jag hör dig fortfarande, men hör du mig?

nu när allt böjar bli bra så känner man sig bara äcklig och värdelös.
men det värkar som om alla har glömt hur det va, det är som nu har jag kommit hem och då är allt vanligt igen.
men det är fan inte så! jag mår fortfarande dåligt.
och det är inte lätt att bli av med det här, och nu när ingen kommer ihåg att jag mår dåligt så är det inte speciellt mycket enklare.
och om jag säger något låter det väll som om jag vill ha uppmärksamhet, och att jag är jobbig.
men det sitter fortfarande i huvudet, varje kväll känner man hur det kniper i magen men man kan inte göra någonting.
det är så jävla frustrerande.
asså jag orkar inget, vill bara gå ner för gatan och fortsätta sen bara sätta sig där och vänta på att det ska böja låta sen ser man ljuset, ljudet kommer närmare sen hör man hur det försöker sakta ner men det är för sent jag ser mina vänner min släckt, dom vill räcka mig en hand men dom bara står där, bara står där och kollar kollar på mig som ligger där vitt i ansiktet iskall kan inte röra mig, någon kommer och tar tag i mig och skriker någonting, men det är det sista jag hör sen försvinner allt, och det blir bara ljust, tyst och ingenting händer sen somnar jag in och vaknar inte mer.