jag ställer frågor som alla vägrar svara på.

ibland undrar jag varför det är så här när man är ensam så kommer det där.
det ser ljust utt för er jag klarar det bra men värkligheten tycker inte samma sak.
men det är väll det man vill att det ska va bra.
att man inte skå få frågor om hur det är hela tiden.
men att stå och ljuga när någon frågor om allt är okej, det är svårt att säga att det är det.
men det svåraste är att berätta saningen, att allt inte är bra.
fast man vill det fast det kanske känns så ibland så är det ju inte så.
att sita och tänka på det jämt, att sita och plåga sig själv på det sättet det är idiotiskt men jag vet kanske inte bättre.
trotts jag vill det, att jag vill va den där lila flickan som inte förstår att hon är sjuk och inte kan bli frisk i från sitt huvud, det är inte lätt att veta att det har varit så, att jag engång inte förstod att det är så jag är.
och det går inte att fixsa på något sätt.
att jag måste leva med tankarna hela livet utt.
hela barndomen, hela hela livet.
det känns ju inget bra när man tänker på det men alla säger att jag klarar det, när dom säger så menar dom att jag kan klara av att plåga mig själv och att det kommer bli lika dant igen.?