nizzens blogg

nu när allt böjar bli bra så känner man sig bara äcklig och värdelös.
men det värkar som om alla har glömt hur det va, det är som nu har jag kommit hem och då är allt vanligt igen.
men det är fan inte så! jag mår fortfarande dåligt.
och det är inte lätt att bli av med det här, och nu när ingen kommer ihåg att jag mår dåligt så är det inte speciellt mycket enklare.
och om jag säger något låter det väll som om jag vill ha uppmärksamhet, och att jag är jobbig.
men det sitter fortfarande i huvudet, varje kväll känner man hur det kniper i magen men man kan inte göra någonting.
det är så jävla frustrerande.
asså jag orkar inget, vill bara gå ner för gatan och fortsätta sen bara sätta sig där och vänta på att det ska böja låta sen ser man ljuset, ljudet kommer närmare sen hör man hur det försöker sakta ner men det är för sent jag ser mina vänner min släckt, dom vill räcka mig en hand men dom bara står där, bara står där och kollar kollar på mig som ligger där vitt i ansiktet iskall kan inte röra mig, någon kommer och tar tag i mig och skriker någonting, men det är det sista jag hör sen försvinner allt, och det blir bara ljust, tyst och ingenting händer sen somnar jag in och vaknar inte mer.

ibland undrar jag varför det är så här när man är ensam så kommer det där.
det ser ljust utt för er jag klarar det bra men värkligheten tycker inte samma sak.
men det är väll det man vill att det ska va bra.
att man inte skå få frågor om hur det är hela tiden.
men att stå och ljuga när någon frågor om allt är okej, det är svårt att säga att det är det.
men det svåraste är att berätta saningen, att allt inte är bra.
fast man vill det fast det kanske känns så ibland så är det ju inte så.
att sita och tänka på det jämt, att sita och plåga sig själv på det sättet det är idiotiskt men jag vet kanske inte bättre.
trotts jag vill det, att jag vill va den där lila flickan som inte förstår att hon är sjuk och inte kan bli frisk i från sitt huvud, det är inte lätt att veta att det har varit så, att jag engång inte förstod att det är så jag är.
och det går inte att fixsa på något sätt.
att jag måste leva med tankarna hela livet utt.
hela barndomen, hela hela livet.
det känns ju inget bra när man tänker på det men alla säger att jag klarar det, när dom säger så menar dom att jag kan klara av att plåga mig själv och att det kommer bli lika dant igen.?