Anledning till blogginlägg.

10 februari 2015 kl. 17:21

Av en anledning väljer jag att skriva detta här!
Nej. Det är inte för att jag känner att jag måste.
Inte heller för att jag är blyg med detta. (Har aldrig varit).
Utan, det är för att den som var tillsammans med mig inte har Emocore vad jag vet, och för att denne (som tagit kontakt med mig igen), inte ska lida över hur jag mår. Hon kommer säkerligen att få reda på det någon gång. Att så hon pratar till mig - sänder hon ut vibbarna att hon vill ta tillbaka mig.
Som ni kanske redan sett, har jag döpt mina inlägg till: 'FOR YOUR PLEASURE (.-)', följt av en romersk siffra. Detta är dock inte för eran skull.
Detta är för min egen skull, och för att jag ska kunna lätta på vad jag känner.
Just let me do this. It's not easy. It's to seek my own pleasure!

---

UTAV ALLA SAKER VI DELAT, KOMMER DU MED DETTA
RENTAV EN FÖRDJÄVLIGT DÅLIG IDÉ, OM ATT JAG VAR DEN RÄTTA
INTE VISSTE JAG VAD DU KUNDE TÄNKAS HÄVA UR DIG
EN KORT MENING SOM HELT ENKELT TÖMDE MIG
JAG TRODDE DU SKÄMTADE TILL EN BÖRJAN
MEN SÅ SLOG DET MIG
ATT DETTA INTE ALLS VAR SKÄMT, DET VAR INGEN LEK
DET VAR BARA EN AV ALLA DELAR I DEN DÄR JÄVLA SÖRJAN
NÅGON GÅNG KOMMER DU FÖRSTÅ, DU KOMMER SE
ATT KÄRLEKEN ÄR NÅGONTING MAN FAKTISKT INTE LEKER MED
SOM EN VÄGG TEG JAG OCH TOG EMOT SLAG, SPARKAR OCH ORD
OCH HANDLINGAR SOM IBLAND KUNDE VÄLTA HELA FINA RUMSBORD
OCH ALL VIN SOM DRACKS, DET VAR SYNNERLIGEN MITT BLOD
DU HADE MIG I DIN FAMN, DU HADE LÅST MIG MED DINA ORD
ATT JAG FÖRSTOD, TROR JAG DU REDAN VISSTE
MEN MED ETT FÖRFLUTET INVOLVERAT MED HASCH OCH AMFETAMIN
FICK JAG VARA SLAGPÅSEN SOM FICK LIDA PIN
KAN DU FÖRSTÅ VAD DU SATTE INOM MIG?
KAN DU TÄNKA DIG PRESSEN SOM DU LADE PÅ MIG?
JAG BLEV SJUK OCH VAR TVINGAD ATT LÄGGA NER
MIN MAGE, MIN HÄLSA - DEN ORKADE INGET MER
DU KANSKE TROR ATT JAG SÄGER DETTA FÖR ATT LINDRA MIG SJÄLV
FÖR ATT DÖLJA TOMHETEN OCH SMÄRTAN JAG KÄNNER ÄN
MEN DÅ HAR DU JÄVLIGT MYCKET FEL
OCH ATT ÅTER TA UPP KONTAKTEN IGEN, VAD FAN VAR DET MED DET?
ÄR DU FRÅN VETTET, MÄNNISKA?
LÄMNA MIG IFRED!
BARA, LÄMNA MIG IFRED!

---

Detta är nog den första gången jag kan skriva ner någonting om det som jag har gått igenom, och det som jag har känt de senaste året. Och det skär i mig att jag inte har kunnat göra det innan, eftersom det alltid finns en hake med att människor i synnerhet som gått genom liknande, sopar in det under mattan - enbart för att kunna glömma det som varit och försöka kunna gå vidare i livet.
Men jag tror inte det är sunt att försöka sopa det under mattan, faktiskt.
Jag tror att man måste ventilera sig ibland, eller att man måste kunna få utlopp av det - om det nu är så att det är det enda sättet för en att kunna hantera problemet - eller problematiken det medför att vara utsatt av ett envägsförhållande som enbart fungerar i syfte att den med en problematik skall kunna känna att den kan lasta av någonting på en annan människa - och det kan synnerligen vara så i ganska många förhållanden - eftersom (där) hålls saker bakom stängda dörrar.
Men om inte dörren kan hållas stängd, eller om man kommer ur det som varit? Vad ska man göra då?
Det var en fråga jag ställde till mig själv, och våndats över att svara. Eller kanske skämts lite över det. Men detta är alltså vad jag kommit fram till. För att jag ska kunna gå vidare, kunna släppa det som varit, måste jag kunna ventilera mig för annars kommer jag bara älta det som varit och kommer inte kunna blicka framåt.
Det har synnerligen var ett påfrestande år för mig. Snart två. Men än tänker jag fan inte ge upp.
Än tänker jag kriga, för att själv kunna må bra.
Även om det kanske gäller att blotta en annan människas svagheter eller brister!

---