allting kändes overkligt egentligen. Jag tänkte på alla namn. Namn på författare, tv-profiler och politiker. Namn överallt. Alla namn man ser på allting hela tiden. De är människor eller har varit människor. Men de känns inte verkliga eller som att de finns på riktigt. Hela världen känns som en annan värld. Där sitter jag, på min balkong med svidande hals och frusna fingrar och jag känner mig helt ensam i en overklig värld. Allting ändrade form. Jag var inte den overkliga, allt annat var.

Tomheten beror på att jag inte är overklig som alla andra. Jag passar inte in någonstans. Inte i någon krets, i någon stad eller ens i något hem. Jag bara passerar förbi. Jag är där, jag låtsas vara overklig, jag försvinner vidare, blir ett minne.

Och den enda som får mig att känna mig mindre tom är han.

Han förstår mig. Han ser rakt igenom mig. Och när jag pratar med honom glömmer jag bort att jag är tom.
Att jag är ihålig och urholkad.

Och jag tror det är därför jag hänger mig fast så starkt vid hans existens. Jag kräver den för att glömma. Alla mina vakna stunder så känner jag ett tvång att ha honom med mig på sidan av så att jag inte ramlar ihop av allt.

Det blir lätt att man går för långt. Att man blir en jobbig individ om man hänger fast sig vid sidan av någon annan utan att de vet den exakta anledningen. Och sen när lamporna släcks och för en stund, under natten, så försvinner han från min sida så kommer jag ihåg allting igen. Och den har blivit lite tjockare, tomheten och ångesten, för att jag inte vill vara jobbig men kan inte sluta.


När jag pratar med dig så glömmer jag bort att jag är tom.

handlar om en rignen som fordor ska ta te mådrir fö o föstörraren o krosa sarron..
de e typ agagoon, leglilass, gmimli, srarreman, gandlaff, meri, peppen, sum o såna me okså

o sen ere okrs de e faliga o leskia.. typp boggimän..

sen erre smegogl o gnollmum ... samma pesson lol fast olicka fö han e skritsofrän..

Gackt dans i dyrehagen med en ape på beina og under overflaten er det peniser